Macron har nu sin största utmaning framför sig

Presidenter. Frankrikes president Emmanuell Macron och Rysslands president Vladimir Putin fotograferades i Versailles trädgård på måndagen. Bild: Lehtikuva/AFP/François Mori

Fenomenet Emmanuel Macron har ännu sin kanske största utmaning framför sig, parlamentsvalet den 11 och 18 juni. Då avgörs det om den franske presidenten får absolut majoritet i nationalförsamlingen eller blir tvungen att kompromissa. Nu är utsikterna för honom goda. Macron kallas i utlandspressen Optimisten, hittills har han haft framgång med det mesta.

Nu senast lyckades Emmanuel Macron skapa viktiga kontakter med världens främsta ledare. Han är den första franska president som talar engelska flytande och samtalar på engelska med Angela Merkel. Han lyckades övertyga henne om nödvändiga EU-reformer. Den tysk-franska vänskapen var på sparlåga under François Hollandes presidentperiod.

Macron blev mottagen med improviserad marseljäs i Bryssel och vid ett Natomöte sportade han med att trycka Donald Trumps hand hårt. Det gällde att visa Trump att den här ynglingen inte går av för hackor. Och Trump bestred att han skulle ha stött Marine Le Pen: No, you were my guy, påstod Trump. Nu är Macron den ende som trodde på att Trump ändrar åsikt om klimatförändringen.

Macron inbjöd Vladimir Putin till en utställning om Peter den store, i Le Grand Trianon i Versailles. Där firas det fransk-ryska trehundraåriga samarbetet. Men Putin bjöds inte till Paris och Elyséepalatset. Inget statsbesök, alltså. Putin stödde Fillon och Le Pen i det franska presidentvalet. Det beslutade Macron glömma. Men Putin fick också lov att lyssna på öppen kritik.

Emmanuel Macron har sprängt det traditionella partifältet. Av hans eget forna parti, socialistpartiet, finns bara smulor kvar efter avhopp till Macron, och högerpartiet republikanerna (LR) har sprängts itu mellan konservativa och liberaler, ofta anhängare till Macron. Presidentens princip är ju att representera både höger och vänster och civilsamhället. Hans regering är ett exempel på det. Eftersom han av högern beskylldes för att vara en fortsättning på Hollande valde han en premiärminister just från högerpartiet LR, Edouard Philippe, borgmästare i Le Havre.

Ekonomiministern Bruno Le Maire kommer också från republikanerna, men både inrikesminister Gérard Collomb, borgmästare i Lyon, och utrikesminister Jean-Yves Le Drian, försvarsminister under Hollande, kommer från socialistpartiet. Le Drian är minister för Europa och utrikesfrågor. Hälften av regeringen består av experter utan partibok, som tidigare journalisten Nicolas Hulot, Frankrikes sedan decennier bäst kända miljöaktivist, och inte minst kulturministern, överraskningen, den högt uppskattade förlagschefen Françoise Nyssen.

Sex av Macrons 18 ministrar ställer upp i parlamentsvalet för presidentmajoriteten, under La République en marche (LREM ). Om de inte blir invalda måste de lämna regeringen. Valet till nationalförsamlingen är ett majoritetsval i två omgångar. Om flera kandidater går till den andra omgången blir huvudsaken för många att rösta mot Nationella Fronten, vilket kan ge Macron ytterligare stöd, precis som i presentvalet.

Emmanuel Macrons framgångar innebär en revolution i Frankrike. Under decennier har bara två partier växelvis haft hand om maktapparaten, högerpartiet (under olika namn, senast UMP och LR) och socialisterna, Parti socialiste (PS). De franska socialisterna har inte varit socialdemokrater. Vänstern har aldrig varit liberal, säger politologen Roland Cayrol, inte under den stora Revolutionen, inte på 1800-talet och inte därefter. Deras ideologer Jean Jaurès och Léon Blum talar om proletariatets diktatur. Det gjorde också François Mitterrand när han grundade Parti socialiste 1971 och krävde att en socialist måste bryta med kapitalismen. Vänstern var marxistisk ända till 2008 när PS, lett av Hollande, började tala om social och ekologisk marknadsekonomi.

Emmanuel Macron har bråttom med sina reformer. En ny president har en nådatid som inte räcker länge. Lagberedningen pågår för fullt. Först gäller det lagen om moralisering av politiken, ett löfte till justitieminister François Bayrou. Den gamle centermannen anslöt sig ganska tidigt till Macron. En av dennes principer är att alla ministrar och kandidater till parlamentet måste vara moraliskt och juridiskt fläckfria. Nu skorrar det illa att ministern och partisekreteraren för LREM, Richard Ferrand, påstås ha gynnat sin sambos och sin exhustrus affärer när han själv var chef för ett försäkringsbolag. De politiska motståndarna har krävt Ferrands avgång.

Det är nu första gången höger och vänster samarbetar i en fransk regering. Macron har sagt sig ta exempel från de nordiska länderna, bland annat Finland, men han uppskattar särskilt den danska "flexisäkerheten". Det ska bli lika lätt att säga upp som att anställa, men också ge ordentligt arbetslöshetsskydd. Det har lyckats i Norden bara för att man där har egentlig parlamentarism, proportionellt valsystem och ofta koalitionsregeringar, tycker tidskriften L'Obs.

Ett annat exempel är de stora tyska koalitionerna mellan progressiv vänster och reformvänlig höger. Men mest påminner Macrons idéer om Mario Renzis reformism i Italien. Macron vill nu snabbt driva igenom ytterligare liberaliserad arbetslagstiftning genom dekret (ordonnances), en metod som möter på starkt motstånd på fackligt håll. Därför kan man ännu i sommar vänta strejker och protester.

Frankrike som länge har drabbats av stor arbetslöshet, enorm statsskuld och terrorism har återfått tron på en bättre framtid. Det är allt skäl att hoppas att Macron kan förbättra läget. Annars är det färdigbäddat för Marine Le Pen, senast 2022.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning