Grizzly Bear hittar nya vägar

Efter en paus på fem år hade mycket förändrats när Grizzly Bear började arbeta på det senaste albumet Painted Ruins. Daniel Rossen, sångare och gitarrist, säger att det ändå är något hälsosamt med att bli äldre och inte ta sitt musicerande på lika stort allvar.

Sommaren 2008 var det amerikanska indierockbandet Grizzly Bear förband åt Radiohead. Radioheads gitarrist sade en kväll på scenen att Grizzly Bear var hans favoritband. Runt samma tidsperiod hade Grizzly Bear stor kommersiell framgång och medverkade bland annat på ett av de populära Twilight-soundtracken.

När de nu tio år senare uppträdde på Flow-festivalen var det första gången de spelade i Finland. Den pågående turnén är också den första som bandet gör på flera år. Då de släppte det senaste albumet Painted Ruins i fjol hade de haft en paus sedan 2012.

– Det var inte bestämt att det skulle bli en så lång paus. Men efter Shields ville vi alla fokusera på våra egna liv, intressen och musik ett tag, säger Daniel Rossen, gitarrist och sångare i bandet.

Grizzly Bear grundades år 2002 i Brooklyn. I sexton år har de fyra medlemmarna Rossen, Ed Droste, Chris Taylor och Christopher Bear spelat tillsammans. Rossen säger att det varit roligt att komma tillbaka efter att ha fått perspektiv under pausen.

– Jag tror att vi alla uppskattar att få perspektiv från det vardagliga livet, och se hur det påverkar musiken vi gör.

Rossen säger att det är flera saker som förändrats under pausen: vilken sorts musik de vill göra och hur de interagerar. När de började arbeta på senaste albumet var det en lång process av att bara reda ut hur de skulle skapa musiken.

– Vi ville att det skulle vara en så kollektiv skapandeprocess som möjligt, och att alla skulle vara så glada och engagerade som möjligt från början till slut. Så det var nästan ett år av att vi bara skickade runt fragmenterade idéer som sedan började få momentum.

Mindre deprimerande material

När Grizzly Bear släppte sitt album Yellow House år 2006 hyllades de av kritiker. Med uppföljaren Veckatimest fortsatte de att stiga i popularitet.

Jag frågar Rossen hur de har utvecklats som personer och som band under de senaste åren.

– Nu är vi alla långt över 30 år och närmar oss 40 så vår attityd till musiken och vad vi gör är definitivt annorlunda. När vi var 25-åringar och började slå igenom skrev vi väldigt mycket musik och tog det hela mera seriöst. Allting kändes så viktigt, oberoende av om det var så eller inte, säger han leende.

Han berättar att de i dag har ett hälsosammare perspektiv på musicerandet. Bandmedlemmarna vill uppskatta att jobba med varandra och att vara på turné.

– Det är snarare en företagskultur nu än en brutal konstnärlig strävan där varje slag är värt att ta sig an.

– Fast jag tror att vi skulle ha utrymme för lite mer av den där tidiga intensiteten. Nu vill jag nästan ha den tillbaka. Men det är svårt när du är över 30. Det är något som händer med ditt ego, om du är en hälsosam person. Det börjar minska och försvinna.

Hur skulle du då jämföra det nya albumet med de äldre?

– Jag skulle säga att det är mindre intensivt introspektivt låtskrivande, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på vad du föredrar. Det är lite mera sorglöst och lite mera slagkraftigt.

Du har sagt att du ville undvika deprimerande material på det här albumet – varför?

– Jag vet inte, säger Rossen och skrattar.

– Det känns ganska löjligt när man säger det så där. Vad är poängen med att göra musik om inte för att vara ärlig och ha ett ärligt uttryck för vad som pågår? Men jag tror att vi ville hålla det ljusare, hålla våra interaktioner lätta och att det skulle vara roligt.

Han tillägger att Grizzly Bears musik alltid kommer vara lite deprimerande eftersom de inte gör partymusik, men målet var att albumet skulle kännas mera sorglöst.

– Men det låter som ett dumt mål nu. Du borde inte ha regler för musik.

Daniel Rossen, gitarrist och sångare i Grizzly Bear, säger att mycket hade förändrats när Grizzly Bear började arbeta på albumet Painted Ruins efter en paus på fem år. Bild: Riikka Vaahtera

Distans till tidigare musik

Rossen har överlag svårt att prata om det senaste albumet. Han behöver några år innan han kan lyssna på ett album som de skapat.

– Man är för inne i processen när man gör musiken. Du har en tanke om hur musiken ska vara och det är det du hör. I slutändan är det ofta något helt annat du skapat med en helt annan kvalitet. Så därför gillar jag att få distans.

Finns det musik du är mindre stolt över nu i efterhand?

– Kanske en del som jag gjorde när jag var riktigt ung. Men musik från 10 år tillbaka känns bara som av en annan person. Jag kan uppskatta den som en tidskapsel från våra liv då. Den är vacker på sitt eget sätt och jag är stolt över den.

Rossen har ändå ett par låtar som han tycker extra mycket om på Painted Ruins, exempelvis Four cypresses och Losing All Sense.

– Losing All Sense gick igenom flest ändringar. Texten skrevs om en miljon gånger och det är en av de låtar som inte kändes som någonting alls förrän mot slutet. Jag trodde inte att jag någonsin skulle gilla den, men gör det nu.

Vad handlar låten om?

– Ingen aning. Den är lite som ett spindelnät av nonsens, känner jag. Men mycket känns så på skivan. Musiken är så kollektiviserad att ingenting riktigt har en tydlig innebörd eller en historia. Vi brukar oftast undvika sådant i alla fall.

Painted Ruins fick bra kritik – hur viktig är andras respons för er?

– Det underlättar, haha.

– Du försöker att inte fokusera så mycket på det, men du vill ändå inte känna att du har gjort någonting som slängs ut i världen och ingen bryr sig. Men det är viktigt att man har en annan anledning för att skapa något. Att man inte gör det bara för att andra ska tycka om dig.

En annan musikindustri

Flera av medlemmarna i Grizzly Bear har känt varandra sedan de var tonåringar. Rossen säger att de i dag har ett intuitivt förhållande till varandra doch att de nästan kan kommunicera utan att använda ord när de spelar live och spelar in.

– På den här turnén har vi också kunnat vara vänner igen på ett sätt som vi inte kunde när vi var i mitten av vår karriär. Vi uppskattar att arbeta ihop och det känns nästan som om vi är barn på nytt.

Du har sagt att du inte är helt bekväm med rollen som en underhållare.

– Ja.

Och Ed har sagt att han är lite av en introvert?

– Det skulle jag inte hålla med om.

Men vilka roller tar ni er an som artister? Vad gör ni för att ni vill i motsats till för att ni "måste"?

– Du kan göra vad du vill, men det känns inte så en stor del av tiden. Det har varit en debatt vi haft hela tiden som band. Till vilken nivå är vi tillåtna att bara vara de artister vi är och inte bry oss om annat och till vilken nivå ska vi göra oss själva mera nåbara för andra.

Rossen säger att han själv alltid tyckt att de ska vara sig själva, men också insett att det är viktigt att vara tillgänglig för publiken.

– När vi först började spela satt vi alltid ner, stirrade ner i golvet och var intensiva. Men när vi fick spelningar på större scener måste vi anpassa oss. Det innebar att vara mer expressiv och inte krypa ihop till en liten boll.

För 10 år sedan fanns det flera indiegrupper i stil med Grizzly Bear. Jag frågar Rossen hur deras musik passar in i dagens musikvärld, när nya musikstilar och -genrer uppkommit och mainstreammusik omdefinierats.

– Jag känner mig som en gammal man nu för tiden för att vara ärlig. Jag tror att mycket som vi är intresserade av att göra är ganska daterat, i jämförelse med vad människor gör nu. Och det är okej.

– Men jag vet inte, det är ett stort frågetecken. Jag tror att det kommer bli en av de svåraste sakerna med att bli äldre som en låtskrivare. Musikvärlden förändras så snabbt och mycket verkar nu gå mot en sorts mikrokonsumtion. Allt handlar om en liten bit av strömmad musik och sen bilder, sociala medier och marknadsföring. När jag växte upp gjorde vi album och jag vill fortfarande göra album och bryr mig inte så mycket av resten. Jag vet inte var det lämnar oss. Kanske kommer vi bara göra mera motsatta och konstiga saker. Vi är gamla män.

Vad händer efter turnén?

– Jag kommer få ett barn i december så jag kommer fokusera på det ett tag. Chris Taylor fick nyligen en son så jag tror att vi bara kommer vara pappor ett tag. Sen ser vi. Det är alltid ett frågetecken med oss. Vem vet riktigt?

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33