Gripande monolog om broderns försvinnande

OMVÄLVANDE. Eeva Soivios framför monologen Mustarastas på Kom-teaterns foajéscen. Bild: Tomi Suovankoski

Skådespelaren Eeva Soivios bror försvann på ett kryssningsfartyg 1989. Nu behandlar hon familjens tragedi i en lysande monolog i Komteaterns foajé.

Mustarastas eli kadonnut veli

Text: Eeva Soivio och Lauri Maijala. Regi: Lauri Maijala.

Ljud: Jani Rapo. Ljus: Tomi Suovankoski.

På scenen: Eeva Soivio.

Premiär på Komteaterns foajécen 20.4.

Vi känner till utgången. En sjuttonårig pojke som aldrig kom hem från Sverigekryssningen sensommaren 1989.

En tolvårig syster som tog emot hans väska och senare under dagen fick meddela sin mamma om att brodern Juha inte hade kommit tillbaka till kompisarna i hytten, att ingen sett honom sedan natten.

Det vilar därför en mörk skugga över hela monologen Mustarastas eli kadonnut veli (Koltrasten alltså den försvunna brodern), till och med över den glättiga inledningen – en reklamfilmsaktig presentation av passagerarfartyget Fennia som körde rutten mellan Vasa och Sundsvall och rymde alla tänkbara moderniteter från en pool och två bastur till en taxfreeshop. Det kunde vara charmigt och nostalgiskt men vi vet att det här är skådeplatsen för en tragedi.

Det är en omtumlande och berättarmässigt lysande monolog om broderns försvinnande som skådespelaren Eeva Soivio skapat tillsammans med regissören Lauri Maijala.

Händelseförloppet – det man känner till – beskrivs in i minsta detalj. Tragedin förser det som utåt sett ter sig trivialt med enorma proportioner. Smått blir stort. Fartyget, miljön och platserna är med ens något vidunderligt, varje millimeter är värd att granska liksom varje liten iakttagelse och tanke som kamraterna till Eeva Soivios försvunna broder minns och uttrycker om kvällen i sina polisförhör (förhören är äkta men gestaltas av skådespelare på ljudband).

Mycket i monologen handlar om att söka svar. Först nästan detektivaktigt genom förhörsprotokollen, sedan på det emotionella planet genom mammans intervjuer som Eeva Soivio med ett par stora glasögon på näsan mimar till. Mamman tyr sig till spiritistiska medier och frikyrkliga predikanter, hon vill veta vad som hände. Råkade han ut för våld eller har han rymt hemifrån? Svaret hon får av sin äldsta son, Juhas storebror, klingar starkast och förlöser också en omvälvande känsloreaktion hos den utomstående åskådaren: "Vårt hem var aldrig så trångt att någon skulle vara tvungen att fly".

Också lillasystern, Eeva Soivio, formulerar ett svar. Självmord hade diskuterats i hytten den kvällen, det framgår av flera av förhören. Men hoppade brodern från däcket var det inte något planerat, resonerar hon.

Många gånger tjocknar det i halsen där i läktarens skyddande mörker. Det går inte att värja sig mot familjens förlust eller mot egna förluster, dem man upplevt och dem man ännu kanske bara kan ana.

Det är en sällsamt stark monolog med ovanliga och lyckade scenlösningar. Eeva Soivio talar inte själv under den första timmen utan lyssnar och arrangerar pappersdockor på en tavla. Varje docka föreställer en av personerna i berättelsen, men att det rör sig om verklighet och inte fiktion glömmer man aldrig bort under kvällen. Eeva Soivios ansikte som ljuskäglan ständigt följer påminner om att sorgen är sann, att det var en verklig, fin, unik människa som aldrig kom hem och som lämnade en oändlig saknad efter sig.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning