Habiba Ali mellan två kulturer: "Jag har haft flera identitetskriser"

Habiba Ali vill jobba för att alla, oberoende av bakgrund, ska ha rätt till utbildning och sysselsättning. Bild: Leif Weckström

När Habiba Ali som femårig flykting kom från Somalia till Finland tog hon ett stort steg mot ett händelserikt nytt liv. Sjubarnsmamman från Esbo sitter i stadsfullmäktige för Socialdemokraterna och siktar nu på att ta en plats i rikspolitikens finrum.

Ålder: 31.

Familj: Sju barn.

Bor i: Södrik i Esbo.

Politiska förebilder: Tarja Halonen, Martti Ahtisaari och Erkki Tuomioja.

Hobby: Att läsa böcker och motion. Jag gillar fotboll och basket.

Äter gärna: Jag gillar soppor och grytor.

Dricker gärna: Vatten.

Senast sedda film: Crazy Rich Asians.

Lyssnar på: Soul, r'n'b och pop. I högstadiet spelade jag i ett band och då uppträdde vi en gång med Dingos låtar.

Vill resa till: Malaysia.

Gör om tio år: Är riksdagsledamot. Jag hoppas att få fortsätta att påverka samhället en lång tid framöver.

Historien om Habiba Alis liv på finländsk mark började 1992 när hon steg ut genom dörrarna på Helsingfors-Vanda flygplats. Alis familj flydde kriget i Somalia utan pappan som hade dött några år innan.

– Det var kallt och mörkt och mycket snö. Vi kom till Finland efter att en stor del av mina elva syskon kommit från Mogadishu till Moskva och vidare till Helsingfors 1990. Men innan vi kom till Finland var vi i ett flyktingläger i Kenya i ett och ett halvt år. Vi bor alla kvar i Finland och jag är den nionde i ordningen, säger Ali.

Habiba Ali berättar att hennes integrering i det finska samhället inte vållade några större bekymmer. För ett barn var livet ganska roligt i Esbo centrum.

– Jag upplevde aldrig diskriminering som barn eller att jag skulle ha blivit utstött. Jag fick kanske lite gliringar över att den första dialekten som jag lärde mig i Finland var Åbodialekten eftersom vi bodde först i Åbo, säger Ali.

I lågstadiet gick det bra för Ali och hon hade inga problem med skolgången eller kompisarna. I högstadiet fick hon för första gången känslan av utanförskap.

– Alla frågade varifrån jag kommer och jag svarade alltid att jag kommer från Esbo. Högstadiet var annars en tuff tid trots att jag inte hade problem med skolan. Jag hade goda betyg i många ämnen. Problemet var främst studierna efter högstadiet. Det var svårt. Gymnasiet var inte ett alternativ. Inget av mina äldre syskon hade gått gymnasiet och inte heller min mamma hade en hög utbildning. Det skulle ha gjort gott med studiehandledning för mig. Vi dirigerades kanske lite väl enkelt att bli närvårdare. Jag drömde om att bli lärare. Jag såg upp till mina lärare som jag tyckte gjorde ett fantastiskt jobb.

Rastlös

Ali återvände för en kort tid till Somalia mitt under den värsta identitetskrisen i högstadieåldern. Hon upplevde att hon var rastlös i två olika kulturer.

– Jag kände på mig att jag måste få veta mer om mina rötter eftersom alla såg mig som somalier även om jag själv tyckte att jag var finländare. Jag stannade i ett år innan jag återvände till Finland och bildade familj. Till slut orkade jag inte fajtas i identitetskrisen. Jag bestämde mig för att vara somalier.

Habiba Ali blev mamma som 17-åring och hon födde hon ett nytt barn sju år på raken. Orken tröt och vardagen blev tung.

