Grankullafest med enhörningar och andra mysterier

Den sägenomspunna enhörningen upphör aldrig att fascinera. Är hornet ett stigma eller måhända en kraftkälla, frågar sig Key Ensemble-sångarna i Einojuhani Rautavaaras mästerliga True and False Unicorn. Bild: Grankulla musikfest

Årets tema på Grankulla musikfest – minnet – är lätt enigmatiskt, men öppnar bevisligen dörrar i många riktningar.

Kammarmusik

Grankulla musikfest

Öppningskonsert i Nya paviljongen 27.10. Key Ensemble & Tapiola Sinfonietta under Jan Söderblom. Regi: Erik Söderblom. Körinstudering: Teemu Honkanen. Konferencier: Tapani Länsiö. von Bingen, Nørgård, Bergman, Länsiö, Rautavaara.

Konstnärliga Grankullaledaren Jan Söderblom fortsätter på den av Seppo Kimanen inslagna vägen med vetenskaplig och övrig korsbelysning av de regelrätta konserterna och även årets upplaga av Musikfesten bjuder på en uppsjö tvärkulturella stimuli av de mest tankeväckande slag.

Årets lätt enigmatiska tema lyder "Minnet – Det okända" och en tolkning är förstås, vilket även påpekas, det bedrägliga minnets och glömskans nära släktskap. Vad har vi egentligen upplevt och har det sist och slutligen något att göra med det vi minns, eller tror oss minnas?

Öppningskonserten – med djupa mytologiska underströmmar och, vilket även kvällens regissör Erik Söderblom underströk, ett starkt drag av mysterium – röjde i sig dessutom ny mark med sin vokala framtoning och visst var det en smart idé att bjuda in ypperliga aboensiska Key Ensemble, som tolkade vokalmusik från en tidsperiod omspännande 9 sekler.

Hejdlös nonsenspoesi

Samtliga kvällens textsnickrare kan utan överdrift sägas ha varit mystiker, visionärer, rabulister eller bara annars galenpannor och vad var väl en naturligare utgångspunkt än Hildegard von Bingens Incipit Ordo Virtutum, habilt tolkad av Key Ensemble. Steget till avancerade tokstollen Adolf Wölfli var långt men inte oöverskådligt och Per Nørgårds Wölflitonsättning Wiigen-Lied är en modern körklassiker av det mer tidlösa slaget.

Samma gäller självfallet Erik Bergmans tonsättningar av en annan särling, Christian Morgenstern, vars hejdlösa nonsenspoesi firar triumfer i Vier Galgenlieder, där exempelvis Tapetenblume fick en inkännande tolkning, medan manskörsbravuren Das grosse Lalula förvisso kunde ha getts en mindre rumsren framtoning.

Kvällens vältalige konferencier, Tapani Länsiö, beträder i och med tonsättningen av Goethes inte helt okända poem Erlkönig (2002) minerad mark och landar sist och slutligen inte så värst långt från Schubert & co med ett textkänsligt tonspråk, som på ett förvånansvärt ogenerat sätt flirtar med romantikens mål och medel. Key Ensemble, för kvällen förstärkt med urstarka alten Säde Bartling, gjorde tillsammans med en stråkkvartett ur Tapiola Sinfonietta Länsiös visioner all tänkbar rättvisa.

Den missförstådda konstnären

I kvällens stora clou, Einojuhani Rautavaaras mästerliga kantat True and False Unicorn (1971) till västkustbeatgurun James Broughtons extremt mångbottnade text, gjorde sedan hela Sinfoniettan kören sällskap under Jan Söderbloms distinkta ledning och Erik Söderbloms fjäderlätta men fyndigt illustrerande regi gav stycket just det semisceniska visuella lyft som krävdes.

Enhörningen kan givetvis ses som en metafor för den kreativa, gärna missförstådda, konstnären och Rautavaaras, för finländska förhållanden, protopostmodernistiska musik träffar mitt i den lyriska pricken. Här möter vi allt från regelrätt dodekafoni (Sigmund of Vienna) till en skickligt genomförd Gershwinpastisch, samtidigt som det uttryck som kom att bli dominerande under Rautavaaras två sista decennier redan är närvarande som en av de väsensskilda ingredienserna.

Jan Söderblom har dukat upp ett digert festivalbord där stråkkvartetten, som sig bör, utgör en självklar huvudingrediens – på menyn återfinns bland annat Avanti- och Gringoltskvartetten samt nygrundade husensemblen Granikvartetten (Söderblom, Anna-Liisa Bezrodny, Lilli Maijala, Jan-Erik Gustafsson) – medan, exempelvis, gamle Granibekantingen Paavali Jumppanen, Paleface och Jukka Perko hör till den skönt brokiga festivalfamiljen.

Mats Liljeroos Musikkritiker