Grappa och vardagsfascism

Bild: HBL arkiv

Så fort nigerianen gått ut knycklade chefen ihop hans arbetsansökan och kastade den i papperskorgen – Johan Ekman skriver om Italiens fascistiska tradition.

När jag var arton år gammal sommarjobbade jag i Veneto, Italien. Arbetet bestod av att tillsammans med min chef resa runt regionen och utföra olika jobb som få andra ville göra. Vi skurade golv i en ostfabrik och reparerade tak i 30-graders hetta. Dagen började ofta klockan fem på morgonen, då chefen dök upp med sin skåpbil. Sedan intog vi italiensk arbetarfrukost bestående av caffé corretto (espresso med grappa) och brioch.

En eftermiddag befann vi oss på firmans kontor då en man från Nigeria kom in med en arbetsansökan. Så fort nigerianen gått ut knycklade chefen ihop ansökan och kastade den i papperskorgen. "Inte kan jag anställa en med hans hudfärg", sade han.

Med ens hade min bild av Italien ändrats. Ett år hade jag som utbyteselev bott i en katolsk familj där solidaritet med våra medmänniskor var en självklarhet. De hade, före Tangentopoli-skandalen gjorde slut på partiet, varit kristdemokrater. När de senare engagerade sig i byapolitiken för center-vänstern blev de föremål för elakt förtal. Orsaken var att de hjälpt invandrare att integrera sig i lokalsamhället. Den värsta synden ansågs vara att de gick i kyrkan med invandrarbarn. Detta var på 2000-talet.

Sedan dess har situationen blivit värre. När jag i september 2017 befann mig i landet för att skriva reportage om flyktingsituationen, berättade en god vän till mig att han blivit misshandlad av rasister. På den lokala augustifesten – fiera d'agosto – såg jag hur hundratals människor jublade när politiker förklarade att de vill kasta ut invandrare ur landet. Efter valet den 4 mars i år är det inte otänkbart att det största partiet i högeralliansen inte är Silvio Berlusconis Forza Italia, utan Lega Nord. I så fall kan följande regering bildas av Matteo Salvini, en man som nästan får Marine Le Pen att blekna.

På 1920-talet satt den Italienske revolutionären och filosofen Antonio Gramsci fängslad av fascisterna och försökte begripa vad som lett till Mussolinis maktövertagande. Fascistregimen hade berövat honom hans frihet med orden "i tjugo år måste denna hjärna stoppas från att fungera". Det lyckades de inte med och i fängelsedagböckerna skrev Gramsci bland annat om vikten av att studera det folkloristiska för att förstå det som sker i samhället. De uppfattningar som formas bland vanliga människor ignoreras ofta av en elit som sedan förvånas av att den politiska verkligheten ändrats omkring den.

I Italien finns det en stark fascistisk tradition för högerpartier att bygga på. Den traditionen har existerat alltsedan poeten, demagogen och futuristen Gabriele D'Annunzio på 1910-talet uppviglade folkmassorna till krig som en del av en estetisk upplevelse. Det är den underströmningen som kommer till ytan i historiska knutpunkter som karakteriseras av osäkerhet. När en akut kris inträffar, som finanskrisen 2007-08, blir känslan av osäkerhet starkare, inte minst bland den moderata medelklassen. Då kan den alliera sig med den hårda högern för att bevaka sina intressen. Men marginalerna är små och det är inte otänkbart att de tilltänkta stödpartierna till höger vinner.

Giuseppe Tommasi Di Lampedusas budskap i romanen Leoparden, som handlar om den sicilianska aristokratins fall, är att "allt måste ändras så att inget ändras". Det stämmer såtillvida inte att varje historisk knutpunkt är unik. Vi ska alltså inte vänta oss att en ny Mussolini kommer att paradera på gatorna i Rom i sällskap av sitt älsklingslejon. Men det betyder inte att historiska mönster inte skulle upprepa sig. Och det är ofta för sent när det extrema missnöjet blivit legitim politik. Och det kan ske genom demokratiska val.

Johan Ekman Frilansjournalist

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54