Helsingfors kammarkör gjorde djupdykning i Finlands musikhistoria – "här borde Kulturfonden ha varit!"

Tillbakablick. Psalmerna lyste med sin frånvaro på programmet, medan verken för blandad kör var särskilt välrepresenterade på Helsingfors kammarkörs konsert med sånger från storfurstendömet. Bild: Markku Pihlaja/Pressbild

På två timmar gjorde Helsingfors kammarkör en djupdykning i Finlands musikhistoria i tacknämligt kompakt form.

KÖRMUSIK

Sånger från storfurstendömet

Helsingfors kammarkör, dirigent Nils Schweckendiek. Riddarhuset 14.3.

Kärnan i min kritik av Svenska kulturfondens Speglingkonsert på Musikhuset i lördags handlade inte om att den klassiska musikens olika schatteringar som sådana borde ha varit bättre representerade (så som åtminstone en läsare antog i en av kommentarerna till artikeln). Snarare handlade kritiken då om avsaknaden av det långa perspektivet och den historiska medvetenheten i programplaneringen.

Visst, konserten fokuserade på (endast) hundra år av finlandssvensk musik, men de facto koncentrerade man sig på de senaste femtio åren med extra tonvikt på de senaste tio. Det historiska perspektivet var kanske närvarande i förhållande till populärmusiken (varför skulle någon annars gräva fram en schlagerdänga som familjen Engbloms Fri från 1990 eller Malmsténs och de Godzinskys trallvänliga melodier från 1900-talets första hälft). Men samma historiska perspektiv saknades tyvärr helt i presentationen av den klassiska musiktraditionen.

Min första reaktion efter första halvan av Helsingfors kammarkörs konsert under rubriken Sånger från storfurstendömet som gavs på Riddarhuset i tisdags var därför: Här borde ju Kulturfonden ha varit! Varför anlitade man inte dessa initierade experter i planeringen av den egna konserten? I jämförelse med fondjippot framstod kammarkörens konsert som rena antitesen; mångfalden och rikedomen var slående och det långa perspektivet ständigt närvarande.

Hur? Genom att lyfta fram tonsättarnamn som i de flesta fallen bara hastigt flimrat förbi i historieböckerna utan att deras verk framförts särskilt ofta.

Till de självskrivna namnen hörde Akademens grundare Fredrik Pacius och Helsingfors musikinstituts grundare Martin Wegelius jämte hans kändaste elever Melartin, Järnefelt, Kuula och Sibelius.

Men när det gäller Henrik Borenius (1840–1909), Karl Collan (1828–1871), Karl Johan Moring (1832–1868), Heikki Klemetti (1876–1953), Rafael Laethén (1845–1898), Fredrik August Ehrström (1801–1850), Robert Kajanus (1856–1933), Emil Sivori (1864–1929), Ludvig Kiljander (1851–1911), Erik August Hagfors (1827–1913), Primus Leppänen (1872–1934), Emil Genetz (1852–1930), Richard Faltin (1835–1918) eller Gabriel Linsén (1838–1914) får också den mest inbitna musikkännaren erkänna att hen sällan eller aldrig hört deras alster.

Att sammanställa ett dylikt program var inte svårare än att forskaren Sakari Ylivuori, som själv sjunger i kören, överräckte en bunt noter ur sitt arkiv åt dirigenten Nils Schweckendiek som spelade igenom verken och smuttade på vartendaste ett. Beklämmande är att den svenska originaltexten i många fall nästan förkommit, när verken i finskhetsiverns tidevarv översatts och getts ut utan sina originaltexter. I alla fall förutom ett lyckades upphovsmännen hitta originaltexterna.

Till konsertens finaste inslag hörde så Vårmorgonen till Runebergs text, som Pacius arbetade med i två omgångar 1846 och 1861. Stämföringen var sagolikt fin, tätt sammanflätad, och kompositionen hade ett senromantiskt djup i smaken som i en övermogen frukt. Därifrån var steget inte långt till Toivo Kuulas Kevätlaulu. Överlag kom våren att bli ett viktigt tema för tidens tonsättare, inte minst som politisk metafor.

Intressant nog bjöd Erkki Melartins tonsättningar på de djärvaste harmonierna, som i många fall inte kändes helt självklara (frekventa septimackord i Aamulla, avvikande baslinjer i Piirilaulu, expressiviteten i Darthulan hautauslaulu).

Helsingfors kammarkör imponerade den här kvällen speciellt med sitt svenska uttal och föredömligt fina vokaler (med finlandssvenska u- och ä-ljud). Själva körklangen kändes tidvis tyvärr en aning hård.

På många sätt lyckades kammarkören att göra en djupdykning i Finlands historia på två timmar. Tydligen krävdes det en invandrare igen, i det här fallet tysk-brittiska Nils Schweckendiek, för att få upp ögonen för vår egen skatt.

Konserten sänds i Yle Radio 1 på fredag klockan 19.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning