Gruvarbetarna betalade ett högt pris för den industriella revolutionen

De hade förlorat armar, ben eller hälsan i jobbet, men många fortsatte karriären. Historikern Daniel Blackie lyfter fram de permanent skadade brittiska gruvarbetarnas insats för den industriella revolutionen.

Det moderna välfärdssamhället hade knappast kunnat byggas ut om det inte varit för det ekonomiska uppsving och den utveckling som den industriella revolutionen innebar. Och den i sin tur hade inte blivit av om inte människan hade lärt sig utvinna fossila bränslen.

Utvecklingen började i brittiska stenkolsgruvor i mitten av 1700-talet och eskalerade under de två följande seklen till storskalig kolbrytning i Storbritannien, som var ledande i kolproduktion till långt in på 1900-talet.

Mycket har skrivits om den industriella revolutionen, men, påpekar den brittiske historikern Daniel Blackie vid Uleåborgs universitet, vi tänker sällan på, och historieböckerna nämner ofta bara i förbifarten, att den drevs av gruvarbetare som skadats allvarligt i yrket, men som vägrade ge upp jobbet.

Daniel Blackie har jobbat i Swansea och säger att walesarna är stolta över sin kolbrytningshistoria. – Men vissa är bittra, de upplever att regeringen och arbetsgivarna lämnat dem utsatta när jobben försvann. Bild: Niklas Tallqvist

– Jag vill påminna om att människor med bestående funktionsnedsättning spelade en viktig roll för en historisk milstolpe, och att de handikappade arbetarna var verkligt många. Det berodde på att jobbet var oerhört farligt, säger Blackie.

Han skriver för närvarande en bok om temat tillsammans med professor David M. Turner vid Swansea University. De påpekar att större gruvolyckor med flera dödsoffer fick en viss uppmärksamhet redan på 1800-talet, men att bestående skador på enskilda arbetare var så vanliga att de sällan noterades.

Av den bristfälliga bokföring som finns har forskarna kunnat sluta sig till att det gick ungefär etthundra skadade gruvarbetare på varje förolyckad.

– Även om dramatiska olyckor skedde rätt ofta visar de inte hela bilden. Betydligt oftare skadades en eller två personer i mindre men vardagliga olyckor, säger Blackie.

Bild: Ksf Media

– De här mindre olyckorna var så vanliga och så många att de drabbade betydligt fler än de stora rubrikernas katastrofer som tog många liv på en gång och som därför fick stora rubriker, säger han.

Kvinnor och barn

En tillbakablick ger en vink om gruvarbetets tuffhet. Barn så unga som sex år och kvinnor jobbade allmänt i de brittiska gruvorna fram till 1842 då en lag förbjöd kvinnor och barn under tio år att jobba under jorden. Många av dem fortsatte i gruvornas tjänst, med jobb ovan markytan.

Gruvjobbet på 1800-talet präglades av ras, gasexplosioner, översvämningar och så mindre olyckor. Även de som undgick direkta olyckor drabbades oundvikligen av de oländiga omständigheterna.

– Många jobbade tio- eller tolvtimmarsskift i trettio eller fyrtio år. Jobbet var fysiskt tungt och en utmaning för kroppen. Luften var ofta het, fuktig och stinn av koldamm. Reumatism och lungsjukdomar var vanliga, säger Daniel Blackie.

Kolet bröts för hand med hackor och transporterades upp för gruvgångarna i säckar, som bars på ryggen, ofta av kvinnor och barn. Ibland kunde de forsla upp kolet i vagnar som de sköt framför sig. Det finns ögonvittnesskildringar om barn som förlorade sina ben då stenmassor föll ner från gruvans tak och folk som begravdes levande.

Barnarbetskraft användes flitigt i de brittiska gruvorna fram till 1842, och många barn skadades eller dog i olyckor. Bilden är tagen ur boken "The physical and moral conditions of the children and young persons employed in mines and manufactures" som utkom 1843. Bild: Wellcome Images / Wellcome Library, London

Funktionsnedsättningar var vanliga bland de flesta gruvarbetare. De betecknades ofta som "uttjänta" om de ens levde till 40.

