Gudinna från helvetet

Ångest, som Torvalds beskriver det, är inte bara de fysiska symtomen. Det är att leva i en ständig väntan på smärta, olycka, katastrofer. Bild: Cata Portin

I essäsamlingen Ångestgudinnan skriver Sofia Torvalds nyanserat om ett inre livstillstånd fyllt av ångest, skam och panik. Det är en smärtsam och modig resa in i det egna helvetet, tycker recensenten.

Essä

Sofia Torvalds

Ångestgudinnan

Schildts & Söderströms 2020

Journalisten och författaren Sofia Torvalds är en i omvärldens ögon behagligt glad och slagfärdig person. Jag kan intyga detta, eftersom jag blivit intervjuad av henne och fått tillbringa en trivsam stund i hennes sällskap, med en välformulerad och insiktsfull text som resultat.

Dessutom verkar det som om det gått henne väl i livet. Efter motgångar och svårigheter har hon funnit trygghet och lycka i ett andra äktenskap och en liten son.

I böckerna Bliv du hos mig och Hungrig har hon beskrivit sin komplicerade släkt, sitt första olyckliga äktenskap och sin dotters ätstörning. I den mindre noterade Två kors och en fisk, rentav min favorit bland hennes böcker, har hon berättat om sin gudstro på ett personligt och övertygande sätt.

Under ytan

Sofia Torvalds nya bok Ångestgudinnan är en under ett år förd dagbok om ett fördolt, inre livstillstånd. Det handlar om ångest, skam, panik, hypokondri, sömnlöshet och fobier. Allt detta försiggår under den glada, charmerande ytan. Så här berättar hon om hur ångestkänslan kan gripa henne i vilken stund som helst, till exempel i metron på väg hem:

"Det är tyst i vagnen, den fylls av många människors tålmodiga väntande, men jag vet inte om jag klarar av att vänta. Det är illamåendet, svindeln, den allt snabbare andningen, den domnande känslan som sprider sig till ansiktet, känslan av att synfältet krymper. Det är fasan och paniken som jag döljer genom att stå alldeles stilla, genom att tvinga mig själv att stå alldeles stilla och vänta och stå ut medan jag domnar och darrar och andas utan att få tillräckligt med luft. Det finns en fasa i mig och den läcker ut genom kroppen."

Ämnet är nattsvart men berättelsen är fylld av nyanser. Sofia Torvalds öppnar, konkretiserar, hon delar med sig av sitt liv, hon bygger vidare på sina läsupplevelser av fakta- såväl som skönlitteratur. Och det är, mitt i hemskheten, så trevligt att ha henne i sin närhet att man uppmärksamt läser vidare.

Gudinnetestet

En neurotisk läggning, påpekar Sofia Torvalds, kan också ha sina goda sidor i form av ökad vaksamhet och precision, känslighet och uppfinningsrikedom. Hon illustrerar med ett test där forskare låtit människor – såväl icke-bekymrade som bekymrade – föreställa sig att de var frihetsgudinnan i New York.

Jag till exempel, i min lugna bekymmerslöshet, slås bara av tanken på vilken underbar utsikt jag skulle ha från min maktposition som frihetsgudinna. Den kroniskt bekymrade har däremot ett tjugotal tankar, alla negativa.

Sofia Torvalds första tanke är att fåglarna skulle skita på henne. Och så vidare i ett resonemang som slutar i helvetet. "Tack och lov är jag inte frihetsgudinnan. Jag är ångestgudinnan", konstaterar hon.

Vad är ångest?

Ångest, som Torvalds beskriver det, är inte bara de fysiska symtomen. Det är att leva i en ständig väntan på smärta, olycka, katastrofer. En ångestfylld människa har en obegränsad fantasi – det är ingen nyhet att konstnärligt lagda personer ofta är neurotiska. En sådan läggning öppnar för känslighet och kreativitet men också för ständiga absurda skräckscenarier:

"Vår son säger: Jag mådde illa i dag när jag vaknade, mamma. Jag hade lite ont i magen och jag mådde illa.

Jag: Gick det om sedan?

Han: Jo. Nu mår jag inte alls illa mer.

Jag: Okej, bra.

Och medan han försöker pricka ett mjukisdjur med sin nerf-pistol ser jag på honom, på hans hår som är långt i pannan och på hans långa ben och hans kropp som är smidig och kvick, och han synes mig det perfekta barnet, så vacker och så fulländad, och tanken på hans skönhet kommer för att jag just då har fyllts av fasa över den olycka som drabbat oss på grund av detta morgonillamående, det första, till synes obetydliga tecknet på att han kan ha en hjärntumör."

Sonen lider i själva verket inte av minsta sjukdom, annat än i sin mors neurotiska föreställningsvärld:

"Jag tänker hjärncancer och när jag står i duschen är jag sorgsen och bedrövad men sedan måste vi skynda oss, vi ska till ett museum och sedan ska vi möta min man vid Tallinnfärjan, och jag glömmer det, jag glömmer vilken olycka som drabbat oss just i dag."

Ångesten accepterad

"Sluta! Ta dig i kragen människa!" vill jag gång på gång ropa under läsningen. Inte minst när det gäller huvudpersonens medicinfobi som omöjliggör behandlingen, också efter att hennes diagnos har ställts av den förstående läkaren med den milda blicken. Men rationella argument biter inte på en neurotiker. Hon har alla argument och pekar själv på sin irrationalitet.

Boken slutar med en introspektion som förefaller vara ett bättre botemedel än pillren. Sofia Torvalds accepterar sig själv med sina ångestfyllda djup, sin sociala yta, sitt outtömliga kärleksbehov, sin verklighetsflykt in i det fantastiska. Hon har gjort en smärtsam och modig resa in i det egna helvetet. Och hon kommer ut ur det – helare, klokare, med erfarenheter som kan delas av många.

Tuva Korsström

Skapa din framtid vid Yrkeshögskolan Novia

Yrkeshögskolan Novia är en studerande- och arbetslivsnära entreprenörsmässig högskola med högklassig utbildning på fyra orter: Vasa, Åbo, Raseborg och Jakobstad. Novia har ca 4000 studerande, och vi tog pulsen på några av dem. 19.3.2020 - 15.23

Mer läsning