Här är vi

För mig har det lilla, begränsade och tätt nätverkade hittills varit synonymt med diskreta lösningar och tysta överenskommelser.

Här är jag, heter den amerikanska författaren Jonathan Safran Foers senaste roman. Jag läste den i helgerna, samtidigt som dammet från den första fasen av #övistoo och #dammenbrister började lägga sig. I romanen rasar bibliska murar och Mellanöstern brinner, men det som fastnade hos mig var huvudrollsfamiljens diskussioner om ansvar och lojalitet när det är kris. Om hur de hanterar att vara där, för människor i deras närhet, också när förväntningarna från dem gör att det är omöjligt att agera så att någon skulle bli helt nöjd.

Några dagar efter att uppropet om sexuella trakasserier i Vasa övningsskola publicerats frågade en journalist från Vasabladet om det inte var besvärligt att det var ett av mina barn som var initiativtagare när jag samtidigt är dekanus för fakulteten för Pedagogik och välfärdsstudier och alltså i sista hand ansvarig för skolans verksamhet. Nej, svarade jag.

Efter intervjun tänkte jag på ett samtal jag hade med en kompis, när vi skulle flytta från Sverige tillbaka till Finland för drygt tio år sedan. Jag sade något i stil med att det är begränsande med det lilla ankdammssammanhanget. Kompisen, Magnus Londen, fnös lite, och sade att alla sammanhang är små. Jag blev inte övertygad, men vi flyttade ändå. Det tog mig ända till uppropen #övistoo och #dammenbrister att förstå hur de små finlandssvenska sammanhangen också kan vara en enorm styrka när besvärliga saker skall redas ut. Det är tvärtom mot hur jag har tänkt. För mig har det lilla, begränsade och tätt nätverkade hittills varit synonymt med diskreta lösningar och tysta överenskommelser. Med tystnad i stället för öppenhet. Det som man brukar beskriva som att sopa saker under mattan.

Uppropen om sexuella trakasserier lyfter fram berättelser om sådant som många anat och delvis vetat att förekom. På det sättet påminner #övistoo om det som hänt vid Svenska Akademien i Sverige, vid Kallion lukio i Helsingfors, och i skolor i Åbo och S:t Karins. Men min uppfattning är att det finlandssvenska sammanhangets hantering av #övistoo och #dammenbrister varit bättre.

Omsorgsfull anonymisering, också när "alla vet". Medvetna förhandsläckor, så att responsen kan bli genomtänkt i stället för spektakulär. Hänsynsfull rapportering i lokala medier. Och många fler saker, som sammantaget handlar om att ett agerande som har kraft och tydlighet uppenbarligen samtidigt kan vara återhållsamt respektfullt. Inte trots att alla vet. Inte trots att utsatta, förövare, berörda och ansvariga samtidigt är föräldrar, bekanta, tidigare elever och arbetsgivare. Inte trots att ansvarig och uppropare sitter vid samma köksbord. Utan för att.

Allt har inte gått rätt, eller lätt. Vissa, som jag själv, har velat driva på lite för snabbt och för mycket ibland. Andra har kanske varit mer än nödvändigt måna om försiktighet. Några har tänkt mest på eleverna. Några på de anställda. Men de allra flesta har inte tänkt främst på sig själv, och tack vare det har det gått att föra konstruktiva och reflexiva diskussioner kring hur man på bästa sätt skall kunna få det svenskspråkiga Finland att bli så jämlikt och inkluderande som möjligt. Resultatet har blivit någorlunda fungerande kompromisser mellan principer, lojaliteter och hänsyn. Här är vi, har vi lyckats säga åt varandra. Visst, det är bara början på det kommande finlandssvenska jämställdhetsarbetet. Men vilken början.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39