Gotisk skräckromantik med humor i bakfickan

Michael Kunzes och Jim Steinmans musikal Tanz der Vampire är en samtidig drift med och hyllning till den i dag så populära vampyrgenren.

Vampyyrien tanssi. Manus & sångtexter: Michael Kunze. Musik: Jim Steinman. Översättning: Marika Hakola. Regi & koreografi: Markku Nenonen. Musikalisk ledning: Eeva Kontu. Scenografi: Jani Uljas & Jari Ijäs. Dräkter: Elina Kolehmainen. Mask & frisyr: Jutta Kainulainen, Henri Karjalainen, Anu Laaksonen, Milja Mensonen, Jaana Nykänen. Ljus: William Iles. Ljud: Kirsi Peteri & Jori Tossavainen. I rollerna: Miiko Toivianen, Anna Victoria Eriksson, Joonas Saari, Tuukka Leppänen, Sanna Majuri, Kari Mattila, Leenamari Unho, Samuel Harjanne, Juha Jokela, Hanna Mönkäre. Helsingfors stadsteaters föreställning på Peacock 5.2.

Någon annan som tycker det gått inflation i vampyrbestyret? Så inte minst på grund av den sentida populärkulturella överexploateringen, där de vördnadsbjudande exponenterna för den gotiska gamla världen i sin prydno inte sällan sorglöst applicerats på dagens amerikanska medelklassiga konsumtionssamhälle.

Michael Kunzes och Jim Steinmans musikal Tanz der Vampire har valt en alternativ infallsvinkel såtillvida att den närmar sig ämnet medelst en god portion humor i bakfickan. Storyn baserar sig på Roman Polanskis klassiska skräckkomedi The Fearless Vampire Killers från 1967 – Polanski regisserade även musikalens originaluppsättning i Wien trettio år senare – som är en samtidig drift med och hyllning till genren.

När den nu görs för andra gången i Finland – Seinäjoki var först 2011 – på Helsingfors stadsteaters Peacockscen framstår den nog så intrikata balansgången mellan de komiska och skräckromantiska elementen som överraskande lyckad och de smärre diskrepanser upplägget dras med överslätas effektivt av den störtläckra visualiseringen.

Sagolika kreationer

Detta är scenografens, dräktmakarens, maskörens och frisörens våta dröm och man tar ut svängarna med besked utan att gå överstyr. Jani Uljas och Jari Ijäs kulisser trollar med enkla medel fram hela rasket från rustikt värdshus till medeltida slott mot fonden av blodrött månbelysta skogslandskap, medan syateljén måtte ha jobbat på högtryck med att trolla fram Elina Kolehmainens sagolika kreationer för såväl karpatiska bondlurkar som det brokiga vampyrpacket.

För rutinerade regissör-koroegrafen Markku Nenonen handlade det förstås om en tacksam utmaning och han löste alla tänkbara knutar lika logiskt som elegant. Tillbörlig uppmärksamhet hade fästs vid såväl masscenerna som personregin – helheten är gudskelov genomkomponerad och man slapp talade transportsträckor – och koreografin föreföll optimalt anpassad för de olika situationernas temperament, med andra aktens sirliga vampyrbalmenuett som höjdpunkt.

Den gotiska tematiken till trots är detta ändå ingen metallmusikal. Steinmans ogenerat storvulet romantiska powerballader sitter inte desto mindre som gjutna i sammanhanget och det verkliga genidraget var att återanvända superba 80-talsmegahiten Total Eclipse of the Heart som ett slags ledmotiv, som fick blomma ut i full prakt i andra aktens inledningsscen i vampyrgrevens borg.

Humanistisk civilisationskritik

Aktörerna var välvalda alltifrån de centrala karaktärerna till den överlag väldansande och -sjungande ensemblen. Vi noterar i fredagens andra besättning Anna Victoria Erikssons lika skönsjungande som chosefritt agerande frihets- och äventyrstörstande familjeflicka Sarah, HST-debuterande Miiko Toiviainens trovärdigt tecknade tafatta lärling Alfred, Tuukka Leppänens dråpliga professor Abronsius samt Samuel Harjannes festliga homosexuella greveson Herbert, som föga överraskande faller pladask för Alfred.

Jonas Saaris sorgmodigt distingerade greve von Krolock gav i sig ett föga skräckinjagande intryck, vilket bidrog till karaktärens trovärdighet, medan Kari Mattilas värdshusvärd Chagal och Sanna Majuris piga Magda lutade mot mer renodlad komik. Den av Eeva Kontu med fast hand ledda tentetten förverkligade Steve Margosches flotta orkestreringar med schvung, även om det förvisso är trist att orkestern nu för tiden som regel är lika osynlig som en vampyr om dagen.

Utan att desto mer problematisera, det handlar trots allt om underhållning, öppnar andra akten nog för spekulation kring vem som egentligen står för vad. Slottsbiblioteket är av den kalibern att den gode professorn tappar koncepten och visst kan den över odödlighetens förbannelse filosoferande greven ses som ett slags humanistisk civilisationskritiker. Inte minst i vår av slit och släng-mentalitet, ytligt snabba ryck och kortsiktigt resultattänkande genomsyrade tid.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00