Hajar och småfisk i den eviga staden

Köpslående. Politikern Malgradi (Pierfrancesco Favino) är en av de fula fiskarna i Suburra. Bild: Okänd

Den italienska Suburra bjuder på en tröstlös men atmosfärstark bild av en ohelig allians mellan politiker, mafiosi och kriminella.

DRAMA

Suburra

Regi: Stefano Sollima. Manus: Sandro Petraglia, Stefano Rulli, Giancarlo De Cataldo, Carlo Bonini. Foto: Paolo Carnera. Musik: Pasquale Catalano. I rollerna: Claudio Amendola, Pierfrancesco Favino, Greta Scarano, Elio Germano, Alessandro Borghi, Adamo Dionisi, Jean-Hugues Anglade.

Den en gång så vitala italienska filmen tycks efter en lång anemisk tillvaro ha fått ny energi, och detta inte bara med Paolo Sorrentino. En som förvaltat den samhällskritiska traditionen är Matteo Garone som stod för Gomorra (2008), en filmatisering av Roberto Savianos uppseendeväckande insidesskildring av den napolitanska maffians kriminella nätverk. Gomorra har även gått som italiensk tv-serie regisserad av Stefano Sollima som nu långfilmsdebuterar med Suburra, en till Rom förlagd mörk skildring av politik, korruption och kriminalitet.

Fadern Sergio Sollima var för övrigt en av spaghettifilmernas snitsare som besökte festivalen i Sodankylä 2001.

Romanen som Suburra baserar sig på är skriven av journalisten Carlo Bonino och kriminalförfattaren Giancarlo De Cataldo. Också filmen kan karaktäriseras som en blandning av samhällsreportage och kriminalfilm med touch av neo-noir som accentueras av scener i gräll belysning och hällregn. Med sina människoöden på olika nivåer och i olika uppgifter kan Suburra påminna om Gomorra där individerna var inprickade i ett infernaliskt koordinatsystem som tycktes existera på en annan planet än EU:s moderna regelverk. Stilmässigt går Stefano Sollima ändå andra vägar.

Suburra, namnet på det sjabbiga kvarter i Rom där antikens rika patricier kunde leva ut sina lustar och laster, startar i november 2011 då ett hällregn hotar att översvämma den eviga staden samtidigt som påven Benedictus XVI i största hemlighet börjar planera sin abdikation. Dessa dramatiska händelser utgör de sju dagar som leder fram till apokalypsen. Påven avgick i själva verket först 2013 men den som avgick i november var premiärminister Berlusconi.

Personen som håller i trådarna är på sätt och vis Samurajen (Claudio Amendola), en före detta högerterrorist som ser ut som en bankdirektör och rör sig lika världsvant bland politiker och mafiosi. Hans stora vision är att omvandla hamnstaden Ostia till ett blomstrande Las Vegas med kasinon, nattklubbar och hotell. Han behöver hjälp av regeringspartiets inflytelserika Malgradi (Pierfrancesco Favino), en familjefar som efter dagens riksdagsdebatter tillbringar kvällarna med glädjeflickor och droger. En fatal kväll slutar med att en av flickorna, till råga på allt minderårig, avlider efter en överdos. Det skapar en händelsekedja och en utpressningarnas, mordens och vedergällningarnas dominoeffekt.

I Suburras mörka vatten simmar hajar och småfisk sida vid sida. Oheliga allianser ingås mellan slipade politiker och brutala kriminella. Till de förra hör Sebastiano (Elio Germano), både politisk organisatör och sutenör, till de senare Manfredi (Adamo Dionisi), en hänsynslös lånehaj, och Nummer 8 (Alessandro Borghi) som har kontroll över vitala delar av Ostias hamnkvarter. En stor roll tilldelas också hans drogberoende flickvän Viola (Greta Scarano).

I Suburras intrigspel, där även Vatikanen är med på ett hörn, förekommer egentligen inga positiva karaktärer men de tecknas ruskigt realistiskt. Även våldet som kan vara brutalt har en stramhet som aldrig tyr sig till underhållningseffekter.

Svek, list, bedrägeri och våld. Suburra kan verka tröstlös i sin machiavellism men som film har den arom och atmosfär.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning