Hajfylla och laxpolitik

– Folk ser kanske framför sig nånting i stil med en vithaj, men ishajen har inte alls den typens beteende. Vi har en teori om att ishajen snarast drabbas av dykarsjuka när den kommer upp till ytan, och den simmar alltid väldigt långsamt, säger Morten A. Strøksnes.Bild: Niklas Tallqvist

– Laxodlingen har fusionerats med statsapparaten. Politiken och forskningen har blivit en del av branschens lobbyverksamhet, säger den norska författaren Morten A. Strøksnes.

Morten Strøksnes är i Helsingfors för att i kväll uppträda på festivalen Helsinki Lit och tala om sin senaste bok Havsboka, eller Kunsten å fange en kjempehaj fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider (sv. Havsboken, fi. Merikirja).

På engelska heter den Shark Drunk, en titel som Strøksnes tycks gilla. Den hänsyftar dels på hur författaren och hans vän, konstnären Hugo Aasjord är besatta – som i rus – av tanken på att fånga en ishaj i Vestfjorden vid Lofoten, dels på hajens giftiga blod som förorsakar ett tillstånd av sinnesförvirring, ett slags rus "som låter väldigt otrevligt", om man äter köttet fel tillrätt. Hajen bör tappas på blod, och köttet fermenteras. Leveroljan kan man använda för att blanda till en målarfärg som blir enastående slitfast.

Trots det här förblev det lite oklart för mig vad ni skulle ha den där ishajen till, Hugo och du.

– Hugo är uppvuxen vid havet i Vestfjorden. Han har fiskat sen han var en liten pojke, han har upplevt alla slags väder och alla slags valar, alla slags fångstredskap och fångster. Utom ishajen. Det visade sig att det här med att fånga en ishaj med gammaldags fångstredskap, med bete, krok, lina, hade blivit ett slags passion och fix idé för honom. Och jag behövde ett ämne för en ny bok, så när han frågade mig om jag ville vara med så svarade jag genast ja.

Ishajen (grönlandshajen, håkäringen, Somniosus microcephalus) är stor, trög och – såvitt vi vet – uteslutande intresserad av att långsamt simma framåt på djupt vatten, hugga sitt byte med specialdesignade huggkäftar, para sig våldsamt och kort, föda fram det starkaste av sina foster som ätit upp de svagare i mammas mage, simma vidare etcetera. Detta i upp till 500 år, med stora parasitmaskar hängande i ögonen.

Men som Strøksnes konstaterar, vad vet vi? "I ishajens blod brusar kanske en helt annan musik. Den är viktlös, har inga fiender, svävar omkring i ett universum som den har anpassat sig till perfekt under tiotals miljoner år."

Var ni inte rädda för att hajen skulle äta upp er?

– Nej, säger Strøksnes och hänvisar till något slags system med bojar och som i mina öron verkar vara ett klent skydd mot en flera hundra kilos best.

– Folk ser kanske framför sig nånting i stil med en vithaj, men ishajen har inte alls den typens beteende. Vi har en teori om att ishajen snarast drabbas av dykarsjuka när den kommer upp till ytan, och den simmar alltid väldigt långsamt. Kanske. Men jo, en gång på 1800-talet fick man upp en ishaj utanför Kanada med ett människoben i magen, säger Strøksnes och ler milt.

– Det farliga vi gjorde under fisketurerna hade inget med ishajen att göra.

Strøksnes syftar kanske på gången när de prompt skulle ut i tvivelaktigt väder och fiska skrei (lekande torsk) i en alltför liten båt som gick väldigt lågt eftersom den hade en massa is infrusen i bottnens håligheter.

Bokbloggarfavorit

Under sina 300 sidor växer Havsboken ut till något mycket mer än en fiskehistoria – en lärd och infallsrik betraktelse över geologi, kultur, idéhistoria, marinbiologi, miljöhot, mänsklig natur. Och naturligtvis frågan om djurens och människans rättigheter och människans föreställda herravälde över naturen.

Ett bibliskt påbud, det sistnämnda, påminner Strøksnes. Hans bok skriver inte läsaren något på näsan – någon recensent har klagat på hans empatilöshet, och en miljöorganisation polisanmälde boken efter att den utkommit. Ishajen är inte utrotningshotad, så polisanmälan ledde inte till några åtgärder.

Men trots att boken knyter an till en nästan parodisk machotradition av fångstbesatthet har den en melankolisk självreflektion och tematisk bredd som appellerar till många slags läsare.

– Boken har fått flera pris men stoltast är jag över de norska bloggarnas pris. Det röstas fram av ett hundratal bokbloggare och 98 av dem är kvinnor. Jag har visserligen också fått kritik för att det inte finns några kvinnor i boken, men eftersom den så starkt kretsar kring min vän Hugo och hans mångåriga besatthet, och hur jag hakar på honom för att jag behöver ett ämne för en bok, så var det svårt att få flera personer att rymmas med i berättelsen. Havet står ju dessutom för det feminina i vår föreställningsvärd.

Och kanske er haj var en hona? Din bok aktualiserar hursomhelst flera paradigmskiften i vår syn på djuren. Du skriver om hur djur på medeltiden kunde ställas inför domstol för olika förbrytelser, som moraliskt ansvariga varelser. Sen växte en annan syn på djuret fram...

– Ja, med upplysningen kom den syn som rått ända till våra dagar, att djur är nästan som ett slags maskiner utan känslor och förnimmelser, våra att använda som vi vill. Och nu ser vi en omstörtande förändring, då djurs rättigheter och känslor ses ur ett perspektiv av gradskillnad, inte artskillnad, i förhållande till människans.

Laxodlingen tar över politiken Också den läsare som känner empati med ishajen ni jagar tvingas inse att två män i en gummibåt faktiskt inte utgör något hot mot haven eller fiskbeståndet. Vilket är det verkliga hotet, vilka konsumtionsvanor?

– Odlad lax skall man inte äta! Laxodlingarna är otroligt destruktiva för diversiteten vid norska kusten, de äter syre genom avfallsutsläppen och sprider sjukdomar och parasiter. Kustfisket drabbas av stora problem och odlingarna tar över våra vackra fjordar i gigantisk skala – och det handlar om gigantiska pengar. Fiskodlingen har fusionerats med statsapparaten. Politiken och forskningen har blivit en del av branschens lobbyverksamhet. Det här har förändrat Norge. Vi norrmän är lite naiva, vi är vana vid att myndigheterna arbetar för helhet och gemenskap, inte starka ekonomiska särintressen. Men nu har vi fått en bananrepubliktendens med ministrar som kallar kritisk forskning om fiskodlingens miljöeffekter för "mörka motkrafter"! Forskare som inte promoverar branschen blir mer eller mindre svartlistade. Och värst av allt – man låter bli att forska i uppenbara problem för att man vet att resultaten inte skulle gynna branschen. Norge bedriver dessutom internationell lobbyverksamhet för att häva gränsvärdena för gifter som finns i den odlade fisken!

– Talar vi om globala hot så handlar det om uppvärmning och försurning. och så plastavfall förstås, en relativt ny insikt. Dessutom ska vi komma ihåg att när det gäller havet är alla frågor globala. Man kan hänföras av hur rent det ser ut i Lofoten, det klara vattnet och så vidare – men haven är ett globalt system och strömsystemet sprider gifterna mot Nordpolen. Isbjörnen som står högst i näringskedjan får i sig så mycket miljögifter att en död isbjörn är problemavfall.

En ny arrogans

Strøksnes nästa bok skall handla om den norska upptäcktsresanden Carl Lumholtz (1851–1922), etnograf och äventyrare. Strøksnes har rest i hans spår i Mexiko, Australien och Borneo.

Också här landar du i en begreppslig skärningspunkt. Begrepp som upptäcktsresande och etnografi är inte vad de var på 1800-talet. I dag måste vi fråga: vems är världen att upptäcka, i vilket syfte?

– Ja, det fanns en sådan arrogans i den världsbilden – och i dag har vi en annan typ av arrogans och exploatering. I Borneo såg jag de skövlade regnskogarna, en otroligt rik biodiversitet ödelagd av plantager som producerar palmolja, som skulle bli det "miljövänliga" bränslet för våra bilar!

– Det här är ett ämne så svindlande rikt på perspektiv att jag kunde skriva om det resten av mitt liv, en bok på 10 000 sidor. Men tanken är att den ska bli färdig nästa år.

Morten A. Strøksnes

Född: 1965 i Kirkenes

Yrke: Journalist och författare

Tidigare böcker (i urval): Politisk manifest 2000 (tillsammans med Sten Inge Jørgensen och Erling Fossen 1999), Hellig grunn. En reiseskildring fra Midtøsten (2001), Snøen som falt i fjor (2004), Automobil – Gjennom Europas Bakgård (2005), Hva skjer i Nord-Norge? (2006), Rett vest – Cape Cod til Big Sur (2009), Et mord i Kongo (2010), Tequiladagbøkene – Gjennom Sierra Madre (2012).

Bor: Sedan en kort tid inte vid havet utan i Lillehammer, "i ett slags inre exil för min fru fick arbete där".

Äter fisk: "Själv äter jag det mesta utom odlad lax av politiska skäl. Men åt familjen tillreder jag ogärna stora feta fiskar, på grund av dioxiner och tungmetaller."

Aktuell med: Havboka – eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider (2015). Översättningsrättigheter har sålts till 21 länder. Finns på svenska och finska, i översättning av Olov Hyllienmark respektive Katriina Huttunen.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33