Kulturessä: Guidad tur i Gilead med omnejd

Marilynne Robinsons favoritteman formerar sig med andra ord till ett försvar av individen, det demokratiska samhället och religionen mot vad hon uppfattar som en eskalerande förflackning av bildning och politik i sitt eget land. Det är inte svårt att överflytta det hon säger till brexits, värdenihilismens och nynationalismens Europa. Håkan Möller guidar oss runt i ett mäktigt amerikanskt prosalandskap.

Hon är Barack Obamas favoritförfattare. Den förre presidenten lär ha besökt Marilynne Robinson i Iowa City i stället för att erbjuda henne en audiens i Vita huset. Oemotståndlig och redan uttjatad mediereklam, men ändå. Priserna har regnat över henne – PEN/Hemingway Award för bästa debutroman med Housekeeping (1981), Pulitzerpriset för Gilead (2004), Orangepriset för Home (2008) och National Humanist Medal 2012 för sin författargärning. Fyra romaner och ett halvdussin essäsamlingar har renderat henne stor uppskattning och hennes roman- och essäkonst har redan avsatt en svåröverskådlig mängd artiklar och studier. Men varför ska du läsa Robinson?

*

Vad är ett hem? Platsen där vi sover, äter, umgås, älskar och pustar ut. En välsignad frizon. Eller: platsen där ensamheten gör sig påmind, de flesta övergrepp begås, istapparna växer i tvåsamhetens allt lägre tak. Ett fängelse. Himmel och helvete. Eller inget hem alls? Hemlöshet – frivillig vagabond eller ofrivilligt på flykt.

I Marilynne Robinsons debutroman Housekeeping (1981) är huset och hemmet navet i berättelsen om de två systrarna. Platsen förvandlas dock bokstavligen till något helt annat än vad vi traditionellt förknippar med en hemmiljö. Gränserna mellan ute och inne tunnas ut, naturen invaderar huset, hushållets ordning följer den excentriska mosterns oregelbundna vanor och till sist brinner huset ner, hemmet överges och ersätts av det planlösa resandet. Ett utforskande av tillvaron som har som sin förutsättning hemlöshet. Men det är som om Robinson efter skapandet av sin kvinnliga antihjälte och ifrågasättandet av vitala delar av den amerikanska drömmen och de civilisatoriska idealen har återvänt via bakdörren till hemmet och huset – där utspelar sig praktiskt taget allt i hennes tre påföljande romaner.

"Vi har inget hem i denna värld" – säger den åldrande prästen John Ames, i romanen Gilead, och går in i det hus som han bott i större delen av sitt liv, brygger kaffe, fixar en äggmacka och sätter på radion. Om någon är hemma i denna värld och i sin prästgård är det han. Den bibliskt klingande repliken riktar han till de församlingsbor som vädjande ansätter honom med frågor om döden. Men först säger han: "det är som att komma hem". Hans svar kan tyckas motsägelsefullt. I den tröstande och uppbyggliga situationen förutsätter liknelsen en ljus bild av hemmet. Att få komma hem är att komma till en plats som liknar det vi med positiva förtecken kallade vårt hem under jordelivet. Vi har inget – varaktigt – hem i denna värld, är den enda rimliga innebörden i hans andra påstående om livet efter detta.

"Åh, detta liv, denna värld" – utbrister samme man några sidor längre fram i den berättelse han vill lämna efter sig till sin då sjuårige son. Han är själv på väg mot sitt sjuttiosjunde levnadsår när han skriver. Likt Abraham har han blivit far sent i livet. Det är en välsignelse – och en sorg. "Åh, detta liv, denna värld" – utbrister bara den som lärt sig älska livet både som under och förgängelse. Skapelsens outgrundliga skönhet och livets korthet. Blott en dag, ett ögonblick i sänder – allt vilar, för John Ames, i Guds händer.

Transcendensen är enligt Robinson ett begrepp som egentligen grundar sig på ett skevt sätt att se på skapelsen. Med all respekt för himlen, men miraklet utspelar sig här och nu, framför våra ögon, kan hon säga. Och hon lyckas som få skriva undret över människans vara på den lilla orten, i hemmet omgiven av vardagliga ting utan att bli sockervaddssöt eller olidligt grandios.

