Handikappombudsman behövs liksom individuellt straffansvar för socialsektorns tjänstemän

Då handikapp- och specialomsorgslagstiftningen nu fusioneras inledde vissa handikapporganisationer en kampanj mot personlig assistans för de senare.

Handikappservicen har, i princip, moderniserats. Inrättningar är skrotade, FN-konventionen har trätt i kraft och lagarna ses över. Varje ny rättighet leder dock till en mer kringskuren vardag och skräck inför framtiden, på grund av tjänstemännens och politikernas ointresse och bristande uppföljning.

Inrättningarna skrotades, men kommunerna lade pengarna på annat. De åstadkom Kårkullas ekonomiska trångmål och uppkomsten av nyanstalter (förvaring) med hög personalomsättning.

Den nedmonterade yrkesutbildningen uttunnade de redan då ytliga kompetenserna. Omsorgen tvingas rekrytera mannen från gatan – om alls. Vardagen blir varken normal eller pedagogisk.

Ingen bereder övergångarna mellan skolor och vuxenliv. Det ingår inte i "produktkatalogen". Allt inleds från noll, med tunnare kompetens. Enheten "vet bättre själv" tills den skickar hem(!) individen som hopplös(!). Man känner inte till autism, lågaffektivt bemötande eller moderna kommunikationshjälpmedel. Då kommer övergreppen per automatik.

Då handikapp- och specialomsorgslagstiftningen nu fusioneras inledde vissa handikapporganisationer en kampanj mot personlig assistans för de senare. Funktionshindrade eller autistiska personer har, enligt dem, ingen kompetens att känna till sin vardag.

Kommunerna budgeterar medvetet fel. De har inte ens som avsikt att följa regler då det gäller lagstiftning. Bara klientavgifterna är som hotellnotor. Fler rättigheter leder till att kommunerna bara delar existerande pengar på fler behov. Det leder till kreativa avslag på ansökningarna, sämre service och dyr byråkrati med mångåriga rättsprocesser. Samtidigt blir branschen allt mindre attraktiv för personalen.

Läget beskrevs bra av familjen Pinomaa (Svenska Yle, 2.8, "Äta, sova och skita"). Vi lägger till "inlåst, i urbota fattigdom". Behovsägarna (inte "brukarna") behandlas som lata långtidsarbetslösa. Ingen får lön, lunchen är dyrare än dagpengen och allt faktureras dyrt. Att dryga ut den usla pensionen, livet igenom, är svårt. Inom handikappservicen är varje utgift en kostnad "samhället inte har råd med". Inom hälsovården och utbildningssektorn slinker dyra verksamheter igenom utan protester.

Lagstiftningen höjer specialbehoven till specialistnivå, men ser någon att omsorgen eller specialklasslärarna behandlas som avdelningsläkare framom att man ser verksamheten som onödig – för "de där".

Vår målgrupp behandlas som problemavfall, trots att ingen vill annat än jobba och finnas bland folk. Attityderna luktar 1930-tal – bland beslutsfattarna. De i sin tur ljuger flagrant åt rättsväsendet och de använder maxgränsen på tre månader som minimun då ärenden behandlas. Oftare försvinner ärendena i ett svart hål. Allt detta kallas ableism (handikappdiskriminering, funkofobi).

Vad borde göras?

Vi behöver en handikappombudsman och ett individuellt straffansvar för socialsektorns tjänstemän. Ett normalt liv med stöd bör definieras. En bra grund vore kriterierna för minimilevnadskostnaderna (cirka 1 500 euro per månad). Undvik "i mån av möjlighet" i lagarna. Skippa resurskravet för assistans. Kommunerna missbrukar och kringgår lagarna ändå och domstolsväsendet känner inte till autism.

Trygga en realistisk personlig budget framom utkomstskydd och massiv byråkrati. Se till att individen får tillgång till sina pengar och rätten att leva i samhället.

Tillåt terapeutiska djur i det egna hemmet eller erbjud både djur och bil inom organisationen. Om lägenheterna ändå är på en inrättning kan man trygga tillgången till gym, musikstudio och pool.

Utveckla nya former av boendeservice med stöd och personlig assistans, utan långvårds- eller hotellavgifter. Anställ fritidsfolk och pedagoger. Få är nämligen sjuka och knappar är varken övervakning eller omsorg.

Tillåt högre inkomster parallellt med pensionen. Betala lön eller ens lön utåt (subventionerad med delar av eller hela pensionen).

Uppdatera yrkesutbildningen, släpp fram familjerna, de med erfarenhet av hela livsspektret. Detta är en bransch där familjerna akterseglat det offentliga för decennier sedan – av tvång. Befria behovsägarna och familjerna från en angst inför framtiden. Det kunde vara enkelt och billigt, bara man förenklar byråkratin och har rätt attityd.

Terry Grahn MBA (Henley), AKK-specialpedagog (sakkunnig), funktivist, Grankulla