Gränslös nationalism

"Tidigare har de högerradikala partiernas ledamöter haft stor frånvaro och varit passiva. Med större parlamentarisk styrka erhåller de fler tunga poster. Och det kommer naturligtvis att påverka EU-politikens utformning."

Sverigedemokraterna var Sannfinländarnas gäster under de finländska politikerdagarna Suomiareena i Björneborg förra veckan. Enligt Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho är Sverigedemokraterna en naturlig samarbetspartner då de två partierna förenas i sin syn att invandringen är samtidens största utmaning.

Under Timo Soinis ordförandeskap var annat ljud i skällan. Sverigedemokraterna, var enligt Soini för extrema och opålitliga att samarbeta med. Hur kan det komma sig att de två partiledarna har gjort motsatta bedömningar av det svenska högerradikala partiet? Det handlar inte om att partierna står långt ifrån varandra sakpolitiskt, utan Halla-aho och Soini gjorde olika kalkyler i vad mån samarbetet skulle gynna eller missgynna det egna partiet.

Soini ville undvika kritik i form av "guilt by association", det vill säga att SD:s paria-status skulle brännmärka Sannfinländarna på hemmaplan. Med SD:s väljarmässiga framgångar, och utsikten att nå över 20 procent i höstens val, är situationen en annan. Rollerna är ombytta, och Sannfinländarna vill ha draghjälp av det framgångsrika SD.

Det kan te sig motsägelsefullt att nationalistiska partier som vill bygga höga murar till andra länder, skydda den egna nationen från invandring och främmande kulturer, samt minimera utländsk inbladning i det nationella beslutsfattandet, till exempel EU, engagerar sig i internationellt samarbete. Tidigare var nationalistiska partier ofta i luven på varandra om historiska oförrätter, gränsdragningar och minoriteter i närbelägna länder. I Europaparlamentet gjordes flera försök att ena de högerradikala och extrema partierna i partigrupper, men med ringa framgångar.

I dagsläget samarbetar de tätare än någonsin tidigare. Skälet är att de tidigare så splittrande konflikterna ersatts av tre gemensamma förenande fiender: Invandring, den europeiska integrationen och islam. Dessutom lär sig de högerradikala partierna mycket av varandra om hur man bland annat formulerar slagkraftig politik, använder sociala medier och regeringsstrategier.

Inte sällan har transnationella samarbetet initieras inom en av de av högerradikala partierna mest ogillade politiska organisationerna, nämligen EU. I Europaparlamentet finns i dagsläget tre partigrupper bestående av partier med mer eller mindre radikala invandrings- och EU-kritiska agendor: Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och Europe of Nations and Freedom (ENF).

Sannfinländarna hade fram till dess att den före detta partiledaren Timo Soini blev EU-parlamentariker, inga internationella kontakter. I Europaparlamentet blev Timo Soini god vän med UKIP-ledaren Nigel Farage. Hans främsta prestation är att utan eget mandat i det brittiska parlamentet ha sett sin målsättning att ta Storbritannien ur EU förverkligas. Han agerade vallokomotiv till Sannfinländarna under riksdagsvalkampanjen 2011. Timo Soini var en populär gäst på UKIP:s partidagar, och kände sig hemma bland partiets euroskeptiska medlemmar.

I Europaparlamentet etablerade Sannfinländarna senare även kontakter med Dansk Folkeparti, som i likhet med Sannfinländarna ingick i partigruppen EFD, föregångaren till EFDD. Gruppen bildades av UKIP-ledaren efter Europaparlamentsvalet 2009. Efter Europaparlamentsvalet 2014 bytte Dansk Folkeparti och Sannfinländarna grupp till ECR. För de två nordiska högerradikala partierna var det naturligtvis mer attraktivt att ingå samma partigrupp som de brittiska konservativa, och på hemmaplan visa att man samarbetar med ett stort legitimt europeiskt parti.

I juli var det Sverigedemokraternas tur att göra sina danska och finländska kolleger sällskap i ECR. SD:s oväntade byte av partigrupp var resultatet av att vissa brittiska konservativa parlamentariker gick emot partilinjen och röstade för SD:s inträde. De anklagades för att legitimera ett extremt främlingsfientligt parti.

För Sverigedemokraterna, som isoleras på hemmaplan på grund av sin extrema bakgrund och radikala invandringspolitik, är bytet av partigrupp en fjäder i hatten. Nu kan de hävda att medan de politiska partierna på hemmaplan unisont tar avstånd från SD, ses de som legitima i Europa.

SD är ett illustrativt exempel på hur internationella samarbeten har med attraktionskraft och legitimitet att göra. Man vill samarbeta med partier, som erbjuder fördelar, och undvika samarbete med partier som medför kostnader. Inför valet 2014 uppvaktades SD av Marine Le Pen, som inlett ett samarbete med högerradikala partier för att bilda en ny gemensam partigrupp.

Till en början höll SD dörren öppen för samarbete. Kritikerna menade att genom att samarbeta med det starkt främlingsfientliga och islamofoba partiet bekräftades att SD hörde till gruppen starkt högerradikala partier. Avståndstagande till rasism och extremism var kosmetisk. SD varnades av Dansk Folkeparti, ett parti som SD inspirerats av, för att samarbeta med Le Pen.

SD avböjde Marine Le Pens inviter. Trots initiala besked om att de inte var välkomna i EFDD på grund av sitt extrema förflutna fick de i sista timmen en inbjudan. SD:s två EU-ledamöter måste lämna en redogörelse om att partiet tagit avstånd till sitt förflutna i nynazistiska och rasistiska organisationer. Farage fick mycket kritik för att ha inkluderat de invandringskritiska Sverigedemokraterna i partigruppen, men det var en förutsättning för att EFD över huvud taget skulle bildas. Det krävs 25 ledamöter från sju medlemsstater för att bilda en partigrupp.

För SD var det en stor framgång att bli accepterad som medlem. Att få plats i en etablerad partigrupp i Europaparlamentet i stället för att tillhöra de grupplösa bidrar till ökad legitimitet, och ger även tillgång till de ekonomiska och administrativa resurser som partigrupperna förfogar över.

Med SD:s inträde i ECR samarbetar de tre nordiska högerradikala partierna inte enbart i Nordiska rådet, där de sedan i höstas bildar partigruppen Nordisk frihet. Det norska Fremskrittspartiet vill däremot inte associeras med de tre trots att de står varandra nära i invandringspolitiken.

Frp:s partiledare Siv Jensen har upprepade gånger markerat avstånd genom att säga att Frp är ett "annorlunda parti". Hennes kalkyl är att ett samarbete inte skulle ge fördelar, tvärtom.

Efter Europaparlamentsvalet 2019 kommer nya partibildningar på den högerextrema flanken att bildas. De högerradikala partierna kommer att stärka sin närvaro och organisatoriska förmåga i Europaparlamentet. Tidigare har de högerradikala partiernas ledamöter haft stor frånvaro och varit passiva. Med större parlamentarisk styrka erhåller de fler tunga poster. Och det kommer naturligtvis att påverka EU-politikens utformning. Det starkare högerradikala gränsöverskridande samarbete kommer att bygga högre inre och yttre murar i EU.

Ann-Cathrine Jungar

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33