Granplantage och knärot

En hage i Uppland, med sin mångfald av växter som lockar insekter, fåglar och däggdjur är motivet för Kerstin Ekmans senaste bok. Den är inte alls polemisk, men den har en underliggande hetta.

Sakprosa

Kerstin Ekman

Gubbas hage

Bonniers 2018

För en tid sen erbjöds barnen ett nytt nöje. De kunde gå ut i naturen med sina telefoner och på vissa ställen dök Pokemonfigurer upp på skärmarna. En tid ägnade sig många åt den här jakten. Vuxna tyckte att det var bra att "barnen var ute och rörde på sig." Men i själva verket var det ju en ny om än ganska stillsam aspekt av den katastrof våra liv är. När människan blir så alienerad att hon inte ens ute i naturen är intresserad av vad där finns utan av sin telefon innebär det en fullständig likgiltighet för själva förutsättningarna för vår existens. Av likgiltigheten följer okunskap, av okunskapen förstörelse. Vad de här barnen erbjöds var inträning i den livsstil som är vår och vars grund är utnyttjande och förstörelse av allt som omger oss.

Försvunnen hagmark

Den alienation som förstörelseverket bygger på är temat i Kerstin Ekmans nya bok, en blandning av essä och naturskildring med titeln Gubbas hage. Namnet har den fått av hagen som finns på det hemman i Uppland Ekman och hennes man köpte för ett tjugotal år sen. När de kommer dit håller den på att växa igen som nästan all den hagmark som före det moderna jordbrukets tid fanns i Sverige. Landsbygden i dag består av enorma granplanteringar som föder osläckbara skogsbränder eller mangrant faller i stormarna och av övergödslade åkrar som förstör vattendragen. Där människorna bor omger de sig med gräsmattor. Dessa miljöer är monokulturer. Där växer bara en art, intränglingar bekämpas. Resultatet är den utarmning av den biologiska mångfalden som numera ses som ett allvarligt hot mot människans framtid.

En hage, med sin mångfald av växter som lockar insekter, fåglar och däggdjur är något annat, och det är denna naturliga brokighet som intresserar Ekman. Gubbas hage växer i koncentriska cirklar från arbetet med att frilägga växtplatserna till uppmärksamheten på den växlande floran som varje år bjuder på överraskningar och småningom till de omgivande biotoperna och människans aktiviteter i naturen. Genom Ekmans kunniga intresse för naturskildringens historia i litteraturen ända sedan antiken anläggs ett historiskt perspektiv på naturkänslan.

Respekt för växten

När det gäller växterna är noggrannheten speciellt viktig. Genom att artbestämma dem och känna deras namn och förutsättningarna för deras liv blir Ekman inte bara delaktig av vetandets glädje utan markerar och respekt för dem. Växterna liksom djuren finns till i egen rätt. Nyttan uttömmer dem inte, och det antropomorferande (förmänskligande) gullandet inför naturen bygger på ett missförstånd. Människan kan aldrig leva sig in i hur det är att vara en växt eller ett djur. Desto viktigare att leva så att man högaktar det främmande.

Fast det gör vi ju inte. Den underliggande hettan i Gubbas hage, som inte alls är någon polemisk bok, växer ur ett slags hjälplöshet. Ekman ser sig omkring i förundran inför alla människor som totalt saknas både känsla och respekt för naturen och som ständigt är beredda att låta den förstöras till fromma för en livsstil som bygger på konsumtion av all världens krafs. Och det är naturligtvis en självförstärkande process. Ju mindre man vet om naturen, ju mer främmande man är för den, desto likgiltigare blir man för konsekvenserna av sitt sätt att leva.

För den som vill kan Gubbas hage bryta den onda cirkeln. Boken lär genom växlingen mellan detaljerade beskrivningar av enskilda växter och mer överblickande partier sin läsare mycket. Det handlar både rent konkret om naturens liv och om ett förhållningssätt. När man lär sig sätta namn på det man ser uppstår en ny närhet och förhoppningsvis en minskande förstörelsebenägenhet.

Själv upptäckte jag till exempel i sommar med hjälp av en botaniskt kunnig vän den lilla orkidén knärot, spröd och vacker när man böjer sig ner och betraktar den på rätt höjd. Den växte på ett ställe där jag rört mig nästan hela mitt liv. Kanske är den en nykomling, kanske har jag inte vetat vad jag skulle titta efter. I varje fall gjorde kunskapen om knäroten genast att jag kände mig ännu mer hemma på platsen.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00