Handke som person är kontroversiell, men vad handlar hans litteratur om?

Peter Handke skildrar människans kamp för att dela sina erfarenheter genom ord, som ofta klingar meningslösa eller falska i tider då politik, medier och underhållning manipulerar och korrumperar språket. Bild: Francois Mori

En författare som skyr alla ensidiga kategoriseringar eller en slug folkmordsförnekare? Åsikterna om Nobelpristagaren Peter Handke är djupt polariserade. Men i litteraturen skildrar österrikaren hur verkligheten alltid måste filtreras genom språket.

En ensam människa försöker uttrycka sin förnimmelse av världen, det är en vanlig premiss i Peter Handkes böcker. Men att dela en sann upplevelse är för honom en kamp med orden. I Mitt år i Ingenmansbukten skildrar Handke författaren Gregor Keuschnigs tankar på en buss i Frankrike:

"Jag känner mig säker på att ha något oerhört på tungan. Och det enda som då föresvävar mig är: att skildra. Och sedan visar sig återigen bara en tom väg, en passerande buss, ett vindsus. Ett ordflöde, en stockning, ingenting mer att berätta, slut på historien, jag tar om det från början, om och om igen."

Handkes inställning till språket är ett av hans mest framträdande drag, menar Daniel Pedersen vid institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet.

– I varje mening står något på spel för Handke. Hos vissa författare kan man nästan genom stilen ana nästa mening. Men Handke kan kasta in något fullständigt oväntat, det är ett slags berg och dal-bana som gör att man alltid måste stå lite på tårna, säger han.

Undviker klichéer

Genom hela sitt författarskap har Peter Handke använt självbiografiska element. Ofta genom ett spel mellan verklighet och fiktion, som i Tankar om jukeboxen från 1990. Hans första böcker är korta med en tät densitet, till exempel Berättelse om ett liv, som handlar om en personlig tragedi: hans mammas självmord.

I boken skildrar Handke frustrationen när språket leder honom bort från den verklighet han vill fånga.

– Han beskriver sin mor extremt kärleksfullt men också nästan som en sociologisk studie. Det är enormt starkt, det blir en spänning mellan den kalla blicken och det ömmande ämnet, säger Daniel Pedersen och tycker att det är välgörande i tider av urholkade känslouttryck.

Handke skyr ogenomtänkta klichéer, särskilt hos politiker eller i journalistiska texter som målar världen i väntade färger. Hans metod är att ställa frågor, noterar Katarina Rohringer Vesovic, doktor i litteraturvetenskap, i essän Född i ett frågetecken. Hon tolkar det som en vilja att avstå från kategoriska omdömen.

Resandet framträdande

Motviljan mot definitiva svar märks också i kontroversen som rör Handkes inställning i Jugoslavienkrigen. Trots en extremt polariserad debatt har författaren gjort mycket lite för att klargöra sin ställning. Det går i linje med hans världsbild, menar Pedersen.

– Att försöka passa in förståelsen av komplexa skeenden i något som mer ska bli en slagordsretorik där man ska antingen fördöma eller inte, det passar inte med Handke.

Poetens vilja att komplicera världen krockar med debattspråket, enligt Pedersen. Men sammanblandningen av fiktion och fakta har kritiserats i Handkes mest kontroversiella verk: hans essäer om kriget i forna Jugoslavien, där han skildrar sina Serbienresor.

Om man lämnar kontroverserna därhän är resandet ett framträdande tema även i Handkes andra böcker. Vandrandet blir ett sätt att försjunka i världen. Naturen tilldelas också en framträdande roll, noterar Pedersen. Genom att betrakta den betraktar människan sig själv i existensfilosofiskt ljus. Och hon är motsägelsefull och komplex.

– Handke gör människan främmande inför den värld hon finns i, och visar vem hon är på gott och ont.

Född: 1942. Växte upp i Österrike, i en familj med slovenskt ursprung, och med en far som han upptäckte egentligen var en styvpappa.

Bor: I Chaville, Frankrike.

Karriär: Handke har skrivit romaner, pjäser och manus, till filmen "Himmel över Berlin". Hans pjäs "Publikskymfning" (1966) grundlade hans litterära berömmelse. Men den litterära debuten kom 1969 med "Dörrknackaren" som rör sig kring det faktum att språket är den enda verklighet litteraturen kan spegla.

Med böcker som "Målvaktens skräck vid straffspark" (1971), "Den vänsterhänta kvinnan" (1978) och "Vägen till Sainte-Victoire" (1982) nådde han en bred läsekrets. En av hans mer kända böcker är "Långsam hemkomst" (1979), som handlar om geologen Sorger. Den senaste av hans böcker på svenska är romanen ”Don Juan” (2006). Handke har också gett ut fem volymer med dag- och notisböcker och översatt en lång rad författare.

Flera av hans verk är översatta av Margaretha Holmqvist.

2014 tilldelades han Ibsenpriset.

Kontroverserna: Peter Handke har skrivit ett flertal essäer om inbördeskriget i det forna Jugoslavien, bland andra: "En drömmares avsked från det nionde landet", "En vinterresa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina, eller rättvisa för Serbien" och "Frågor under tårar. Uppteckningar från två resor genom ett Jugoslavien i krig, mars och april 1999". Texterna har väckt hård kritik och är kärnan i kontroversen kring Handke. Vissa menar att han där vill ersätta fakta med en alternativ sanning om skulden i kriget, genom att ta ställning för serberna. Andra menar att han ville balansera ett ensidigt utmålande av serberna som "barbarer" och "slaktare".

Angående sin essä "Född i ett frågetecken" säger Katarina Rohringer Vešović, litteraturvetare verksam i Wien, att den polariserade debatten endast kan förstås "om man tar hänsyn till utvecklingen i västvärlden efter järnridåns fall. Det är därför var och en som talar om Handke också säger något om sig själv, om sin egen bild av världen.” (Översättning: Kjell Magnusson).

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning