Gustav III råder alltjämt

Kungaäventyret tog slut skamligt nog först när den tilltänkte kungen, Friedrich Karl av Hessen, förstod att tacka nej.

För drygt en vecka sedan kunde ett mindre ärofullt hundraårsjubileum ha firats. Den 11 juni 1918 avlät J.K. Paasikivis senat till lantdagen en proposition om en monarkisk regeringsform. Det var början på det så kallade kungaäventyret, som hade två blivande presidenter som drivande krafter, förutom Paasikivi också dåvarande riksföreståndaren (statsöverhuvudet) P.E. Svinhufvud. Det var kanske alla tiders bottennapp för den finländska parlamentarismen.

Propositionen avläts till en lantdag, där så gott som hela vänstern efter inbördeskriget var orepresenterad. Då lagen trots det röstades vilande över nyval hittade man på att Finland fortfarande var en monarki och att det bara gällde att välja en ny kung, vilket också skedde.

Det baserades på paragraf 38 i 1772 års regeringsform, den regeringsform som kung Gustav III lät stifta i Sverige efter sin statskupp. I den stod det att "skulle Thronen blifwa ledig genom hela Konunga-husets utgång på Swärdssidan" skulle ständerna på trettionde dagen efter den siste konungens död välja ett nytt kungahus. Såsom Georg Schauman i en eminent analys i "Kampen om statsskicket i Finland 1918" (1924) konstaterade, hade det här stadgandet genom Finlands förening med Ryssland förlorat sin tillämplighet. Dessutom hade Finland i december 1917 förklarat sig vara republik. Och även om Rysslands kejsare kunde sägas ha innehaft Finlands "tron" var den romanovska dynastin inte utslocknad på svärdssidan.

Kungaäventyret tog slut skamligt nog först när den tilltänkte kungen, Friedrich Karl av Hessen, förstod att tacka nej efter Tysklands nederlag i världskriget.

Att Gustav III också senare kunde åberopas märkte jag då jag studerade den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet från 1920-talet. Signaturen Mister J:son (Axel Åhlström) skrev i sin kåserispalt "Rullan går ..." i februari 1926 om att 156 invånare i Sveaborg anhållit om befrielse från skatten till Helsingfors stad med hänvisning till kungliga förordningar från 1773 och 1785. Gustav III:s förordningar skulle kanske hålla om Sveaborgs kanoner skulle fälla utslaget mot Helsingfors taxeringsnämnds lagtolkning, antog Mister J:son. Hur det sedan gick vet jag inte. Men knappast fick sveaborgarna rätt.

Gustav III:s lagar och förordningar åberopas väl inte längre i Finland, men i Sverige tycks han fortfarande vara aktuell, åtminstone när det gäller stadgarna för Svenska Akademien. Kung Carl XVI Gustaf har med hänvisning till att "min företrädare Gustav III" stadfäste akademiens stadgar ansett sig ha rätt att ändra dem. Åtminstone en rättslärd, professorn i civilrätt Mårten Schultz, har ifrågasatt den rätten. "Det kan bli beslut som jag tror inte har laga grund men som alla rättar sig efter och som därmed får effekten av att det haft laga grund", säger Schultz (SVT 18.4).

I den nya regeringsformen 1974 efter den så kallade Torekovskompromissen mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna har monarken fråntagits all makt. Varför det inte skulle gälla också Svenska Akademien är svårt att se. Vad annat kan den nuvarande kungen ta sig före i frågor, där det inte finns klara regler?

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning