Grundkurs i nutida blåvit kammarmusik

I egen regi. Hyvinge orkesters dirigent Tuomas Pirilä dirigerade konserten med nutida inhemsk kammarmusik. Bild: Pressbild/Matti Kyllönen

Lilla Hyvinge orkester gjorde en djärv satsning på enbart inhemsk kammarmusik.

Samtida konstmusik

På finländskt vis

Hyvinge orkesters konsert i Hyvinge stadshus 28.3. Pohjannoro, Suilamo, Nuorvala, Wennäkoski, Pulkkis, P. Raitio, Tiensuu, Räihälä. Dirigent Tuomas Pirilä.

Så här tänker jag: om man nu skall tillägna var och varannan konsert det hundraåriga Finland kan man lika gärna göra det med stil.

Djärv programpolitik kunde man tala om, när lilla Hyvinge orkester vek en hel konsert för att spela enbart nutida, levande finländska tonsättares verk, musik som med fog kan kallas marginaliserad. Upplägget var så pass unikt att man frågar sig var annanstans man hör dylika upplägg? Kanske på en festival för nutida musik, men knappast på annat håll.

Tillställningen åskådliggjorde sällsynt tydligt den ideologi som alltid har genomsyrat finländsk kulturpolitik och särskilt musikalisk programpolitik: alltså tanken om att vi bör stödja och lyfta fram inhemsk kultur eftersom ingen annan annars gör det. (Och helst finsk kultur, eftersom (finlands)svenskarna ändå har sina fonder som tar hand om de sina.) Visst kan man i många fall tala om nationalistisk och protektionistisk kulturpolitik, men så här har man länge resonerat. I dag kan man kanske se sig i spegeln och fråga sig om blåvit konst i sig är bättre än annan dito.

Obalans mellan könen

Ett par reflektioner: En av de åtta hörda tonsättarna var kvinnor, och balansen mellan könen kunde därför ha varit jämnare. Intressant var att tre av åtta tonsättare i något skede hade fått eller gett den kompositionsundervisning vid Helsingfors universitet, som upphörde i fjol.

Hannu Pohjannoros ajan reuna andas långsamt med små gester, och går långsamt framåt steg för steg. Omväxlingen kommer främst genom variation i artikulation. Detsamma kan sägas om Harri Suilamos Kotva, även om uttrycket är mera kompakt och levande än i Pohjannoros fall.

Juhani Nuorvalas stycke Twitching Gait förefaller framför allt välinstrumenterat med insiktsfull användning av trumpeten som en del av en kombinerad blås- och stråkkvintett.

Lotta Wennäkoskis Nosztalgiaim, inspirerat av ett par ungerska folkvisor, var kanske det mest raffinerade av kvällens stycken vad gällde dramatik och dramaturgi: om flera av de övriga tonsättarnas stycken lätt kändes en aning ensidiga, varierar Wennäkoski uttrycket på ett sätt som på riktigt får lyssnaren att stanna upp.

Uljas Pulkkis ungdomsverk Djinni är välklingande, rentav simplistiskt. Hyvinges tonsättarstorhet, Kokkonen- och Bergmaneleven Pentti Raitios Together för flöjt och cello från 1993, skrivet som bröllopsgåva, uppvisar modernistiska ambitioner men förblir lite för abstrakt för sitt eget bästa.

Pardansens passion trängde igenom i Jukka Tiensuus Tango lunaire, även om det humoristiska anslaget var minst lika viktigt när pianisten spelade med stora klusters och harmonierna blev synnerligen tillskruvade.

Osmo Tapio Räihäläs Matisseinspirerade Suprematisse var konsertens mest melodiska och koloristiska stycke, och trots att intensiteten kommer av sig någonstans i mitten infinner sig en förlösande syntes när stycket mynnar ut i rena jazzen.

Hyvinge orkester, som inte har några fastanställda musiker men som uppträder med mer eller mindre samma musikergäng en gång i månaden, gjorde väl ifrån sig under ledning av orkesterns egen dirigent Tuomas Pirilä. Stadshuset var tämligen välfyllt och publiken verkade ta emot järndosen med tacksamhet.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning