Halvtid utan idéer

"Sipilä står för den sorglustigaste 'analys' en finländsk statsminister har levererat på många år. Sipilä säger: tillväxten ökar mer än det prognostiserade kan vi komma upp till en sysselsättningsgrad på 72 procent.Alltså: Om det går bättre än vi i dag tror att vi kan prestera kan vi nå våra politiska mål."

Regeringen Sipilä – också kallad SOS-regeringen efter Sipilä-Orpo-Soini – stannade nyligen upp för en analys av var landet står efter att man har nått halvvägs i den antagna mandatperioden på fyra år. Det blev en pseudohändelse, men man hade själv trummat upp stämningarna.

Vad lovade Juha Sipilä som färsk statsminister? Han skulle förändra den politiska kulturen i landet (och det är det kanske många som tycker att han gjort – men kanske inte på det sätt han själv avsåg.). Han skulle få den finländska ekonomin på fötter genom att öka sysselsättningen. Och han lovade följa principen att den som inte levererar stiger åt sidan.

Det sistnämna granskas rimligtvis först efter fyra år. Inget kan frånta den sittande regeringen rätten att bruka makten. Oppositionens valborgsretorik om det motsatta var avsedd för de närmast sörjande.

Men hur ser det ut under strecket efter de två första åren?

Regeringen Sipilä har baxat fram en vårdreform vars effekter på ekonomin – eller vården – under inga omständigheter kan uttryckas med någon som helst exakthet. Så oklart är upplägget och så på tvärs med expertisen har man gått under hela resan.

Det hindrade inte Sipilä att konstruera sin 10 miljarders totaleffekt på ekonomin via kalkylen att vårdreformen minskar på de framtida offentliga utgifterna med 3 miljarder.

Summan är en fantasi, en dröm. I bästa fall transformeras den inte till en mardröm för den finländska vården och för finländarna. I praktiken saknar sifferexercisen dessutom betydelse eftersom det inte i någon vettig mening går att jämföra det förflutna med något diffust kommande.

Det är möjligt att vårdreformen inte kraschar. Men att man kan påstå att dess effekt är 3 miljarder är en oönskad illustration av att det inte bara är Donald Trump och Vladimir Putin som idkar illusionism av den högre skolan.

Av kommunalvalsrörelsen att döma har oppositionen gett upp tron på att den kan bromsa vårdreformen. Jag levde i tron att SDP hade en tvåstegstaktik där den avgörande stöten skulle sättas in i valrörelsen våren 2019. Men den försiktighet man tillämpade i kommunalvalet tyder på att man inte vågar. Att man inte har mejslat fram egna alternativ och därför inte vill spänna sin båge. I så fall får man indirekt pluspoäng för sin ärlighet.

I Centerns hemliga manual är föralldel vårdreformen bara en trojansk häst med uppgift att föra in landskapet i varje vrå av finländarnas liv.

Sällan har en så vidlyftig reform genomförts med så liten insats av samhällelig ingenjörskonst eller annan rationell metod. Aldrig har väl en partiordförande varit så disträ eller ouppmärksam som Alexander Stubb när Juha Sipilä köpte Saml med några silvermynt i form av valfrihet och bolagisering i vården.

Valfriheten kan rullas tillbaka eller manipuleras bort – men landskapen består.

Regeringen Sipilä bildades av tre partier med den outtalade men uppenbara baktanken att färre partier har lättare att agera. När Sipilä dessutom hade sinnesnärvaro nog att slänga en högst personlig silverpeng – utrikesministerposten – åt Timo Soini hade han tryggat Sannfinländarnas stöd för i stort sett vad som helst – förutom den helt nödvändiga reformen av föräldraledigheten.

Och så älskar Soini sin plikt att han vill fullfölja den också då han inte längre har ordförandemandat av sitt parti. Likt en kardborre fäster sig Soini vid UM. (Normalt hade Soini kallat en sådan person Takiais-Timo, men hans enradingar har aldrig varit avsedda för självkritik.)

Och vad hände med det stora sysselsättningsmålet? De övriga nordiska länderna har en sysselsättningsgrad som är 4–5 procentenheter högre än den finländska. Ska vi nå därhän måste vi förändra arbetsmarknadens funktioner på ett sätt som har varit möjligt till exempel i socialdemokratins Sverige.

När förra socialdemokraten Juhana Vartiainen kom hem från Stockholm för att bli samlingspartist hade han svenska idéer i bagaget: Påverka utbudet av arbetskraft så förändrar man marknaden på ett sätt som ökar sysselsättningen.

Vartiainens parti är finansministerparti i regeringen Sipilä. Men Vartiainen har tydligen inte Orpos öra. Sipilä igen har inte Vartiainens fallenhet för intellektuella vardagsmodeller som till och med är prövade i befintliga ekonomier.

Och vad följer av detta?

Sipilä står för den sorglustigaste "analys" en finländsk statsminister har levererat på många år. Sipilä säger: Om tillväxten ökar mer än det prognostiserade kan vi komma upp till en sysselsättningsgrad på 72 procent.

Alltså: Om det går bättre än vi i dag tror att vi kan prestera kan vi nå våra politiska mål. Det är en verbal variant av vårdreformens tremiljardersillusion. En axelryckning över egna tillkortakommanden. Och ett så stort cirkelresonemang att man måste spola tillbaka bandet för att man tror man hört fel.

Vad halvvägssummeringen resulterade i var alltså inte en "vägkarta" som ritas upp utifrån våra egna beslut. Den beskriver en rutt som blir möjlig om andra aktörer tar Finland i hand och leder oss ut på bättre vägar.

Avsikten med den upphaussade analysen vid halva sträckan var sannolikt att visa att vi har en regering som per ny politisk kultur har genererat kraft att handla.

Regeringen går vidare – väljarna står kvar och undrar vad som hände när det som skulle hända inte hände, men trots det kan kvantifieras i önskvärda miljarder.

Finns det då inga förmildrande omständigheter? Ja. Oppositionen bländar inte med egna alternativ. Det finns skillnader, men de är få kring sysselsättningen.

I slutändan illustrerar det kanske den moderna politikens dilemma: Hur man än vill låta påskina det motsatta är det ekonomiska aktörer utanför politiken som bjuder upp och för – och politiken följer.

Kevin är tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser.

Torbjörn Kevin

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33