– I otaliga fall var arbetarnas lungor så slitna att de inte längre klarade av att gå uppför en trappa, de fick helt enkelt andnöd, säger Blackie.

Eftersom detta skedde innan det moderna välfärdssamhället hade utvecklats erbjöd staten ingen social trygghet att tala om. Däremot ordnade lokalsamhällena och gruvbolagen en viss hjälp åt drabbade gruvarbetare, modell sjukförsäkringar.

– Det var inget bra system för den som skadat sig svårt, säger Blackie.

Det föranledde i stället att även arbetare med en funktionsnedsättning återvände till jobbet.

– Troligen var det i första hand en ekonomisk nödvändighet. En annan viktig orsak, i synnerhet under 1800-talets senare hälft, var att samhället präglades av ideologin om mannen som familjens försörjare. Det skapade en stark kulturell press på att återvända.

Kryckor och träben

Att bryta kol var bland de fysiskt mest krävande jobben i gruvan. En del kolbrytare förmådde återuppta sitt gamla jobb efter en skada – vissa fortsatte rentav med den krävande kolbrytningen fastän de förlorat ett ben – men ofta återvände de skadade arbetarna till andra uppgifter. De mindre krävande jobben var givetvis sämre betalda.

– De kunde underhålla säkerhetsbelysningen i gruvan eller elda masugnarna. Ett annat lättare men ansett jobb var att sköta gruvans ventilation. Det var viktigt, också enligt arbetsgivarens förmenande, eftersom dålig ventilation ökade risken för gasexplosioner som också riskerade att bryta produktionen, säger Blackie.

Patienter på konvalescenthemmet The Rest i Porthcawl för gruvarbetare i södra Wales omkring 1920. Det upprätthölls med privata pengar, också från industrin och fackrörelsen. Hemmet stängdes 2013. Bild: Richard Burton Archives / Swansea University

Gruvjobben var bättre avlönade än andra arbetarjobb, och bäst betalt fick de som jobbade under jorden där säkerhetsriskerna var störst. Av de som skadades för svårt tog många jobb i andra branscher. Därmed var gruvsamhällena inte så monolitiska som vissa historieböcker låtit påskina, menar Blackie. Det var inte direkt ovanligt att man sadlade om helt och hållet även om det för all del var vanligast att skadade gruvarbetare återvände till gruvorna.

– Det var ganska mycket machokultur över gruvarbetarjobbet. Det är möjligt att männen ville bevisa att de fortfarande var karlar nog att klara det. Och så fanns det ett visst brödraskap, en samhörighet, säger han.

Gruvsamhällena med sina anmärkningsvärt många funktionshindrade arbetare präglade den industriella revolutionen i 1800-talets Storbritannien. Inte att undra på, för den brittiska kolproduktionen ökade från 10 miljoner ton till drygt 220 miljoner ton mellan åren 1800 och 1900, och arbetskraften med den, utan att säkerheten förbättrades nämnvärt.

"Aldrig hade jag sett så många kryckor, så många tomma rockärmar, så många träben", skrev gruvarbetaren Thomas Burt i sina memoarer om karriären på 1850-talet.

Fackets uppkomst och fall

I takt med att utvecklingen genererade ett mått av välstånd började gruvarbetarna kräva bättre villkor för säkerhet och hälsa. Där problemen tillspetsades utbröt strejker. Tidigare hade förtroendet byggt på ägarnas "moraliska skyldighet", en gentlemannaprincip, att ta hand om "tjänstefolk" om dessa skadats i tjänst.

– Men människor är bara människor och den här moraliska skyldigheten var inte alltid att lita på. Hade du en hygglig arbetsgivare såg han till dig, men sålde han gruvan fanns inga garantier för att den nye ägaren skulle bry sig, säger Daniel Blackie.

