Hälsningar från djurkyrkogården

Avlivare. Matti Onnismaa tar djurens parti.Bild: Filmikamari

Årets mest originella inhemska film handlar om en bilmekaniker som på fritiden avlivar husdjur.

DRAMA

Armomurhaaja

Regi och manus: Teemu Nikki. Foto: Sari Aaltonen. I rollerna: Matti Onnismaa, Jari Virman, Hannamaija Nikander, Veikko Nousiainen.

Matti Onnismaa är en av våra mesta filmskådespelare, en king of cool som i regel trivs i skuggan, i marginalerna. Men när Onnismaa nu gör sin första huvudroll är det i en film som ledigt kvalar in som årets mest originella på finländskt håll.

I Armomurhaaja av Teemu Nikki lystrar Onnismaa till namnet Veijo Haukka. Han är den burdusa bilmekanikern, en ensamvarg som på fritiden åtar sig att avliva keldjur – det blir billigare än veterinären.

Fast nu räcker det ju inte med att man betalar för sig. Veijo, en sann misantrop, är mån om att djurägarna först sätter sig in i djurets situation (en av hans klienter får lov att själv pröva på hundburen). Underförstått: det finns alltid en orsak varför djuren mår som de mår och beter sig som de gör, orsak och verkan, karmas lag.

Poängen är att man inte tar livet av djur som inte "förtjänar" att dö, som inte gjort sitt. Så när Jari Virmans bilmekaniker dyker upp med familjens hund, en till synes oregerlig sak, låter Veijo bli att följa order.

Det skulle han inte. Virmans kolleger, ett gäng flåbusar med "Suomen soturit"-förtecken, avfärdar aspirant Virman som en kärring. Varpå man ger sig på hunden i fråga.

Barmhärtighetsmördare

Den som kan sin John Wick – med Keanu Reeves i rollen som våldsfixerad hundälskare – vet att man inte ostraffat jävlas med en man och hans hund. Det gäller också för Armomurhaaja, något för finländska förhållanden så ovanligt som en genrefilm (talande är att filmens Finlandspremiär inföll på Night Visions-festivalen).

Teemu Nikki, filmens regissör och manusförfattare, har tidigare trollat fram alster som 3Simoa och Lovemilla, båda två lättviktare utan mersmak.

Sett mot den bakgrunden är Armomurhaaja en positiv överrakning. Inte bara är filmen hur stram som helst, lika lakonisk som illusionslös. Den är också föredömligt originell, dramatiskt utmanande.

Vid en första anblick kan Matti Onnismaas rollkaraktär te sig som en nog så otäck figur, en verklig sadist. Men precis som Pertti Linkola, den gröna fundamentalisten, har Veijo Haukka en poäng (filosofiskt sett).

I klartext: man åsamkar inte ett djur lidande, inte utan att ta sitt straff. Det måste finnas en balans.

Vad fint då att det filmiska slutresultatet är så här välbalanserat, och djärvt. Se här en film som i regel går sina egna vägar.

Krister Uggeldahl