Håll er borta från träsket!

Återskapar mordet. Ungdomskvartetten i Taneli Mustonens Bodom.Bild: Okänd

DRAMA

Bodom

Bodom. Regi: Taneli Mustonen. Manus: Mustonen & Aleksi Hyvärinen. I rollerna: Nelly Hirst-Gee, Mikael Gabriel, Mimosa Willamo, Santeri Helinheimo Mäntylä.

Slasher-skräckfilm är en egen genre som lyder under egna lagar. Som att en blondin som är oskuld ska dö, folk ska mördas blodigt, gärna med knivar, och alla element av brutal överrumpling och skrämmande musik är tillåtna.

En liten eloge måste ges regissören Taneli Mustonens Bodom ifall man tycker det är viktigt att finsk film prickar för även de mest obskyra genrerna. Och vad kunde vara en bättre historia för en inhemsk slasherfilm än Finlands mest berömda – och fortfarande ouppklarade – mord? De fyra ungdomarna i ett tält som knivhöggs vid Bodom träsk år 1960.

Men den här filmen utspelar sig i samtiden, då ett gäng tonåringar bestämmer sig för att återskapa mordet, ställvis iförda de ursprungliga bikinierna, vid stranden av den ödsliga sjön. På så vis kan filmen spela med ganska snygga stämningar och effekter, typ The Blair Witch Project – skogen som besinningslöst skrämmande plats. (Det är givetvis småaktigt att klaga över att Bodom ju är ganska så bebott och bebyggt.) Det är mörkt och snårigt och givetvis alldeles omöjligt för dessa stadsbarn att hitta någonstans. Träsket ger möjlighet till många huttrande avklädningsscener. Och trots att hela deras hypotes är att mördaren fortfarande smyger omkring envisas tonåringarna konsekvent med att skrika och avisera sin ankomst.

Historien är brutal och dessvärre riktigt usel – vilket hör till genren enligt filmkritikern Kalle Kinnunen. Men hur mycket det än handlar om postmodernism och förhöjd fantastisk verklighet hjälps det inte när intrigen blir skrattretande otrovärdig. Man kan riktigt höra pitchen: och sedan tror ni att det går så här, men vi har en twist! Och sedan ännu twistens twist! Det här sättet att tänka synopsis dödar precis allt engagemang för karaktärerna. Det finns enstaka scener (som den sista) som är effektivt uppbyggda, klippta och filmade, men ofta är det enformigt och långdraget som finländsk industriskog.

För att locka målgruppen dyker många blanka unga ansikten upp för första gången på vita duken: cheerleadern Nelly Hirst-Gee och rapartisten Mikael Gabriel och Santeri Helinheimo Mäntylä, som spelar nörden som snöat in på morden. Dessvärre är deras rollkaraktärer och deras motiv så befängda att utmaningen är för stor. Hirst-Gee är söt men inget mer som blondinen vars strängt religiösa familj har gett henne utegångsförbud efter en skandal på nätet. Bästa väninnan och brunetten spelas av den mer erfarna Mimosa Willamo i den kanske mest absurda rollen, tung av sexism. Och Gabriels hjärtekrossare får sitt hjärta krossat.

Det är möjligt att tonåringspubliken kommer att uppskatta Bodom men de är i så fall de enda. Precis som vid mordplatsen vid träsket borde det stå på en skylt: håll er borta.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker