Gripande persondrama i realistisk universitetsmiljö

Ria Kataja och den övriga ensemblen imponerar i Nationalteaterns nya universitetsdrama. Bild: Katri Naukkarinen/Pressbild

Juha Jokelas Dosentit kombinerar ett berörande persondrama med ett skarpsynt tvärsnitt av den finländska universitetsvärlden i kölvattnet av den decenniegamla universitetslagen och regeringen Sipiläs nedskärningar.

Dosentit

Manus och regi: Juha Jokela. Scenografi: Katri Lukka. Kostym: Auli Turtiainen.

Ljus: Nadja Räikkä. Musik & ljud: Tuuli Kyttälä. Video: Timo Teräväinen. Mask: Tuire Kerälä Dramaturgi: Minna Leino och Hanna Suutela.

På scenen: Hannu-Pekka Björkman, Ria Kataja, Tommi Korpela, Maria Kuusiluoma, Otto Rokka, Marja Salo. På video: Snezhina Petrova.

Premiär på Nationalteatern 17.9.

Jag inledde själv mina studier vid Helsingfors universitet 2011, ett år efter att den nya universitetslagen trätt i kraft. Mina personliga upplevelser av att studera där var blandade men mestadels ändå positiva, även om min sista tid som inskriven överskuggades av två negativa episoder som i mångt och mycket illustrerar samma problematik som Juha Jokela behandlar i sin pjäs Dosentit.

Den första var förvecklingarna kring professuren i mitt gamla huvudämne Nordisk litteratur, som nu förhoppningsvis kan få ett lyckligt slut då en rad högkvalificerade kandidater anmält sitt intresse för den ledigförklarade professuren. Den andra, mer personliga episoden var att jag själv tvingades ansöka om förlängd studietid för att få ut mitt magistersbetyg. Inte för att kurser eller gradun saknades. Nej, orsaken var att jag måste föra in alla mina redan fullgjorda kurser i universitetets nya virtuella studieplaneringssystem med det finurliga namnet "Sisu". Detta system var inte färdigt då det togs i bruk, vilket betydde att jag flera gånger måste vända mig till den administrativa personalen för att få hjälp med tekniska fel.

Denna personal hade nyligen decimerats av regeringen Sipiläs nedskärningar, och det var väldigt många andra studerande som måste vända sig till de få kvarvarande handledarna för att få hjälp med samma problem som jag, allting dessutom på distans på grund av pandemin. Om man betalar ett tillräckligt högt arvode hittar man säkert någon slipad konsult som pedagogiskt kan förklara hur detta egentligen är ett exempel på "effektivisering".

Jag inleder med denna något långdragna personliga anekdot eftersom den som sagt rimmar så väl med de teman som Juha Jokela tar sig an i pjäsen Dosentit på Nationalteaterns stora scen. Så väl att mitt skratt ofrånkomligen får en bismak av bitterhet.

Bekanta för- och nackdelar

Juha Jokela är en manusförfattare som gärna tar sig an samtida ideologiska konflikter och samhällsutvecklingen i sina pjäser. Jag minns till exempel föreställningen Esitystalous 3 på Esbo stadsteater som imponerade med sin skarpsynthet samtidigt som den väckte frågetecken och en viss otillfredsställelse med ett ideologiskt velande och ett tvångsmässigt "rättvist" behov att försvara alla sinsemellan motstridiga sidor.

Dosentit gör sig i viss mån förtjänt av både samma ros och ris, även om proportionerna positivt-negativt i detta fall lutar tyngre åt det positivare hållet.

Visst kan man fortfarande ana en viss fadd centrism i Jokelas behov att låta tjuvnypen fördelas exakt jämnt mellan sina karaktärer: från nyliberala karriärhökar i universitetsledningen och självupptagna och verklighetsfrånvänt idealistiska professorer, till bråkiga och "skrämmande" radikala feministiska småbarnsmammor som hankar sig fram på kortvariga jobb och forskningsprojekt och ägnar sig åt aggressiv "aktivism" på sociala medier. Men denna gång är ramhandlingen så pass konstfärdigt konstruerad och persondramat så pass trovärdigt gestaltat att den ideologiska tandlösheten inte stör.

Lysande ensemble, visuellt immersiv

Ensemblen spelar genomgående så lysande att det egentligen bär mig emot att lyfta fram någon särskild framför de andra. Ria Kataja gör ändå en särskilt viktig insats i huvudrollen, professorn i socialpsykologi som bestämmer sig för att börja forska i arbetsmiljön på sin egen arbetsplats. Snabbt kommer hon på kollisionskurs först med rektor och dekan och sedan med högerpopulismens hatfyllda online-nätverk då hon börjar gräva i varför universitetets anställda mår så dåligt. Hennes porträttering av stressad, medelålders, kvinnlig antihjälte som ömsom väcker hjärtskärande sympati och ömsom vansinnig irritation är djupt mänsklig och berörande, och särskilt de intima familjescenerna där hon spelar i samklang med Otto Rokka som stöddig men kärleksfull tonårsson hör till mina personliga favoriter.

Tuuli Kyttäläs ljud och musik fungerar som effektivast i de scener där den, först omärkbart men sedan alltmer påtagligt, förhöjer den krypande ångesten i obehagliga chefspalavrer eller trumpet munhuggande över ljummet termoskaffe i forskningsbiblioteket. Kati Lukkas scenografi i kombination med Nadja Räikkäs ljussättning och Timo Teräväinens video skapar en ypperlig immersiv upplevelse. Genast då den första bleka powerpoint-panelen flimrar upp på skärmen och Kataja träder upp i det klassisk-funktionalistiska talarpodiet i mahogny känner jag mig som transporterad direkt till Forsthusets föreläsningssalar.

Otto Ekman Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning