Greves muminbalett lockar de yngsta

Spänning, magi, enorma ballonger och alla bekanta muminfigurer. I Kenneths Greves balettversion av Mumintrollet och trollkarlens hatt finns alla ingredienser för att tilltala familjens yngsta.

Mumintrollet och trollkarlens hatt

Koreografi: Kenneth Greve. Musik (inspelning) Tuomas Kantelinen. Scenografi och projiceringar: Anna Kontek. Kostymer: Erika Turunen. Ljussättning: Vesa Pohjolainen. Animationer: Petri Sarkkila.

Europapremiär, Nationalbaletten 23.1.2018

När ridån äntligen går upp, efter sisådär tio minuter nonstop av "när börjar den, när börjar den…", hörs ett sorl av förtjusning bland publiken. Snöflingorna singlar ner och mitt på scenen står många småttingars absoluta favorit, den pikanta och peppriga Lilla My. Egentligen hör hon inte hemma i denna saga, men det finns mycket som avviker från Tove Janssons ursprungliga intrig. Men frågar man sin yngre, 3-åriga meddomare ska alla bekanta figurer absolut vara med när muminfamiljen vaknar upp efter sin vinterdvala. Mumintrollet, Snusmumriken, Sniff, Snorkfröken, Muminmamman, Muminpappan… ja, alla är de där.

Det är bara tre år sedan jag recenserade världspremiären av världens veterligen första muminbalett som visades på Finlands nationalopera. Ett lyckat koncept, så varför då en nyversion? Den officiella förklaringen är att Anandah Kononen inte ville förkorta sin två timmar långa koreografi Mumintrollet på kometjakt inför fjolårets Japanturné. Balettchefen Kenneth Greve beslöt därför att skapa en egen version, Mumintrollet och trollkarlens hatt som fick sin Finlandspremiär i tisdags.

Sömlöshet saknas

Greves version, som bara är en knapp timme lång, lämpar sig ännu bättre för familjens yngsta. Det är mycket mimik och ett övertydligt berättargrepp, men 3-åringen förklarar nöjt att hon ju förstår "dansens språk" trots att de inte talar. Jag saknar ändå en bättre sammansvetsad helhet och ett konstnärligare grepp. Det känns som att Greve haft bråttom, sömlösheten saknas. För visst kan man skapa utmanande och god konst också för barn. I det avseendet lyckades Kononen bättre både dramaturgiskt och med sitt rörelsespråk. Likväl gillade jag mer Panu Aaltios musik, som bättre stödde berättelsen, gav ett mindre fragmentariskt intryck och helt enkelt var mera muminaktig än den av Tuomas Kantelinen , Greves hovkompositör som återigen anlitats.

Men Anna Konteks färggranna och naivistiska scenografi och projektioner skapar en varm och välkomnande atmosfär liksom också Erika Turunens än en gång lyckade kostymer.

Gruppnumren här består av snöflingor och dansande blommor, och Greve öser på av ett av sina favoritelement, kanonen.

Spänning och magi

Trots sina stora, klumpiga kroppshyddor lyckas Mumintrollet (Jani Talo) till och med snurra några piruetter och Snorkfrökens (Mai Komori) arabesquer på tå är graciösa när de smälter samman i ett ljuvt pas de deux.

Emilia Karmitsa är som skapt för rollen som Lilla My, och har här en framträdande roll, kanske för att hon är rörligare än sina trollvänner. Den svarta cylinderhatten som hon hittar för med sig magi och en serie spännande händelser.

Lite småfarligt blir det när Mårran med sina mörkerskaror dyker upp och vill ha den gnistrande vackra rubinen. Muminpappan blir så upprörd att han tar till bössan, medan Muminmamman, mild som hon är, står för sensmoralen. Hon gräver i stället fram en glittrande snäcka som hon fäster vid Mårrans bröst. Äntligen någon som förstår den missförstådda Mårran som lyckligt glider i väg, medan de andra glatt vinkar adjö.

Trollkarlens svarta panter (Valeria Quintana) är ett annat blickfång med sina fulländade linjer, skyhöga benlyft och spännande uppsyn. Trollkarlen (Nicholas Ziegler) återfår sin ädelsten och kungsrubinen (Yimeng Sun), som förövrigt påminner mycket om den röda kometen i Kononens version, är just så förtrollande skön att det talas om henne ännu nästa dag vid frukostbordet.

Slutsålt

Som alla lyckliga sagor slutar också denna med fest, kärlek och harmoni. För att citera Jansson själv: "O, ljuvlighet, att när man ätit opp allt, druckit ur allt, talat om allt och dansat sina ben trötta gå hem i den tysta timmen före solnedgången för att sova". De enorma röda ballongerna blir pricken över i:et.

Mumintrollen och trollkarlens hatt lockar i synnerhet barn under skolåldern och fyller sin funktion, vilket också de slutsålda föreställningarna vittnar om. Meddomaren, som hade premiärbesök på Nationaloperan, tyckte föreställningen var den bästa muminbaletten hon någonsin sett.

Jenny Jägerhorn-Tabermann

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33