Bild: Weyler förlag

67 500 sidor eller 225 böcker, inte skönlitteratur eller brev, utan predikningar och religiösa tillfällestal. Det är John Ames livsverk. Balzacs La Comédie humaine består av drygt nittio romaner. Ames tvekar att lämna över det till sin son. Något enstaka tal kanske. Bränn resten! Han skriver i stället lite varje dag, en berättelse som kränger mellan minnen, filosofiska och teologiska reflexioner och iakttagelser av det som sker omkring honom i den stund han skriver. Han berättar om den plats på jorden, hur oansenlig och dötrist den än kan förefalla en besökare, som han kallar sitt hem. Hans pappa hade hoppats att han skulle få se mer av världen, bryta lojaliteten mot en inskränkt miljö. Men han valde själv att växa på just denna plats och, som han säger, pappans förhoppning fick honom bara "att längta hem till en plats jag aldrig hade lämnat".

En av Ames predikningar har förlåtelsen som tema. Den tar sin utgångspunkt bland annat i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Att förlåta den som kan tyckas vara oförtjänt av förlåtelse, som inte själv bett om förlåtelse för sina synder, och att dessutom hedra honom med en fest och ge honom en plats han inte ens frågat efter upprör varje självrättfärdig omgivning. Förlåtelsen är ett annat huvudtema i Robinsons författarskap.

*

För huvudpersonerna i Robinsons tredje roman Home är förlåtelsen en daglig ansträngning. Romanen är ett kammardrama. Det mesta utspelar sig i familjen Boughtons hus i den lilla orten Gilead. Pastor Ames livslånga vänskap med den åldrade prästkollegan går in i sista akten. Huset befolkas också av två hemvändande barn, två på var sitt sätt stukade medelålders människor, dottern Glory och den förlorade sonen, Jack Boughton, omtalad som ett ständigt orosmoment av Ames redan i Gilead.

Faderns försök att förlåta den son som hela livet orsakat honom oro och sorg strandar om och om igen på hans egna fördomar och ängsliga religiositet. Sonen missbrukar Guds namn i en alldaglig frustrationsfras när fadern visar sig oförstående för den under mitten av 1950-talet allt mer offensiva medborgarrättsrörelsen – det förra hör han besviket men sonens engagemang för en god sak går honom förbi. Av allt att döma utspelar sig romanen hösten 1956 – det är inte bara året för Elvis Presleys genombrott och Marilyn Monroes giftermål med Arthur Miller, det är också presidentval med Eisenhower som slutsegrare och raslagsuppror med Rosa Parks bussbojkott i Montgomery. Den strulige Jacks antirasistiska hållning bygger på hans egna livserfarenheter långt ifrån det familjehus där nu de hårdnande motsättningarna flimrar förbi reducerade till oroväckande upplopp. Det är televisionens barndom – ett fönster mot världen och samtidigt ett hot mot den förskansade idyllen. Också i det tv-försedda hemmet kan misstron mot de demokratiska värdena växa.

Bild: Weyler förlag

Robinsons tre senaste romaner är kapitellösa. De består av längre och kortare stycken avdelade med dubbelt mellanslag. I Home gör läsaren klokt i att dröja vid avsnittens slut – här utspelar sig påfallande ofta förlåtelsens verk. Det kan verka som enkla gester och banala ordväxlingar, ett tack, en hjälpande hand. En aspekt av romanens komposition tydliggör en central tematik. I tomrummen får förlåtelsens fraser klinga ut och läsaren ges möjlighet att dröja i begrundan över det enklaste som kan vara det svåraste.

"Förlåt" – varför sitter det ibland så långt inne? Det gjorda kan inte göras ogjort, men det kan regleras genom förlåtelsen. Redan Jacks uppenbarelse är en påminnelse om det oförsonade och hans skuldtyngda uppträdande ett hinder för honom själv och omgivningen. Jack kan inte förlåta sig själv. Förlåtelsen kräver alltid en andra part. Hans försök måste också prövas mot tanken att han själv aldrig har blivit förlåten. I fadern möter han inte en lyssnande, någon som genom att inte förvänta sig avbön och rättelser faktiskt möjliggör en återfödelse. Varför ser inte den fader som så gärna vill älska att sonen kommit för att återupprätta en förbindelse som han ödelagt genom handlingar, skam och tystnad? Den fader som skulle kunna frigöra sonen från dennes förflutna är inte där. Det Jack möter är i stället en döende fader som behöver förlåtelse. Därför är den till synes enkla handlingen för alla parter så mödosam.

Förlåtelsen befriar den som blir förlåten men också den förlåtande. Systern Glory är en nyckelfigur i förlåtelsens koreografi – varje rörelse, position, tonfall, paus och ord tycks avvägda för att få till stånd försoningen. Med närmast absolut psykologiskt och moraliskt gehör tecknar Robinson skuldens och förlåtelsens komplicerade mönster.

*

Med Robinsons senast utkomna roman, Lila (2014), får vi också se orten och människorna genom pastor Ames hustrus ögon, den intill skygghet tystlåtna Lila. Eller snarare genom hennes reflekterande medvetande. Övergångarna mellan minne, reflexioner och närvaro är omärkliga. En annan romangestalt och en annan form. Lila är en gestalt som kommer hem på ett sätt som ingen annan av Robinsons romanfigurer. Från namnlöshet och utsatthet kommer hon hem till skapelsen som gåva och kärlek. Hon lär sig läsa världen och bibeln, och ser världen som pånyttfödd varje dag. Hon är förundran inkarnerad. Med sin fåordiga rättframhet ställer hon frågor rakt in i John Ames liv. Inga svar blir enkla när frågorna kommer från en existentiell nollpunkt. Hon tvingar fram ett annat, rakare och tydligare talande hos den äldre man som hon väljer att gifta sig och få barn med.

Romantrilogin beskriver ett socialt mikrokosmos. Men sviten berättar inte om en bygds utveckling genom att lägga del till del i ett kronologiskt ordnat episkt verk, utan varje del äger sin egen skönhet och form.

*

Robinsons framgång vilar nu inte bara på dessa fyra romaner, hennes essäistik har i allra högsta grad befordrat hennes berömmelse. Som essäist är hon ofta driven av en ilska över sakernas tillstånd, som hon som god retoriker dock tyglar till stringent argumentation. Hon är lågmäld men skarp – med en mening kan hon vända udden mot den ömmaste punkten i en föreställning eller åsikt som hon finner klandervärd. Hon klär av samtidens tvärsäkra förmedlare av populistiska och pseudovetenskapliga sanningar. Blåslampan sätts på dem som skamlöst för fram hypoteser som vore de obestridliga fakta. Påläst som få debattörer nu för tiden kan hon gendriva förenklingar och förvrängningar av verkligheten med hänvisning till att de som gör dem inte har läst tillräckligt noggrant, missförstått eller helt enkelt saknar relevant bildning. Det kan vara allt från seglivade vanföreställningar om Calvin och vad kalvinismen faktiskt betytt för den kulturella, religiösa och politiska utvecklingen i väst och framför allt för den nordamerikanska identitetsutvecklingen, till socialdarwinistisk reduktionism, som i den rika samlingen Death of Adam (1998). Religionshistoriker som använder sin legitimitet som forskare för att föra fram perspektivlös och tvivelaktig religionskritik tillrättavisar hon övertygande i en av de senaste samlingarna, When I was a Child I Read Books (2012).

Bild: Weyler förlag

Låt mig utveckla ett par av exemplen. Luther har än fått klä skott för nordisk tungsinthet, än som motbild framställts som munken som gifte sig, skaffade en massa barn och gärna svingade ett stop öl. Mot den senare, livsglade Luther har inte sällan ställts den magre, asketiske och stränge Calvin. Idel efterhängsna stereotyper.

