Handskriften – ett verktyg för tanken

Bild: Jenny Lycander

När vi skriver för hand tvingas vi att tänka efter. Via handen får vi kontakt med oss själva, via handen uppstår kunskap. Annita Ödman skriver om en väsentlig färdighet som håller på att gå förlorad.

Låt mig börja med en anekdot.

Det är lördagsmorgon med tidig väckning i höstmörkret 1987. Jag ska hålla en fortbildningsdag för lärare om den nya skrivstilen som ska införas 1988.

Jag lastar bilen med anteckningar, rapporter, transparanger, tuschpennor och tavelkritor, och kör de cirka hundra kilometrarna till föreläsningsplatsen. Det står många bilar på parkeringen. Lärare pratar och skrattar i grupper i entréhallen. En del sitter redan i festsalen, gymnastiksalen.

Skoldirektören får syn på mig med min utrustning och visar mig in. Ett bord har lyfts fram, och en over head-projektor. Det är vad jag har till förfogande för sex timmar framåt. Jag ser att här har man inte tänkt till.

Jag ska lära ut nya bokstavsformer, bindningen mellan olika bokstäver, bokstävernas lutning och handens och handledens arbete och läge. Men jag saknar ytor att skriva på. Detsamma gäller för deltagarna.

Jag är ganska rutinerad vid det här laget. Jag har hållit veckolånga kurser, veckoslutskurser och oräkneliga övningstillfällen om de nya bokstavsformerna. Men det här ser inte bra ut. Lärarna fyller de täta stolsraderna. De är närmare tvåhundra, tror jag. Jag ser någon med en penna och ett block, men de flesta har satt sig med händerna i kors. De har kallats till ännu en fortbildningsdag som ingår i kollektivavtalet.

Jag kämpar på. Jag använder transparangerna. Jag förklarar och demonstrerar. Frågor? Nej.

Det blir dags för lunch. Alla reser sig på en gång. Jag är längst inne i salen. Var är skoldirektören som kunde lotsa föreläsaren, som stått hela förmiddagen, till en mattallrik och en sittplats?

Jag kommer till matsalen där många nu umgås, mätta och nöjda. Jag överhör samtal om det befängda med hela skrivstilsreformen.

– Jag skriver som jag alltid har skrivit, säger lektorn från högstadiet där han sitter bredbent med armarna i kors.

– Det här angår inte oss. Lärarna i nybörjarstadiet får sköta saken.

Och de reser sig och sitter av resten av fortbildningen.

Småningom är det dags att avsluta dagen. Skoldirektören har gjort vad honom tillkommer enligt skolstyrelsens cirkulär: "Kommunerna ger grundskolans lärare tillräcklig information om genomförandet."

En dagsaktuell bild

Skolan har förändrats på många sätt under de trettio år som gått sedan 1987. En förändring gäller utan tvekan elevernas handstil, som blivit sämre. Det handlar inte bara om att skriften är ovårdad, utan om att handstilen i vissa fall saknas helt. Den text som produceras består av personliga tecken som en utomstående inte kan tyda.

En finsk högstadielärare berättar att i hennes skola har lärarna beslutat att ge betyget 4 i skriftliga prov där de inte kan tyda vad eleven skrivit. I den läroplan som infördes höstterminen 2016 finns skrivstil inte längre med inom någon lärokurs, men de som nu går i högstadiet borde ju ha fått övning i handskrift.

Hur har det gått så här i den bästa av skolor?

Bilden visar på förlust. Vi har förlorat insikten om handskriftens betydelse för individen, om handens text som uttryck för tanken och stöd för minnet, om att handens motoriska träning också utvecklar hjärnan.

"Förr i världen"

På 1940-talet presenterades fyra bokstavsformer i läseboken i första klassen. Men 7-åringarna övade bara två av dem. Skrivstilsbokstäverna övades med hjälp av Salervo–Wasström-häften och eleverna använde stålpenna intryckt i ett pennskaft. Den doppades i flytande bläck. Det behövdes läskpapper för att suga upp plumpar som uppstod om det var för mycket bläck i pennan. Penntorkaren var en annan viktig detalj i skrivarbetet.

Hela klassen skrev samtidigt samma rad på samma sida, och man väntade in den långsammaste. Modellen i början av raden upprepades, sida upp och sida ner.

Men alla övade finmotorik och minne, och resultatet kunde bli bra under en tid då barn satt snällt och agerade kollektivt enligt lärarens anvisning. Det var självklart och nödvändigt att kunna skriva läsligt. Handskriften användes överallt i samhället.

Finland hade fått sitt normalalfabet år 1932. Det utformades av arkitekten Toivo Salervo. Hans stil kännetecknas av en bestämd lutning, fullständig bindning mellan alla gemener och många versaler. Versalerna börjar ofta med en "flagglinje", har öglor och dekorativa detaljer. Salervo hade som förebild den stil som utformats under 1600-talet för kopparstickelteknik. Men den text som skrivs med stålpenna doppad i skrivbläck kan inte mäta sig med gravörens. Den krävde de förenklingar som Salervo stod för.

År 1950 gjordes en lätt revidering som blev gällande norm för ytterligare nästan fyrtio år.

Ändrade rutiner

På 1950-talet började man öva textade bokstäver i årskurs 1 för att stöda och påskynda läsinlärningen. Eleverna övade den bokstavsform som tryckt text har. Det blev vanligt att presentera och öva skrivstil först i årskurs 2 då läsförmågan var etablerad. Men det var inte längre möjligt att motivera klassen för mekaniskt kopierande av förlagan i skrivstilshäftet.

På 1970-talet fick häftena en ny utformning. Efter spårning av bokstaven fick eleven med färgglada kritor följa formen i häftet, för att sedan med blyertspenna öva bokstaven i lekfulla skrivuppgifter. Alla kunde arbeta i egen takt. I högre klasser använde eleverna reservoarpenna med bläckpatron.

Men Salervos formspråk passade inte längre in när kulspetspennan kom som ett förmånligare och behändigare alternativ i skrivandet. De vuxna skrev alltmer personliga och svårlästa bokstavsvarianter eftersom den modell de fått i skolan inte passade snabbt skriven text med kulpennan som glider över pappret.

Nya skrivstilar

Problem med svårläst handstil förekom inte enbart i Finland utan också i andra länder med liknande skrivtradition. I England förnyas handskriften genom en stil kallad Simple Modern Handwriting. Den utformades av Tom Gourdie som under tidigt 1900-tal utgick från antikvakursiven i sin utformning av en enkel modern handskrift.

I Sverige antog man 1972 en skrivstil som utgick från överensstämmelse mellan tryckta och skrivna bokstäver. Den hade svårt att vinna acceptans och reviderades snabbt. I dag övas ingen skrivstil i lågstadierna. Kravet är att en elev i årskurs 3 skall kunna skriva läsligt för hand.

I boken Handen som handling (Carlsson Bokförlag, 2016) bekymrar sig författaren Eva Malm för att handskriften försvinner ur skolan i Sverige. Eva Malm är pedagog och forskare inom waldorffpedagogiken. Hon hänvisar till en diskussion i Svenska Dagbladet den 27 januari 2014 under rubriken Oklar framtid för handskriften, och förvånas av att de pedagogiska företrädarna inte ser någon större betydelse i att handskriften försvinner.

Malm refererar också till en artikel i New York Times den 2 juni 2014: What´s Lost as Handwriting Fades? Artikelförfattaren Maria Konnikova hävdar att det är för tidigt att säga att handskriften skulle ha spelat ut sin roll. Nya rön från både psykologin och naturvetenskapen visar att barnen inte bara lär sig läsa snabbare då de samtidigt skriver för hand – de blir också bättre på att skapa idéer och minnas information.

Malm citerar också Stanislas Dehaene, psykolog vid college de France i Paris: "När vi skriver aktiveras en unik kretsgång av nerver. Det uppstår ett inre igenkännande av gesten i det skrivna ordet, ett slags igenkännande som mental härmning i hjärnan. Och det verkar som denna kretsgång medverkar på speciella sätt som vi inte förstått tidigare. Lärandet blir lättare."

Reform med förhinder

När Skolstyrelsen i Finland gick in för skrivstilsreform på 1970-talet vidtalades Toivo Heiskanen, teckningslärare och kalligraf, för ändamålet. Han gick via Gourdie då han utformade det alfabet som 1988 skulle vara norm i landet. Han ville förena funktion och estetik. Varje lyft av pennan inom ett ord innebär en fördröjning i skrivandet. Funktionellt skulle övningarna ge största möjliga läsbarhet då stilen automatiserats. En estetiskt tilltalande handskrift är en form av vardagskonst, ansåg Heiskanen.

Alfabetet prövades under utformningsskedet vid övningsskolan i Raumo. År 1982 inleddes försöksverksamhet i finska skolor i huvudstadsregionen. Följande år utvidgades den och jag kunde inofficiellt inleda användningen av Heiskanens alfabet i min klass i årskurs 2 i Vasa övningsskola. Under läsåret 1985–86 bedrev jag försöksverksamhet på uppdrag av Skolstyrelsen i åk 2.

Skolstyrelsen beslöt att godkänna Heiskanens alfabet och fastställde i cirkulär Y47/1986 att de nya typbokstäverna skulle börja användas. De innefattades i lågstadiet i lärokursen i modersmålet och på högstadiet i modersmålet eller teckning.

Jag kom att fortbilda en stor del av den svenska lärarkåren. Jag kunde också följa försöksklassens skrivarbete under hela dess lågstadietid. I åk 6 hade eleverna utvecklat en god handstil, de skrev snabbt och effektivt och texten var lättläst och estetiskt tilltalande.

Jag visste alltså att det fanns mycket att vinna på reformen, men insåg också att lärarnas förhållningssätt var avgörande för resultatet.

Lärarna i åk 1–3 var måna om att kunna den nya skrivstilen. De deltog inte bara i fortbildningsdagar utan också i kursdagar på sommaruniversitet och medborgarinstitut. De använde det nya skrivsättet i sitt privata skrivande för att kunna skriva snabbt och säkert i klassrummet.

Eleverna kunde också skriva skrivstil efter åk 2, men handstilen var ännu inte etablerad i det skedet. Det var därför viktigt att nya lärare och olika ämneslärare skulle fortsätta ge eleverna goda modeller för skrivandet och att de kände ansvar för elevernas skrivutveckling. Men det ointresse som många lärare visade, till exempel i den anekdot jag inledde den här texten med, påverkade skrivstilsreformen. Och eftersom den genomfördes med en ny årskurs per år, dröjde det innan hela lärarkåren mötte den nya handstilen.

I dag undrar jag om det hade varit bättre att genomföra reformen samtidigt i hela grundskolan?

Eftersom förändringar numera sker allt snabbare har skolorna under 2000-talet fått nya handskriftsmodeller från Utbildningsstyrelsen två gånger. De nya bundna stilarna har inte genomgått de processer som föregick Heiskanens modell. Medan Salervos stil fick verka i sextio år, fick Heiskanens inte ens tjugo. Föräldrar och barn hann aldrig få en gemensam handstil.

Den digitala världen

Skrivstilsreformen sammanföll med datorernas intåg i skolvärlden. Mycket snart kunde eleverna använda tangentbordet för tidiga skrivövningar. Tangenternas tryckbokstäver stöder läsinlärningen.

Att öva att för hand skriva de textade bokstäverna behövs inte längre. Man kan inleda skrivövningarna med skrivstilsalfabetet. Textningen är långsam med ständiga lyft, skrivstilen löper smidigt från ord till ord.

Därför förvånar Utbildningsstyrelsen då den i läroplanen 2016 föreslår nya textade bokstavsformer – och låter handstilen försvinna. Det tar tid att lära sig skriva. Det är därför obegripligt att sätta den på textning. Handskriften som redskap för tanken och minnet borde stödas på alla skolstadier.

Är det rentav så att handskriften en dag kommer att fungera som ett chiffer som bara seniorer förstår? Skall all handskriven text skriven av tidigare generationer bli oläslig? Hur går det med Tove Janssons underbara Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet? båda tryckta med skrivstil?

Om handen och hjärnan

Filosofen Immanuel Kant (1724–1804) kallade handen för människans yttre hjärna. När vi skriver för hand tvingas vi att tänka efter. Vi får kontakt med oss själva via handen. Handens rörelser hjälper oss att tänka klart och få idéer. Kunskapen blir till via handen. Goethe konstaterade: Das intelligenteste am Menschen ist nicht der Kopf, sondern die Hand.

I dag vet man att handen utvecklades före hjärnan, Homo habilis föregick Homo sapiens. Man vet också att handens verksamhet är kopplad till ett stort område i hjärnan, och att handens motorik aktiverar hjärnan. Forskningen om de så kallade spegelneuronerna har för sin del visat vilken stor betydelse härmning kan ha: att spegelnervcellerna inte bara aktiveras då vi själva utför handrörelser, utan också då vi iakttar andras. Då läraren skriver och eleverna ser hur handskriften växer fram sker inlärning. Lärarens skrift främjar elevens tankeutveckling, skrivförmåga och kunskap mycket mer än tryckta kopior som delas ut eller hittas på internet.

Den digitala tekniken för mycket gott med sig, men den ger också en förändrad verklighetsuppfattning. Genom knapptryckning och beröring av en yta får eleven omedelbart en ny upplevelse. Fingertopparna blir skickliga på platta och glatta ytor medan den tredimensionella verkligheten förbleknar. Men de fem fingrarna på en hand har, konstaterar Wislawa Szymborska, tjugosju stycken ben, trettiofem stycken muskler, cirka tvåtusen nervceller i varje topp – och en oändlig kapacitet.

De praktiska, konstnärliga och skapande ämnena som kräver mycket tid för övning har svårt att få tillräckligt utrymme på skolschemat. Det är också svårt att tro att handskriftens betydelse för tänkandet har diskuterats av dem som formulerat den nya läroplanen.

Hur skall den lärare, som vet hur viktig handskriften är, förhålla sig? Alla är långtifrån lättade av att slippa öva handskrift fast Utbildningsstyrelsen befriat skolorna från ansvar.

Hur mycket har en musiker övat sina fingrar? Hur mycket handskrivet har en reporter producerat? Kommer vi snart att nås av rapporter som konstaterar att lågstadiets elever lär sig långsammare och mer begränsat än förr? Tänker någon i dag på att det är de välövade händerna som förmedlar de kulturella upplevelserna, musiken, konsten, litteraturen? På att handen är tankens verkställande organ?

Skribenten är konstgrafiker och pensionerad lektor från Vasa övningsskola. Hon har även ett förflutet som skribent av läromedel och lärarhandledningar, bland annat för Skolstyrelsen (nuvarande Utbildningsstyrelsen).

Annita Ödman

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46