Grenar av samma kultur

Historiska -museet i Stockholm låter samtids-konsten skärskåda den ordinarie- verksamheten i en utställning som infriar förväntningarna.

History unfolds

Historiska museet, Stockholm. Till 19.11.2017

I familjefilmen Night at the museum spelar Ben Stiller en underdog som blivit av med jobbet och är på väg att förlora kontakten med sin son. Som en desperat, sista åtgärd tar han jobb som nattvakt på ett naturhistoriskt museum där det visar sig att dinosaurieskelett, mumier, ryttarstatyer och allt annat som befolkar de dammiga dioramorna vaknar till liv under natten. Det blir problem förstås, och i en fläskig upplösning lyckas Ben Stillers karaktär fånga in alla förrymda föremål och vinna sin sons respekt och hittar sannolikt en kvinna på köpet.

Jag måste erkänna att jag inte minns den ganska hemska filmen i detalj. Men ett sidospår är i varje fall att museets chef (som är ett av många obegripliga exempel på hur den briljante Ricky Gervais vanvårdar sitt varumärke) tänker sparka Stiller för att han inte kan hålla ordning, men ändrar sig när den oreda som förrymda neanderthalare har skapat får medialt ljus och uppfattas som en briljant reklamkampanj som äntligen får publiken att hitta till museet.

Den lite olyckliga andemeningen som filmen förmedlar är att museet inte förmår attrahera en publik i kraft av vad det är, utan behöver draghjälp av externa jippon som lovar att museet är spännande, trots att det är vad det är. Det är en inställning som ofta reproduceras och som är synlig också i den pågående debatten om de svenska världskulturmuseerna.

Inte för att det med nödvändighet är fel att diskutera organisationer, publiksiffror, marknadshyror, potentiella synergieffekter, interaktivitet och vad som egentligen ska ingå i en museisamling. Inte alls. Det är bara det är diskussionen ofta glömmer att museerna har ett uppdrag som inte får äventyras. Museerna sprider kunskap. Viktig kunskap.

Internationellt startfält

De growlande stenåldersmänniskorna i den amerikanska storfilmen kunde verkligen vara en smart reklamkampanj eller ett drivet konstprojekt som någon kurator totat ihop i bästa välmening. Att synas är att existera, och att existera är en grundförutsättning för att bli sedd.

Analogin är kanske inte felaktig, men den värnar inte heller grunduppdraget och kan därför få fatala konsekvenser. Och så ser det ofta ut när museer utanför konstvärlden plockar in konsten i sitt sammanhang. Man är ute efter konstens sensationella potential, snarare än dess kvalitet som yta för fria och oriktade tankar.

Undertonen blir gärna ett ömkansvärt utrop – "Se så fräcka vi kan vara!" – som röjer en sorgligt låg självkänsla inför vikten av det egna värvet. Parentetiskt sagt går samma problem igen i svensk humanioras sätt att hantera det tredje uppdraget.

Desto mer glädjande då, efter den långa och gnälliga inledningen ovan, att konstatera att Historiska museets möte med samtidskonsten i den ambitiösa satsningen History unfolds fungerar riktigt bra. Konsten blir ett tillägg som både stärker och kritiskt granskar den ordinarie verksamheten. Redan det internationella startfältet lovar gott, och Esther Shalev-Gerz, Dušica Dražić, James Webb, Minna L. Henriksson, Elisabeth Bucht, Artur Żmijewski, Jananne Al-Ani, Hiwa K, Susan Meiselas och Meriç Algün Ringborg håller verkligen för förväntningarna.

Bokstaven Ö

Meriç Algün Ringborgs installation Ö (The Mutual Letter) visades nyligen på Moderna museet, men blir här, omgiven av historiska artefakter som stärker verkets tes, ännu starkare. Verket består av ett ljudspår där två röster korsläser turkiska och svenska ord som är likadana, och av en liten parlör där samma ord är tryckta. I sammanhanget blir det en vibrerande illustration av hur väl historien och den mänskliga utvecklingen låter sig beskrivas som en enda, ömsesidig kulturell appropriering.

En liknande effekt har den irakiska konstnären Hiwa K:s film The Bell, som följer en irakisk man som samlar patroner från de senaste decenniernas krig för att sedan, på en verkstad med sekellånga anor, omvandla metallen till en kyrkklocka. Presenterad tillsammans med museets stora, mörka kyrkklockor, objekt som på erövrad mark ofta har förvandlats till kanoner, får verket en rejäl känslomässig puff.

Sydafrikanska James Webbs insamlade böner, som presenteras i en mängd högtalare på en stor röd matta, serbiska Dušica Dražić vackra installation baserad på museets väldiga samling av svenska jordprover och engelsk-iranska Jananne Al-Anis svävande luftburna panorering över en monoton men av historien ärrad öken i Mellanöstern ger alla aspekter på samlande och visar hur det vi kallar olika kulturer egentligen bara är förgreningar av en och samma kultur.

Finska Minna L. Henriksson gnuggar bort fernissan från de gamla montrarna och drar fram det stora nät av rasbiologi som präglat verksamheten, och gör en stor mural i form av en mindmap som spänner över en nordisk kunskapstradition som fortfarande är livaktig och därmed gör bäst i att minnas också de solkiga delarna av sitt förflutna. Tillsammans med några anatomiska affischer och äldre objekt får den torra informationsansamlingen en högst kännbar ytspänning.

Historikers val – och flyktingars

Allra effektivast är litauiska Esther Shalev-Gerzs The Gold Room, som i museets källarvalv presenterar tio objekt som har valts ut av fem historiker och lika många nyanlända flyktingar. I en tjockglasad guldmonter tronar de dyrbara objekten, och i en projektion där ett centralt fält är täckt av guld berättar personerna om sina val.

Kontrasten mellan historikernas val från museets samlingar, och flyktingarnas mer personliga objekt är enorm men inte stötande. En död broders gamla halsband och ett guldkors som hela familjen har offrat sina smycken för är två av artefakterna som får en skakande berättelse och som laddas så att betraktaren nästan andäktigt hisnar framför objekten i fråga. Shalev-Gerz är utomordentligt skicklig på att bygga stämningar och visa hur historia och identitet konstrueras och konstrueras om i en ständigt pågående process.

History unfolds vill vara en reflektion över det arbete av pågående historieskrivning som ett museum innebär, och är verkligen det. Mest av allt har utställningen karaktär av ett uppfyllt löfte. Och i en tid då vi i allt högre grad tycks upptagna av lögnens genomslag är det utomordentligt välgörande.

Sebastian Johans

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08