Han flydde krigets Syrien – landade i helvetet på Nauru

Abdullah Zalghanah flydde krigets Syrien. Då han nådde Australien fängslades han i drygt tre år. Nu vädjar han till Europa att inte utsätta flyktingar för samma grymhet.

Abdullah Zalghanah skickar slängkyssar mot videobilden på sin mobiltelefon.

– Ha tålamod, snart kommer vi att vara tillsammans igen, säger han med ett brett leende.

Men så fort han lägger på återvänder den härjade glimten i hans ögon. Det har gått drygt fyra år sedan han såg sin fru och sina barn. En tid under vilken han kommit närmare död och depression än i krigets Syrien. I en ranglig båt mellan Indonesien och Australien, i ett "helvetiskt" interneringsläger i önationen Nauru, och nu, sedan ett drygt år, i Kambodjas huvudstad Phnom Penh.

– De australiska myndigheterna säger att de ska få hit min familj om en månad, två månader, fyra månader. Under tiden rullar jag fram, utan kontroll över mitt liv. Om jag vetat att det här skulle ske hade jag stannat på Nauru.

Att Abdullah Zalghanah nu befinner sig i Kambodja är resultatet av ett flyktingavtal som tecknades mellan Australien och Kambodja år 2014.

Med hjälp av lån och pengar från Australien har Abdullah Zalghanah öppnat en restaurang intill en allé med hippa barer i Kambodja. Bild: Jonas Gratzer

Högt pris för säkrade gränser

Sedan juli 2013 har Australien bemött båtflyktingar på två sätt. Antingen bogserar de dem tillbaka eller så skickar de dem till interneringsläger utomlands. Samtliga mister chansen att någonsin komma in i landet. Politiken har blivit populär eftersom båttrafiken upphört. Men det finns ingen lösning på vart lägerinvånarna ska ta vägen. Deras fortsatta lidande vilar på Australiens samvete och är priset för säkrade gränser.

Abdullah trodde först att resan till Australien var ett skämt. Hans bror bodde där sedan många år, men kom dit på lagligt vis.

– Att resa med båt utan visum lät helt galet, säger Abdullah.

Hans desperata situation fick honom däremot att omvärdera. I Libanon, dit han flytt med sin familj, kryllade det av syriska agenter. I Egypten hade syrier börjat diskrimineras. Och flykten med båt till Europa kallades "Dödens Resa". Som kontrast beskrevs resan till Australien som lätt. Flyg till Malaysia, snabbåt till Indonesien, och därifrån båt ned till australiska Christmas Island där en tids handläggning skulle följas av välkomnande till fastlandet.

Fruktansvärda förhållanden

Förmodligen är det också så det hade gått om Abdullah anlänt tidigare. Men under resans gång hann Australien ändra sin inställning till asylsökande. Efter ett drygt halvår på Christmas Island skickades han i stället till önationen Nauru. Där väntade trånga tält i femtiogradig värme. Timtal i kö för mat, för toalett, för telefonsamtal. Inga besked om framtiden och trakasserier från både vakter och lokalbefolkning. Dagar blev till månader och månaderna blev till två och ett halvt år.

Abdullah Zalghanah visar upp dokumenten och passet han fått på ön Nauru. Bild: Jonas Gratzer

– Alla fick piller för att tysta tankarna och för att kunna sova. Men varje vecka var det ändå folk som försökte ta livet av sig. Jag hörde dem hänga sig om natten. Två gånger såg jag folk tända eld på sig. De varnade innan, men ingen av de anställda brydde sig.

Tvåtusen kvar i lägren

Australien håller för tillfället omkring tvåtusen asylsökare i Nauru och på Manus Island i Papua Nya Guinea. Interneringen har avskräckt ytterligare flyktingbåtar, och har vunnit sympati hos flera europeiska parlamentariker, som bland annat menar att metoden stoppar dödsfall på havet. I Australien går däremot debatten hög om priset har varit värt det. Enligt Amnesty präglas lägren av "avsiktlig och systematisk försummelse och grymhet" och australiska skattebetalare pungar ut över en miljard dollar per år i driftskostnader till privata säkerhetsbolag. Ingen ser det som en långsiktig lösning, men jakten på alternativ går dåligt.

USA har gått med på att välkomna upp till 1 250 av de internerade, men den processen har saktats ned sedan Donald Trump blev president. Canberra har också avböjt Nya Zeelands erbjudande om att ta emot 150 personer eftersom de är rädda för att dessa sedan ska lyckas resa vidare till Australien. Överenskommelsen med Kambodja från år 2014 var något av ett sista halmstrå. För 55 miljoner dollar skulle ett obestämt antal personer med bekräftat asylbehov beviljas permanent uppehållstillstånd i det sydostasiatiska landet. De internerade var däremot skeptiska. Frivilliga anmälde sig först efter att Australien börjat erbjuda familjeåterförening.

Abdullah Zalghanah längtar efter att få återförenas med sin familj. "De australiska myndigheterna säger att de ska få hit min familj om en månad, två månader, fyra månader." Bild: Jonas Gratzer

– Från dag ett försökte jag få dem att skicka mig till Libanon, eller till och med Syrien, men de vägrade. Den enda anledningen till att jag slutligen gick med på Kambodja var för att de lovade att min familj också skulle få komma, säger Abdullah.

Öppnade egen restaurang

Med vana händer börjar han plocka i köket. Hans biceps spänner under en ren pikétröja. Med hjälp av lån och pengar från Australien har han öppnat en restaurang intill en allé med hippa barer. Han tränar varje dag. Fyra av de sex andra flyktingar som skickats hit från Nauru har återvänt till sina hemländer, men Abdullah tror att han kan skapa ett bra liv här. Bara hans familj får komma. Så han äntligen kan sätta punkt för den här smärtsamma odyssén.

– Jag hyser inga onda känslor gentemot australiensare. Deras protester gav oss hopp under tiden i Nauru. Men jag har förstått nu att deras regering inte har någon respekt för mänskligt liv. Jag vädjar till Europa att inte göra samma misstag, att inte begå samma brott mot mänskligheten.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00