Happy Halloween, Michael!

Nick Castle som den maskerade Michael Myers.Bild: Ryan Green

Sett mot en bakgrund av de risiga uppföljarna är David Gordon Greens Halloween inte fy skam. Trots att filmen är brutal, stundvis rentav sadistisk, är den berättad med stil och känsla.

RYSARE

Halloween

Regi: David Gordon Green. Manus: Green, Danny McBride, Jeff Fradley. Foto: Michael Simmonds. I rollerna: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Haluk Bilginer, Will Patton.

Michael Myers, inte att förväxla med Mike Myers, komikern, är ingen trevlig prick. Han var trots allt endast sex när han hade livet av sin egen syster, bara för att femton år senare, efter en sejour i det madrasserade rummet, följa upp dådet.

Hälsningarna går till regissören John Carpenter som med Halloween (1978) skrev in sig i skräckfilmshistorien. Detta med en knivsprättare, slasher på det tredje inhemska, som praktiskt taget kom att definiera hela berättartraditionen.

Halloween har gett upphov till en hel uppsjö av uppföljare, den ena taskigare än den andra. Så när man i Halloween anno 2018 låtsas som om ingen av dessa existerade ser man gärna mellan fingrarna.

I den färska filmen är det David Gordon Green (Pineapple Express, Joe) som tar sig an den skräckinjagande Michael Myers-mytologin, assisterad av Jamie Lee Curtis alias Laurie Strode som ju fanns med i bilden redan för fyrtio år sedan.

Vill göra podcast

Sedan dess har Myers, monstret, suttit bakom lås och bom, på den psykiatriska avdelningen. Nu ska han emellertid förflyttas och det är orsak nog, tycker ett par brittiska journalister (Rhian Rhees och Jefferson Hall), att försöka få en pratstund med karlen.

Där kammar man noll, varför poddmakarna i stället letar upp Laurie Strode som, visar det sig, haft svårt att gå vidare. Förutom att hon sabbat ett par äktenskap förlorade hon också vårdnaden om dottern Karen (Judy Greer). Och spriten den smakar.

Sedan går det som det går; Michael Myers flyr i samband med fångtransporten och återvänder till brottsplatsen, Haddonfield, Illinois. Det drar ihop sig till Halloween.

Sett mot en bakgrund av de risiga uppföljarna är David Gordon Greens Halloween inte fy skam. För trots att filmen är brutal, stundvis rentav sadistisk, är den berättad med stil och känsla. Samt en handfull blinkningar som osökt för tankarna till originalet.

Skönt typsnitt

Tänker på de störtsköna förtexterna – orange mot svart bakgrund, komplett med ett typsnitt av det slag man inte längre ser – och på den uppiffade originalmusiken, signerad John Carpenter själv.

Till saken hör att en stor del av blodsdåden sker utanför bild, med respekt för såväl atmosfär som krypande spänning. Och visst är det lite sympatiskt – ifall det är det rätta ordet – med en knivsprättarfilm som i första hand fokuserar på ett nervvrak till mormor, inte på hormonstinna ungdomar.

I klass med originalet är detta inte, för mycket blod har runnit under broarna. Men i termer av hyllning och kärleksbrev – med ett och annat eget hyss i rockärmen – är Halloween kompetent arbete.

Dubier får jag endast när jag ser Erik Poppes Utøya 22 juli där lidandet och terrorn är så mycket mera påtagliga. I den meningen känns även Halloween som en halvmesyr, låt sen vara att likvakorna avlöser varandra.

Krister Uggeldahl