Groteskt och pregnant

Sanna Kekäläinen och Janne Marja-aho demonstrerar hur abnormiteten har sin plats i en relation i dansföreställningen Hullut.Bild: Uupi Tirronen

Ofta förstärks det absurda intrycket av kontrasten mellan groteskt stoff och en synnerligen auktoritativ framställning, skriver Jan-Peter Kaiku om Sanna Kekäläinens Hullut.

Kekäläinen & Company: Hullut. Manus, koncept, koreografi: Sanna Kekäläinen. Ljusdesign: Juuso Joutsio, Hanna Käyhkö. Musik: Jan Pieterszoon Sweelinck, Riikka Talvitie. Scenframställning: Janne Marja-aho, Sanna Kekäläinen.

Stoa 24.1.

Med sin långt över tre decennier långa karriär och sina över sjuttio sceniska verk är Sanna Kekäläinen exceptionell i vår nutidsdans. Det är hon även med tanke på den sceniska estetik, poetik eller praktik hon målmedvetet utvecklat. Gång på gång har Kekäläinens föreställningar gett nya inblickar på och ventilerat teman som kön, sexualitet och maktförhållanden i politisk, social eller kulturell bemärkelse. Inriktningen på nytänkande, påverkande och förändring går som en röd tråd genom hennes verk.

När Kekäläinen & Company nu ger ut en bok Sielu, ruumis & liha där sex forskare och konstnärer presenterar fördjupade insikter på Sanna Kekäläinens konstnärliga värv, ges möjlighet att med dem pröva både tidigare och kommande upplevelser och erfarenheter.

Även om mycket i föreställningen Hullut är bekant från tidigare, är tankearbetet och själva uppspelet alltid ögonblickligt och fräscht med en ohämmad framställning som aldrig sparar på krutet. Nu är det abnormitet som utforskas i en svit växlande tematiska scener av Kekäläinen själv med sin mångåriga och erfarna partner Janne Marja-aho.

Gunnar Björlings Solgrönt, översatt till finska av Peter Mickwitz och Pauliina Haasjoki, läses inledningsvis upp i urval av Kekäläinen och Marja-aho. Texten ekar sedan genom hela föreställningen och dess växlande scener. Jag upptäcker dessutom att karaktäriseringar av text och författare som "en absolut strävan efter gränslöshet och proportionalitet" och "förlorar inte konflikt, komedi och brokighet för ett ögonblick ur siktet", stämmer överens också med min upplevelse av det sceniska verket.

På ett vitt scengolv agerar Kekäläinen och Marja-aho föreställningen igenom tillsammans som för att demonstrera att abnormiteten har sin plats i en relation. Ofta förstärks det absurda intrycket av kontrasten mellan groteskt stoff och en synnerligen auktoritativ, uttänkt och intentionell framställning. Det hela kan bli måleriskt som när de två i vita lakan och maximalt utsträckta tungor framför en nonsensdialog med sin skuggbild i fonden eller skulpturalt när en sträv och fumlig parningsscen börjar föra tankarna till Leda och svanen.

Mängden av teman och infall framstår som helhet motiverat sammanhängande. Ingenting känns egentligen löst då tematik och framförande har en pregnans som denna.

Jan-Peter Kaiku

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33