Grotesk karneval snubblar på ytlighet

UNIK ART. Paul Holländer, Niklas Häggblom och Wilhelm Grotenfelt i Aurinkoteatteris föreställning Saalistajat. Bild: Raisa Kilpeläinen

Saalistajat, skriven och regisserad av Sanna Hietala, är en hysterisk, karnevalistisk djupdykning i dysfunktion och misär. Tunga ämnen som missbruk och familjevåld ses genom en nattsvart humoristisk lins men ibland blir komiken överförenklad och skränig.

Saalistajat

Text och regi: Sanna Hietala. Scenografi och kostym: Raisa Kilpeläinen. Ljus: Anttoni Halonen. Ljud: Niklas Nybom. Mask: Kaija Heijari.

På scenen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Niklas Häggblom och Milla Kangas.

Aurinkoteatteris premiär på Teater Universum 22.3.

Det första som möter åskådaren är Paul Holländers berättarröst. En flimrande pannlampa lyser som ett irrbloss i mörkret och en stämma mjuk som David Attenboroughs presenterar scenen på ett sätt som väcker igenkännande fnissningar hos vänner av BBC:s Natural World eller inhemska Avara luonto. Men det här är ingen vanlig naturdokumentär.

Enligt ett från formatet bekant dramaturgiskt grepp presenteras vi först för huvudpersonen, alfan, flockens ledarinna, vild, stark och djurisk då hon vaknar ur sin vila. Men det här är ingen majestätisk val eller ståtlig gorilla. Det är en gammal finsk alkoholisttant som svärande stapplar mot sitt lokala karaokehak på vingliga gångstavar. Nu exploderar publikens munterhet. Fyllekomiken är ju en stapelvara som alltid går hem i den finska underhållningskulturen, nästan lika populär som själva det sinnestillstånd som ger upphov till den.

Men trots att jag deltar i skrattet kan jag inte låta bli att skruva på mig lite. Ska detta skämtsamma grepp utvecklas till något intelligentare eller sitter vi här och njuter av simpel, klassföraktande lyteskomik? Vad är mer avhumaniserande än att bokstavligen göra en lidande människospillra till huvudperson i en naturdokumentär?

Samtidigt gör Niklas Häggblom pjäsens kanske mest imponerande roll som den nersupna monstermatriarken. Att spela en konstant berusad, komisk antagonist i drag är bedrägligt eftersom ribban är så låg: förutsättningarna att locka skratt ur en välvillig publik är oändliga oavsett genuin talang. Men Häggblom använder sin karaktär till mer än att locka fram barnsligt flabb: han sprakar av demonisk intensitet och växlar blixtsnabbt mellan skrämmande, komisk och patetisk på ett sätt som nästan påminner om Klaus Kinskis storhetstid.

En dysfunktionell flock

Vi befinner oss på den finska västkusten, en mörk och dyster landsbygd full med förfallna hus, rostande bilar och bortglömda människospillror. Raisa Kilpeläinens scenografi är en annan av pjäsens starkare sidor: karaktärerna driver omkring i ett kaos av murkna sågspån och hopknycklade ölburkar, inramade av en videoskärm som växlar mellan vacker, harmonisk natur och skrikiga neonljus. Ett hopsjunket bilvraks blekgula lyktor skär igenom det kalla mörkret som frammanar associationer till råkalla höstnätter och gudsförgätna landsvägar.

I naturdokumentaristens ögon är detta en unik biotop, hem för en bortdöende, unik art av rural finsk missbrukare som hotas utifrån av civilisationen, symboliserad av den inflyttande överklassens arkitektritade, modernistiska sommarvillor.

I kölvattnet av alfahonans härjningar presenteras vi för resten av "flocken". Sonen (Wilhelm Grotenfelt) är arketypen av en "peräkamarin poika", en gnällig och handfallen stackare som inte får någonting till stånd utom att tafatt hjälpa sin mor i hennes kaotiska missbrukarliv. Den Attenboroughska berättaren visar sig vara en eskapistisk fantasi i huvudet på den fjortonåriga grannflickan (fortfarande Holländer) som hänger efter sonen i något slags blandning av fascination, medlidande och beundran.

Senare anländer dottern (Milla Kangas) som försökt lämna familjens malström av dysfunktionella beteenden och skapa ett eget, stabilare liv långt borta, men finner sig ohjälpligt dragen tillbaka. Då konfliktlinjerna blir skarpare börjar något djupare, mer oroväckande avteckna sig mellan de billiga skämten. Skratten fastnar allt segare i halsen då de bakomliggande orsakerna till karaktärernas farsartade rumlande avslöjas.

Inte tillräckligt djupt

Problemet är att pjäsen inte synar problematiken på djupet. Ångest, sexmissbruk, depression, pedofili och tonårstrauma, självmordsförsök och skjutna hundar, allt susar förbi i en grotesk karneval där intrycken är för många och blandade för att bli bestående.

Oviljan att koncentrera sig fullt ut på en sak ger ett ytligt intryck, som om de allvarliga traumatiska ämnena endast skulle vara specialeffekter. Det blir inte bättre av att praktiskt taget alla repliker vrålas ut: också en som inte är odelat negativ till extremt skrikig teater kan finna det ansträngande att koncentrera sig på dialogen. Att pjäsen inte ger några definitiva svar på frågorna den ställer är i sig inget problem, men att låta det hela mynna ut i en kavalkad av öronbedövande sångnummer i andra akten lämnar ett lite futtigt intryck efter en lovande inledning.

Otto Ekman Reporter