Hämeenniemis aviserade kontraster lyser med sin frånvaro

Kontrastsökare. Eero Hämeenniemi har inspirerats av extrema väderlekskontraster i sitt vinterlandskap tonsatt i Indien. Bild: Saara Vuorjoki

Musiken är bara lagom omvälvande i Eero Hämeenniemis uruppförda, Shakespeareinfluerade hybrid av orkestersång och tonpoem.

ORKESTERMUSIK

Radions symfoniorkester

Dirigent Osmo Vänskä. Lilli Paasikivi, mezzosopran, Jussi Nikkilä, recitation. Hämeenniemi, Sibelius. Musikhuset 14.12.

William Shakespeare var den gemensamma nämnaren för verken på Radions symfoniorkesters konsert i veckan, två veckor före jubileumsårets slut. På programmet stod Sibelius skådespelsmusik till Stormen – med för ovanlighetens skull recitation på Musikhusscenen – samt uruppförandet av Eero Hämeenniemis färska Winter calm and Summer storms, en tonsättning av sonett nr 97.

Av texten i programbladet fick man känslan att tonsättaren försökte bereda lyssnaren på en stor lyssningsupplevelse: De maximala kontrasterna mellan väderleksförhållandena i Finland och Indien, där verket skrivits, har inspirerat tonsättaren till att enligt egen utsago fokusera på kontraster – mellan snabbt och långsamt, svagt och starkt, sorgstämt och lustfyllt.

Mot den här bakgrunden är intrycket ändå något av en besvikelse. Den största kontrasten bjuds av ABA-formen, som innebär att sångsolisten Lilli Paasikivi först får läsa upp sonettexten rakt av till ett synnerligen lätt ackompanjemang (A), och sedan stiga åt sidan för ett mera omfattande orkestermellanspel (B).

A-delen är lättlyssnad och liknar en orkestersång av Mahler eller en femte sista sång av Strauss. Harmonierna är så enkla att lyssnaren kan roa sig med ackordanalys och gestaltning av baslinjen i realtid i huvudet alltmedan sången framskrider. Till Hämeenniemis fördel skall sägas att han lyckas sätta sången (sångerskan) och texten i främsta rummet på ett sätt som ännu för några år sedan var rätt sällsynt.

B-delen är betydligt mer problematisk och känns bara lagom omvälvande och ljummet kontrasterande, kanske till och med torftigt orkestrerad. Symfoniorkesterns resurser utnyttjas dåligt och verket kunde lika gärna ha framförts av en orkester av sinfoniettastorlek, varför inte i Hagalund. Mot slutet tillför slagverken en välkommen exotisk fläkt.

När sångstämman återvänder i slutet sker det i form av ett kortare inslag, då Paasikivi reciterar en textstump. Resultatet är som en hybrid av orkestersång och tonpoem, med en något oklar identitet.

Den egentliga kontrasten

Under konserten som helhet bjöd Sibelius musik till Stormen på betydligt större kontraster. I vissa av satserna har Sibelius skrivit anmärkningsvärt djärv musik som väl kan jämföras med musiken i den femton år tidigare skrivna fjärde symfonin.

Placeringen av Lilli Paasikivi bakom orkestern var kanske inte helt lyckad med tanke på hörbarheten, men troligtvis ville man placera henne på samma ställe som skådespelaren Jussi Nikkilä. Ariels fem sånger sjöng Paasikivi med känsla och finess, och de talade partierna återgavs av Nikkilä med stark dramatisk inlevelse.

Osmo Vänskä, som dirigerat Sibelius hela livet, verkade ha en klar vision för vad han ville göra av Stormen, en vision som dessutom verkade ha förmedlats till RSO-musikerna som spelade nyanserat och välartikulerat med emotionell inlevelse ända från inledningens orkestrala storm, där bleckblåsarnas till- och avtagande signaler är som ljuskäglor från fyrarna som lyser svagare och starkare i vågornas svall.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning