Gräll och glad sagovärld med överraskningar

Cecilia Paul är suverän som den elaka styvmamman som vill bli av med Hans (Riko Eklundh) och Greta (Anna Hultin). Den svarta skogen är verkligen svart på Svenska Teaterns stora scen.Bild: Cata Portin

Svenska Teaterns Hans och Greta är precis så lekfull och karamellfylld som utlovat. Sagan är ryslig, men stämningen blir aldrig så mörk som den svarta skogen.

Hans och Greta. Text: Lucy Kirkwood. Översättning: Annina Enckell. Musik: Paul Clark. Regi, koreografi: Jakob Höglund. Kostym: Heidi Wikar. Scenografi: Sven Haraldsson. Musikarrangemang: Paul Clark, Hanna Mikander, Anna Wilkman. Ljud: Hanna Mikander. Hår, mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. På scenen: Riko Eklundh, Anna Hultin, Marcus Groth, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Hellen Willberg.

Presspremiär på Svenska Teaterns stora scen 26.10.

I Lucy Kirkwoods dramatisering av bröderna Grimms klassiska saga finns en finurlig ramberättelse om nämnda bröder på jakt efter sagor. Det är de tämligen virriga bröderna klädda i svarta kostymer och röda glasögon som välkomnar oss till Svenska Teatern. Efter lite kämpande att få fatt de bortspringande bokstäverna, introducerar de konfabulatorn för oss. En fantastisk musikalisk maskin (som intill förväxling liknar ett piano med skalet borttaget) som uppfinner sagor.

Så sugs vi in berättelsen om Hans och Greta.

Det är hungersnöd i Schwarzwald och barnen Hans (Riko Eklundh) och Gretas (Anna Hultin) styvmor Marta (Cecilia Paul) anser att det skulle vara behändigt att bli kvitt dem - maten räcker ju trots allt inte till alla. Vill pappa Johann (Hellen Willberg) dö, eller? Älskar han inte henne, va?

Som bekant lyckas barnen överlista sin styvmor första gången hon försöker dumpa dem i den mörka skogen, men den andra gången äter en fågel upp brödsmulorna som skulle vägleda dem hem. Fågeln lockar dem sedan till häxans hus, där de utsvultna barnen frossar i godsaker, tills Hedwigs (Marcus Groth) sanna natur avslöjas: hon äter barn. Hans hamnar bakom galler för att gödas, men slutligen vinner så klart de kloka barnen, med en del hjälp av fru Måne (Dennis Nylund) och den ryska ugnen Rostislav (Paul och Willberg). De hittar sin pappa som letar efter dem i skogen, och väl hemma igen finner de att till och med den elaka styvmodern kryper på knä av ånger.

Slutet gott, allting gott, som sig bör.

Välsmort paket

Den ruskiga sagan blir hanterbar tack vare det alltigenom lekfulla och fantasifulla uttrycket. Allt är överdrivet till max. Kläderna i grälla färger är styva och bilderboksaktigt karikatyrmässiga, precis som perukerna av påttmodell, och känslorna är enorma. Skogen försöker inte ens se ut som en riktig skog: granarna är tvådimensionella och gjorda av svarta plaststrimlor. Spagettin av röda maskar krälar ut över golvet, katten är en cool rappare och ugnen kan dansa och sjunga. Häxan är förskräckligt ful och styvmodern så falsk att hon blir patetisk.

Föreställningen är resultatet av ett – som det verkar – sömlöst samarbete mellan regissören och koreografen Jakob Höglund, scenografen Sven Haraldsson och kostymdesignern Heidi Wikar. Visionen är klar och enhetlig.

Översättaren Annina Enckell förtjänar likaså en stor del av äran för den välfungerande och fartfyllda helheten. Hennes roll är självklart helt central. Hon har lyckats skapa en levande, rolig och underbart fiffigt rimmande text som sitter helt rätt i skådespelarnas munnar. Den är klurig och klok men inte svår; en njutning för varje språkälskare.

Och ensemblen, så klart! Eklund och Hultin, medelålders gamla klasskamrater, är nog så övertygande som unga syskon. De har roligt och samspelet mellan dem fungerar fint. En oigenkännlig Marcus Groth som häxan har lyckats arbeta fram en sockersött falsk röst och tonhöjd som sitter helt rätt.

Det är ändå Cecilia Paul och Dennis Nylund som stjäl showen. Paul ger järnet som styvmodern, vrider ut allt ur den ohyggliga karaktären och verkligen kastar sig in i det överdrivna, komiska uttrycket. Hennes hysteriska gråtattack i skogen är en av många minnesvärda höjdpunkter. Man kan inte låta bli att älska henne – samtidigt som man avskyr styvmodern, så klart.

Gummimannen, spexaren Dennis Nylund spelar så många roller så man tappar räkningen och ibland känns det som om det finns flera exemplar av honom, så snabbt byter han mellan rollerna. Han är en genialisk fysisk komiker från topp till tå och fyller nästan scenen så fort han står på den.

Musiken har sin plats i föreställningen men lämnar egentligen inga intryck. Den fungerar, inte mer.

Som en stor vän av barnteater blir jag alltid lite lyrisk när det görs stora satsningar (och mindre också för den delen), så även denna gång. Bara att se så många barn i salongen är så fint. Hans och Greta är en lyckad helhet, om än inte något alldeles oförglömligt. För mig, vill säga – för barnen är den säkert det.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Anrikt företag med koll på klockan

Urmakar- och guldsmedsföretaget Oy Osk. Lindroos Ab har betjänat sina kunder allt sedan 1890. Speciellt känt är företaget i dag för sin försäljning av klockor från exklusiva och klassiska märken. 17.12.2018 - 09.24