Handeln med vårdtjänster representerar inte marknadsekonomi

Bild: HBL

Problemet är en brist på konkurrens, inte att marknadsekonomin skulle vara rutten.

I HBL (5.2) ondgör sig kulturchefen Fredrik Sonck över vårdreformen. Alla får en släng av sleven. Den politiska högern har bidragit till rån och statskupp, tror man på marknadsekonomi är man "naiv marknadsliberal". Det är lätt att hålla med om att i dag är en del av vården miserabel. Det är rätt att vinstbegär och ren girighet driver flera aktörer.

Artikeln blottar dock en fundamental missförståelse av vad som är marknadsekonomi. I marknadsekonomin finns det fria valmöjligheter. När konsumenten är missnöjd går han till en konkurrent.

Handeln med vårdtjänster representerar inte marknadsekonomi. Det är frågan om rena antingen lokala eller regionala monopol. Vårdbranschen är inte ett exempel på marknadsekonomins avigsidor. Den är ett exempel på att avsaknad av marknadsekonomi förvrider resultaten. Den sista konkurrensen dessa företag har sett är vid upphandlingen. Det är en knivskarp konkurrens då aktörerna är medvetna om vilka monopolvinster de kommer att göra. Därför lönar det sig att lova nästan vad som helst för att bli vald. Därefter upphör konkurrensen. Efter upphandlingen placerar kommunen sina åldringar som paket hos den valda aktören. Kunderna har ingen valfrihet.

Att garantera kvalitetsvård via lagstiftning (om antal vårdare) eller skärpt övervakning är dömt att misslyckas. Det finns alltid sätt att kringgå. Dessutom är den offentliga sektorn notoriskt dålig på övervakning (ett artigt brev och kanske uppföljning – kanske inte – efter någon månad). Det vet tjänsteleverantörerna mycket väl.

En partiell förbättring kunde uppnås genom att kommunen skulle välja två aktörer och därefter införa en lätt uppföljning av kvantitativa och kvalitativa mätare, utan att glömma de anhöriga och de kunder som det är möjligt att höra. Plats för enkla korta klagomål. Aktörerna kan poängsättas och kommunen kan låta de kunder som fått sämre service "migrera" till den andra aktörens hem. Ett litet mått av konkurrens uppstår och det kan hjälpa att offentliggöra poängsättningen. Men vad göra om båda är dåliga? Någon hälsosam konkurrens uppstår i alla fall inte.

Problemet är en brist på konkurrens, inte att marknadsekonomin skulle vara rutten. Att en vd kan tjäna sex miljoner euro på ett år på att minska på blöjbyten är en klar indikation på en ren monopolvinst. Att sedan skattemyndigheten accepterar att ägaren lånar sitt företag pengar till 15 procents ränta är naivt. Tidigare betraktades en ränta överstigande marknadsränta med hänsyn tagen till risk som utdelning och beskattades som sådan. Skattemyndigheten kan också göra bedömningen att detta är en åtgärd som inte är företagsekonomiskt grundad utan enbart är avsedd att minska skattebetalningen och som sådan ogiltig.

För alla journalister vore det hälsosamt att begrunda vad Rand Corporations Michael Rich betonar i samma HBL; hur opinionsjournalistiken ersätter den traditionella journalistiska rapporteringen. En kulturchef borde kanske sätta sin tid mera på kulturärenden.

Jon Didrichsen ekonomie doktor, Grankulla

Svar Jag tror att Jon Didrichsen lite missförstått min text, för vi är inte så oeniga som han tror. Min poäng är just att den vinstdrivande kapitalismen förutsätter att konkurrensen är ofullkomlig och att marknaden inte fungerar som i skolböckerna: det vill säga att det finns stordriftsfördelar, asymmetrisk information, icke-homogena varor, betydande transaktionskostnader och så vidare.

Den politiska retoriken försöker däremot framställa privatiseringarna som steg på vägen mot en effektiv marknad. I teorin gynnar en sådan marknad kunderna (eller i detta fall patienterna/medborgarna). Men i fråga om välfärdsfunktioner är den marknaden helt utopisk. Och om man tror på den – ja, då är man naiv. Vårdbolagen tror inte på den, och det är just därför de lyckas attrahera kapital.

Fredrik Sonck kulturchef, HBL