– Jag intalade mig att jag måste orka för att barnen är det finaste jag har och att jag ska vara tacksam för att jag har friska barn. Det var en dag i sänder, men efter att jag fött mitt sjunde barn så började jag fundera på om det här ska vara min roll och jag tänkte att jag måste hitta på något. Jag ville inte stanna hemma så jag marscherade till arbetsförmedlingen och sade att jag behöver ett jobb eller en studieplats. Rådet var att stanna hemma med mitt yngsta barn. Ingen rolig idé när man känner att man blir försoffad mellan fyra väggar. Frivilligarbetet med invandrarungdomar i en identitetskris blev en start för mig och det blev min uppgift att sporra ungdomar.

Har dina barn upplevt identitetskriser?

– Det tror jag. De är födda på Jorvs sjukhus, men fortfarande behandlar man dem som om de vore invandrare. Äldsta barnet har flera gånger fått frågan om när hen kommit till Finland. Jag hade hoppats att det skulle vara lättare för mina barn än för mig, men inget har förändrats på tjugo år.

Livet som mamma i Finland har inte varit lätt för Ali. När hon väntade sitt sjunde barn skiljde hon sig från sin man. Ansvaret för hemmet och barnen hade enbart legat på henne. Det har inte varit ett drägligt liv.

– Frivilligarbetet med invandrarungdomar i en identitetskris blev en start för mig och det blev min uppgift att sporra ungdomar, säger Habiba Ali om sitt första steg mot arbetslivet. Bild: Leif Weckström

– Parförhållandet var svårt. Min man var inte glad över att jag ville ut i arbetslivet och ville bestämma om mig själv. Skilsmässan var ingen överraskning för mig, men nog för vår gemenskap. Det har att göra med den somaliska kulturen där kvinnan ska vara hemma och uppfostra barn. För många somalier har jämställdheten i Finland varit en svår nöt att knäcka, men det är på väg att förändras.

Genom ett ihärdigt nätverksbyggande fick Ali in foten i arbetslivet och har nu en meritförteckning att visa upp. Ali jobbar nu som projektkoordinator på Kyrkans utlandshjälp.

Habiba Ali har ett starkt samhällsengagemang och i det senaste kommunalvalet i Esbo blev hon invald i stadsfullmäktige för SDP. Hon beskriver invalet som en glad överraskning och hon vill jobba för ett bättre samförstånd mellan olika grupper och mot rasism och diskriminering.

– Det är fint att det finns yttrandefrihet i Finland, men något ansvar måste man också ha för det man säger. Jag förstår att man också trettio år senare talar om invandrare som någonting nytt. Det kan dröja ganska länge för oss om det för finlandssvenskarna också varit svårt att bli accepterade i sitt land. Invandringsfientligt prat borde inte bli rumsrent. Från det är steget kort till att man börjar tala illa om andra som har det svårt eller är utanför normen, som till exempel funktionsnedsatta eller sexuella minoriteter som redan nu får stå ut med en hel del hån.

Ali jobbar för utbildning, sjukvård och sysselsättningsfrågor. Hon vill att alla ska ha det bra – oberoende av bakgrund.

– Det är fint att vi har social trygghet, men det är passiverande och det finns personer som räknar ut att det är bättre att stanna hemma. När det gäller invandrare så är jag övertygad om att alla invandrare som kommer till Finland vill ha ett jobb och skapa ett bättre liv, men processen för att komma in i arbetslivet är väldigt trög. Det är fint med arbetstillstånd, men arbetskraftsbyråkratin är oerhört tungrodd. Sänk tröskeln för alla.

– Det här är underligt samtidigt som vi talar om att vi har brist på arbetskraft. Jag är också övertygad om att du blir deprimerad om du bara sitter hemma och lyfter bidrag – oberoende av din bakgrund.

Habiba Ali har fått blodad tand för politiken med sitt kommunala engagemang och i vår ställer hon upp i riksdagsvalet.

– Det skulle vara roligt att ta plats i riksdagen och jag jobbar för det, men det blir oerhört svårt. Jag kör mitt eget race och så hoppas jag att många uppmuntrar mig, säger Ali.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning