Hamletmaskinen ger sig på samtiden

BARN AV SIN TID. Niko Saarela framför Heiner Müllers postdramatiska verk Hamletmaskinen från 1977 på Kom-teatern. Bild: Noora Geagea

Hamletinkone Text: Heiner Müller. Övers.: Outi Nyytäjä. Regi: Lauri Maijala. Musik: Marzi Nyman. Scenografi: arbetsgruppen. På scenen: Niko Saarela, Marzi Nyman.

Heiner Müllers Hamletmaskinen var sensationell när den kom till i det sena 70-talets Östtyskland. Det postdramatiska verkets form och struktur väckte uppmärksamhet – här talar en desillusionerad Hamlet i ett rasande, fragmentariskt flöde. Att det är Marx, Lenins och Maos huvuden som rullar när Hamlet iscensätter sitt fadermord, var inte precis okontroversiellt i DDR.

På Kom-teatern försöker regissören Lauri Maijala applicera texten på samtiden, inte som en kritik av kommunismen, utan som en öppen fråga om vad socialismen ska ägna sig åt i dag, vad upproret ska rikta sig mot.

Naturligtvis utnyttjar Maijala, konstnärlig ledare för Kom-teatern, teaterns vänsterarv och det faktum att Niko Saarela är andra generationens Kom-skådespelare. I ett skede ser vi honom faktiskt brottas med docka i människostorlek som bär bilden av pappa Erkki Saarela fäst på ansiktet.

Till texten förhåller man sig ställvis allvarligt men alltsomoftast ironiskt och humoristiskt. Musikern Marzi Nyman, utklädd till en sliten Ofelia-nymf, framför ibland texten som sydstatsblues vid pianot.

Samspelet mellan Saarela och Nyman är väloljat och båda agerar outtröttligt i Kom-teaterns foajé som bytt skepnad till ett slags stämningsfull krypta. Tanken är att foajén framöver regelbundet ska användas som scen för modiga teaterexperiment.

Tonvikt på spex

Som vanligt lyckas Lauri Maijala bygga upp häftiga atmosfärer och krydda med överraskande populärkulturella referenser.

Porträtten av diverse revolutionärer, från Che Guevara till Patrice Lumumba, uppradade på trapporna, visar vänsterrörelsens historia personifierad. Men vem är samtidens eller framtidens revolutionär? Har idéer och drömmar om en bättre värld någon chans mot ett ansiktslöst kapital?

I slutändan ligger tonvikten i föreställningen ändå mer på spex och buskis än på analys. Så är texten ett barn av sin tid och som samtidskommentar känns den inte så verkningsfull, varken estetiskt eller politiskt.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning