Guggenheim en gång till

Tapani Ritamäki.Bild: Pressbild

Jag lägger hundra euro i potten om någon utmanar Nalle Wahlroos att lägga tio miljoner, skriver Tapani Ritamäki.

I motsats till Guggenheim-stiftelsen tycker jag den inte ska ge upp. Sista milen är alltid den tyngsta, och historien blir bara bättre ju större motgångarna är. Jag kan höra stiftelseordföranden stiga fram 2026 och säga: "It's been an incredible journey…" (om töntordet resa fortfarande används då).

Framför allt tycker jag att byggnaden som Moreau Kusunoki Architects ritat är spännande. Sällsynt bra modern arkitektur och absolut värt att byggas. Med tanke på hur underlig själva tävlingen var är det en prestation. (En god vän deltog och blev frustrerad över att detaljinstruktionerna som uppdaterades under hela processen inte spelade någon roll i slutbedömningen – då det simsalabim avslöjades att det varit en idétävling! Den som följer trafikreglerna kommer alltid fram sist.)

Hursomhelst, det blev en värdig vinnare och nu gäller det att fixa finansieringen. Det vill säga privatfinansieringen.

Liksom alla tycker jag att privatandelen borde ha varit större. Att Finland är fattigt tydliggjordes än en gång. In i det sista väntade vi att Nalle Wahlroos eller någon av Herlinarna skulle slå knytnäven i bordet och säga "Här är tio miljoner! Ok, tjugo!" Ett bidrag på 20 miljoner utöver de 33 som samlades in hade antagligen räckt för att svänga opinionen, men våra miljardärer är egentligen usla fattiglappar (i globalt perspektiv), deras förmögenheter är i hög grad knutna till aktieinnehav i de egna företagen. (Just därför föreslog jag en så låg summa.) Tjugo miljoner hade Wahlroos & Herlin klarat av att lösgöra, och det hade varit ett lågt pris för evig ryktbarhet.

Trots att privatfinansieringen inte öppnats kan man anta att det inte fanns amerikanska pengar i potten. Några tiotals miljoner borde ändå ha gått att komma över till exempel via Esa-Pekka Salonen som känner Frank Gehry som känner alla förmögna i hela USA. Eller Jorma Ollila som känner Bill Gates (som i och för sig antagligen prioriterar aidsbekämpning i Afrika framför ett konstmuseum i Helsingfors).

Guggenheimstiftelsen kunde också ha prutat på sin licensavgift, eller Helsingfors förhandlat skickligare och kopplat licenssumman till de framtida museiintäkterna. Det finns tusen sätt att variera det här på, i offentligheten syntes bara ett: en bekväm fast årlig avgift.

Men varför alls Guggenheim när det finns så mycket annat? A) För egen del för att Guggenheim i New York gjorde ett starkt intryck på mig för trettio år sedan (nostalgi). B) För att Finland behöver alla internationella kopplingar som kan fås. Finland är alltför isolerat, var det i går, är det i dag och likaså i morgon. (Sannfinländarna gillar det.) C) För att alla museichefer var för projektet (Ateneum, Kiasma, Ham…) Kan vi lyssna på experterna? Jag tror de som har konst och museiverksamhet som yrke vet mer än de som inte har det. Visst är det märkligt.

Enda utvägen är nu gräsrotsfinansiering? Jag lägger 100 euro i potten om någon startar en insamling och utmanar Nalle Wahlroos att lägga 10 000 000.

Tapani Ritamäki förläggare

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08