Haagtribunalens sura avskedsskål

Bild: Lehtikuva/AFP

Krigsförbrytaren Slobodan Praljaks giftbägare var inte bara ett spektakulärt självmord utan också ett sätt att ta ödet i sina egna händer. Men det är inte som en hjälte han kommer att bli ihågkommen utan som mannen som smet från sitt straff.

Slobodan Praljak hade redan beseglat sitt öde när han fördrev bosnienmuslimer under de jugoslaviska upplösningskrigen och beordrade bombningen av 1500-talsbron vid Mostar. Enligt Wikipedia hade han tre examina och hade arbetat som teaterregissör före kriget. Han borde alltså ha varit fullt medveten om att det han gjorde var krigsbrott. Ändå gjorde han det. Men är det så enkelt eller hade den moraliska glidningen börjat långt tidigare? Myrsteg mot avgrunden, så att säga.

I tv-serien Breaking Bad går huvudkaraktären Walter White från att ha varit kemilärare till att bli ett brottets kingpin. En "slippery slope" från att ena dagen rätta kemiprov till att kallblodigt mörda människor den andra. Övergången sker skarvlöst och någonstans förloras man som människa i de skeenden som är större och starkare än en själv. Jag ser det i ögonen på fångade IS-soldater som intervjuas i reportage. Från att ha varit vanliga knegare och bönder blev de långsamt monster som torterade, mördade och våldtog hämningslöst. Först när de sitter fångade på ett betonggolv i handbojor blir de plötsligt den där frukthandlaren från Raqqa igen och tittar på en med förvånad blick. Kommer internationella tribunalen i Haag någonsin att sätta upp en liknande domstol i Syrien som i Jugoslavien och Rwanda?

"General Praljak är inte en krigsförbrytare och jag förkastar domen med förakt". Det blev Slobodan Praljaks sista offentliga uttalande innan han väste till sin tolk att han tagit gift. Och säkert ville teaterregissören Praljak få sista repliken innan ridån gick ner. Det var också ett sätt styra sitt eget eftermäle, att inte bli ihågkommen som krigsförbrytaren med massor av människoliv på sitt samvete utan som generalen som inte lät en futtig tribunal fängsla honom. Kanske såg han sig som en Sokrates? Likheterna med det vita skägget och det fårade ansiktet är slående. Även han dog efter att ha druckit en giftbägare.

Självmordet som den yttersta protestförklaringen är inte ny. Det finns redan under antiken med den romerska belägringen av Masada. Eller hos den buddistiska munk som tände eld på sig själv under Vietnamkriget. Eller varför inte hos de två unga männen som knivskar sig själva utanför riksdagen i Helsingfors nu i höstas?

Om Praljak såg sin trotshandling i ett romantiskt skimmer eller om det var resultatet av långa år av mental nedbrytning som fängslad är svårt att säga. De bosniermuslimer han hade plågat under kriget och som hade sett fram emot domen tyckte säkert att det var fegt. Han borde tagit sitt straff som alla andra och inte försvunnit ut bakvägen på golvet i en ambulans. Som en slutkläm på Haagtribunalens arbete i forna Jugoslavien blev Praljaks bruna giftflaska en sur avskedsskål.

Men det blev inte ett sokratiskt förakt mot krigsbrottsanklagelserna som tidningarna skriver om. De flesta gör liknelser med nazisten Herman Görings cyanidkapsel under Nürnbergrättegångarna. För som regissör borde Slobodan Praljak veta att när man gör en osmaklig fars av ett allvarligt ämne brukar kritikerna inte vara nådiga.

Peter Al Fakir Journalist bosatt i Stockholm.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00