När gruvarbetarna organiserade sig blev de ett slags förtrupp i den brittiska fackföreningsrörelsen. Men också arbetsgivarna var stenhårda och bestraffade fackföreningsaktivisterna och deras familjer.

– Det hände att arbetsgivaren sade upp fackaktivister och bröt utbetalningen av sjukersättning till deras söner. Det var ganska hårt och ganska vanligt.

Gruvfacket hade en militant image som accentuerades under de konflikter som uppstod när premiärminister Margaret Thatcher ville lägga ner kolgruvor för att avväpna facket. Vändningen kom med gruvstrejken 1984–85 som Thatcher kuvade med järnhand och med beslutet att försvåra lagliga strejker. I dag har hela den brittiska fackrörelsen mindre makt och inte ens hälften så många medlemmar som vid slutet av 1970-talet.

– Thatcher var mycket mån om att krossa fackrörelsen, säger Blackie.

Förnybart utmanar kolrenässans

Ändå hade kolbrytningen i Storbritannien börjat minska långt tidigare. Produktionen kulminerade 1913, men ända fram till andra världskriget hade britterna över halva den globala kolmarknaden. Produktionen förblev ansenlig till 1960-talet för att därefter minska konstant, först för att kolimport blev billigare än brytning, senare för att andra energikällor kom in i bilden.

I dag återstår bara en skugga av Storbritanniens kolindustri. Den sista djupa gruvan stängdes för ett år sedan.

Under kolgruvornas storhetstider exporterade Storbritannien ansenliga volymer kol. Också i Finland byggdes välfärd delvis på brittiskt kol.

– Walesiska gruvarbetare med ett ben och dåliga lungor, och kvinnor med knäckta ryggar tog fram det kol som drev den industriella revolutionen och påverkade hela världen. Deras bidrag till denna historiska milstolpe har glömts bort. Jag tycker det finns skäl att vi minns det, säger Blackie.

Desto mer välkänt är att kolbrytningen fortsättningsvis är farlig. I dag är Kina solklar världsetta i kolbrytning, och olycksrapporter från gruvorna är vardagsmat. Mindre känt utanför branschen är de fackliga tvister som blossat upp i kinesisk gruvindustri. Att gruvolyckor sker i utvecklade länder visar att yrket fortfarande är farligt. Nyligen omkom en gruvarbetare i Kittilä guldgruva sedan hans grävmaskin fallit ner i ett schakt.

– Vi ser att frågor som präglade de brittiska gruvarbetarnas vardag under tidigare sekler fortfarande är aktuella i andra länder i dag, säger Blackie.

Dessvärre kan de gamla brittiska gruvsamhällena inte njuta av någon utpräglad välfärd i dag. Globaliseringen och samhällsomvandlingen har satt sina spår.

Walesiska gruvarbetare med ett ben och dåliga lungor, och kvinnor med knäckta ryggar tog fram det kol som drev den industriella revolutionen och påverkade hela världen.

– Många av de här samhällena är på nedgång med skyhög arbetslöshet, dåliga skolresultat och sociala problem. I de här samhällena anar man att hydraulisk spräckning ("fracking") kunde vara en chans till nya industriella investeringar, men samtidigt är många oroliga för att borrningen ska ske på deras bakgårdar, säger Daniel Blackie.

Hydraulisk spräckning är en metod för att utvinna gas ur de gamla kolfälten. Den är omtvistad dels för att gasen är ett fossilt bränsle med klimatpåverkan, dels för att själva utvinningen utgör en betydande miljörisk. Men i tider av ekonomisk ovisshet och då övergången till en kolsnål ekonomi ser ut att dröja kan ingenting uteslutas. Storbritannien ska verkställa brexit medan Donald Trump är på väg in i Vita huset i USA.

– Det ska bli intressant att se hur det går för kolindustrin i USA efter alla Trumps vallöften om att återuppliva den, säger Daniel Blackie.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00