Robinson är som förankrad i den nordamerikanska mellanvästern och djupt kunnig om kontinentens historia angelägen om att reda ut kalvinismens inflytande och betydelse. Genom att faktiskt läsa och reflektera över Calvins mest betydande teologiska skrifter kan Robinson visa på sidor hos reformatorn som gärna glöms bort när ärendet är snabba men missvisande orsak och verkan-resonemang om religionens inflytande på samhällsutvecklingen. Calvin var i sin bildningsgång en renässanshumanist, en stor stilist och en djupsinnig bibelutläggare. Hans stora arbete i systematisk teologi, Institutio Christianae Religionis (1536), tillhör den västerländska kulturens mest inflytelserika verk, och anses vara ett av fundamenten i Nordamerikas kulturella och politiska formering – inte minst i New England. Den mest liberala formen av nordamerikansk protestantism stammar från kalvinismen, och mycket av det som har med skola och utbildning att göra kan spåras till Calvins Genève och den akademi för blivande präster där bibelkunskaperna fördjupades med stöd i humanistiska studier i språk, litteratur och historia. Den amerikanska självständighetsförklaringen är enligt Robinson lika mycket ett dokument färgat av kalvinismen som av upplysningsfilosofin.

Nu är Robinsons ärende inte i första hand att återupprätta Calvins anseende – som med så många av hennes djupborrningar har också denna att göra med de fatala konsekvenser som historielöshet och tunn åsiktsbildning får i dag. Hennes Calvinbild är med andra ord också formad av den polemiska iver med vilken hon gendrivit vanföreställningarna – en kanske alltför oproblematisk reformator tonar fram.

Kreationismen är det bästa som hänt den moderna darwinismen menar Robinson, eftersom denna karikatyr av en religiöst färgad världs- och människosyn har gett dem ett gott skäl att i vetenskapens namn en gång för alla avfärda religionen som fenomen. Människan är ett ytligt kultiverat djur som drivs av egenintresse, kamp och konkurrens. Gud är en kvardröjande tankefossil som vi bör göra oss kvitt för att kunna träda in i en framtid renad från den sortens villfarelser. Robinsons invändning går ut på att när vi avfärdar vissa former av det humana för att det skulle strida mot människans verkliga natur förnekar vi i själva verket något som många av oss skulle beteckna som just en bestående sida av det mänskliga och humana.

Hennes favoritteman formerar sig med andra ord till ett försvar av individen, det demokratiska samhället och religionen mot vad hon uppfattar som en eskalerande förflackning av bildning och politik i sitt eget land. Det är inte svårt att överflytta det hon säger till brexits, värdenihilismens och nynationalismens Europa. Att beskylla henne för att vara bakåtsträvande och konservativ är en ytlig slutsats. Hon vågar försvara vissa värden och verklighetsperspektiv som hon menar har bidragit till att trots allt upprätthålla goda mellanmänskliga ordningar, men som snabbt förtonar i det senkapitalistiska västerländska samhället med dess alltmer uppenbara värdekris. Hennes romaner kan i ljuset av essäistiken ses som både hoppingivande motbilder eller som bilder av en värld som håller på att gå förlorad.

*

Filosofen och samhällsdebattören Richard Rorty förutspådde redan mot slutet av 1990-talet en utveckling som skulle leda till ett tilltagande missnöje med vad som sågs som eliternas makt över samhället och medborgarna. Politiker, statstjänstemän, akademiker och intellektuella i städerna skulle av en besviken lägre medelklass pekas ut som det etablissemang som styrde och ställde utan att lyssna till folket. Hoppet skulle ställas till en ledare utanför denna maktelit som med hela handen och ett enkelt budskap pekade ut en ny färdriktning för nationen. Och nu vet vi hur det gick, svaret på Rortys kusligt träffsäkra – men på sin tid häftigt kritiserade – profetia stavas Donald Trump. Robinson skriver med samma oro som Rorty mot förskingringen av det gemensamma bildningsarvet och banaliseringen av den politiska kulturen. Inte undra på att hon är den reforminriktade och bildade Obamas favorit.

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00