Gropar på vägen till Bryssel

Den nationella kompetensen var inte tillräckligt grön och därför satsade man på en orättmätig kränkning av subsidiaritetsprincipen och flaggade för hårda åtgärder från Bryssel.

Ibland går det fel, av bara farten. Världens mest ambitiösa klimatprogram offentliggjordes förra onsdagen. Under normala omständigheter kunde man ha förväntat sig att alla ansvarskännande politiker hade applåderat programmet, men här hemma i Finland gick det lite snett. På riktigt.

I bakgrunden finns det en misslyckad politisk beräkning, som hänger samman med någonting som tillhör vardagen i Bryssel. Ur kommissionens stora maskineri läcker det alltid ut någonting. Läckagen kan vara avsiktliga och vilseledande eller oroade och uppriktiga. Ibland är det bara feltändningar.

Inom kommissionen har det alltid funnits en stark federal maktvilja. Det leder ibland till att generaldirektoraten glömmer bort att det finns någonting som heter subsidiaritet, proportionalitet och nationell kompetens. Det är redan på ett alldeles allmänt plan illa eftersom det bara skapar spekulationsutrymmen för nationalistiska opportunister ute på högerkanten. I den institutionella överenskommelsen efter Lissabon-avtalet understryks dessutom avsikten att lagstifta så lite som möjligt. Träd försiktigt!

Den här gången gick det dubbelt fel. Kommissionens maskineri kom ut både med en halvfärdig text på markanvändningen (LULUCF) och en oerhört ensidig version av förslaget till skogsstrategi. Kombinationen ledde till att vårt inhemska gröna maskineri tände på alla cylindrar. Alla våra ledande gröna politiker var plötsligt ute och hurrade, men de glömde en gammal politisk erfarenhet.

Under Pjotr Stolypins förtrycksperiod – 1900-talets första decennium – använde sig undfallenhetsmännen av vägen till S:t Petersburg. Ibland i bästa välmening för att främja majoritetsbefolkningens alldeles rättmätiga intressen. Men det oaktat använde de sig av den ryska makt- och förtrycksapparaten för att kringgå inhemsk lagstiftning – nationell kompetens i dagens språkbruk.

I samma fälla landade nu våra gröna politiker. Den nationella kompetensen var inte tillräckligt grön och därför satsade man på en orättmätig kränkning av subsidiaritetsprincipen och flaggade för hårda åtgärder från Bryssel.

Det var det första misstaget. Men för att inte spänna bågen för hårt inom regeringen överlät man åt Europaparlamentariker Ville Niinistö att vara språkröret. Niinistö är en mycket kunnig – om också ganska ordglad – politiker och han tog sig an uppgiften med stor frenesi. Men i ordglädjen fanns det en stor portion besvikelse och besvikelser är dåliga rådgivare.

Den gröna gruppen hade redan utsett Niinistö till skugga – eller rent av till förhoppningsfull rapportör – för markanvändningslagstiftningen och det förefaller mer än troligt att den gode Ville redan hade sett sig försvara kommissionens föregivet stora krav på skogssänkor i Sverige och Finland. När Finland sedan landade på 17,8 miljoner ton var besvikelsen stor och ledde till ganska personliga angrepp på alldeles oskyldiga tjänstemän.

Det var det andra misstaget.

Vi vet sedan förr att systemet kommissionen utvecklat för att fastställa sänkorna i LULUCF är besvärligt eftersom det bygger på tillfälliga förändringar i avverkningen på årsnivå. Föregående gång var Finland illa ute. Nu är Sverige hårt pressat. Om jag finge ge Ville Niinistö ett råd skulle det vara att skapa ett stabilt system, som är ett renodlat bokföringsprogram. Inte ett politiserat naturskyddsprogram.

Nils Torvalds, ledamot av Europaparlamentet, rapportör för LULUCF under det föregående mandatet (SFP/Renew Europe)

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning