Hälsa och värdighet

Jag förundrade mig över de feta tanterna och rökande gubbarna och funderade över lönsamheten. Varför? Tills jag en dag fattade hur fel jag tänkt.

Jag har blivit bortskämd med mycket under mina år i Tyskland. Inte bara med det som först faller en in: Berlin, en spännande stad, en självklar multikulturalism, god mat och förmånliga hyror. Nej, nu skall vi ner till primärnivån. Hälsovården, det kanske viktigaste för (den äldre?) människan.

De icke initierade sprider gärna myter om det tyska hälsosystemet. Det mesta är tyvärr osant. Glasögon ersätts inte till 100 procent utan de ersätts inte alls, inte tandvården heller, medicinerna är minsann inte gratis och i läkarnas väntrum har jag tillbringat många långa timmar. Primärvården är ganska lik den i Finland. Min erfarenhet är att där det finns skillnader beror de på en annorlunda syn på hälsovård, på en annan kultur och andra traditioner.

I våras åkte jag in på en höftoperation. Den som så många 60-plussare genomgår – man sågar av det sargade höftbenet och holkar ur den i mitt fall perforerade höftledspannan, slår bokstavligen in en protes av titan, sätter på en keramikkula och vips är det klappat och klart. På sjukhuset får du instruktioner om gymparörelser, många åskådliga bilder, man gör några övningar, ger remisser till simträning och fysioterapi och efter max två dygn är det hej och adjö. Nu skall du klara dig själv.

Så går det inte till i Tyskland. Själva operationen görs på samma sätt, men i Finland och i Sverige görs snittet oftast i sidan medan i Tyskland snett framme i ljumsken. Svaret på journalistens standardfråga "varför" var att sidosnitten var "altmodische" och ljumsksnitten "skonsammare", man klipper av färre nerver. Medicinskt kan jag inte bedöma detta påstående. Min poäng kommer först nu.

Den kortaste tiden efter en dylik operation är här åtta dagar. Varför? För ha koll på att snittet helas bra. Promenadövningar inleds så fort patienten är villig (på den andra dagen är ordern barsk) och efter korridorerna är det dags för trapporna.

Maten är inget vidare och sina rumskamrater kan man inte byta ut. Men enkelrummet hägrar redan. I väg till rehabiliteringskliniken! Där stannar man minst tre veckor och konditionsträningen pågår från arla morgonen till sen eftermiddag. På schemat står Motomed, Hocker-training, Bewegungsbad, det vill säga handikappcykel, röra benen sittande och vattengympa.

I kryckgänget rör vi oss långsamt i trädgårdsgångarna. Vi får ergonomiföreläsningar och strumppådragare. Vid middagsbordet är den första frågan: höft eller knä? Diskussionerna blir snart rätt enahanda. Och jag förundrade mig över de feta tanterna och rökande gubbarna och funderade över lönsamheten.

Varför? Tills jag en dag fattade hur fel jag tänkt. Finländskt. Rationellt. Därför att människan – an sich – är lönsam. I detta land står människans värdighet högt i kurs. Som det lönar sig att satsa på. Att kunna röra sig så länge som möjligt är en mänsklig rättighet. Därför behöver alla vård och omsorg.

Och om ni undrar har jag ingen privatförsäkring utan samma grundförsäkring som mina tanter och gubbar. Den stod för hela kalaset. Insikten kom på köpet.

Irma Swahn fri journalist som pendlar mellan Berlin, Helsingfors och Ingå

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00