Glöm inte bort den levande staden!

Bild: Mostphotos

Trots vår nidbild av staden som en plats utan värme eller mänsklighet är det just staden som kan omfamna mångfalden.

I diskussioner om såväl infrastruktur som regionpolitik får man ofta höra hur viktigt det är att vi har "en levande landsbygd" och "en levande skärgård". Och visst är det ju svårt att säga emot. Särskilt som man vet hur fasligt påhoppad man skulle bli om man så gör. Givetvis är ju levande saker bättre än döda, och ingen vettig människa vill väl i onödan se till att medmänniskor har det värre – oberoende av var de bor.

Samtidigt kan man i en myckenhet av denna debatt ana en moralisering, en där staden implicit positioneras som motsatsen till det hederliga, det äkta, och det naturliga som till exempel landsbygden antas vara. Staden presenteras som smutsig, som falsk, som något som krossar människor och deras drömmar. När en ung kvinna flyttar ut till Lapplands yttermarker applåderar vi hennes genuina relation till naturen. När en ung man flyttar till storstaden så uttrycker vi en ängslan över hur det hela skall gå.

Själv älskar jag staden, med den passion som endast en som vuxit upp i agrara byar kan känna. Jag har bott på landet, och jag åker aldrig tillbaka. För även om det är ofint att säga det i vårt agrar-romantiska samhälle, så visst är det något visst med en ordentlig storstad. Denna är nämligen inte alls den Molok som vår diskurs ofta vill utmåla den som.

Staden är det ekologiska alternativet. Både vad gäller energieffektivitet och utsläpp mera generellt är en storstad långt bättre för naturen än att bo utspritt, med allt vad detta innebär av långa resor och suboptimal användning av resurser.

Staden är det produktiva alternativet. Det är i städer som ny ekonomisk verksamhet skapas, och det är i hög grad där idéerna för innovation kommer till. Givetvis kan dylika skapas även i glesbygd, men hundratusentals människor som kontinuerligt möts och utsätts för världens alla impulser kommer att ha en bättre chans att skapa det nya än platser som har blott en bråkdel av båda.

Staden är ett humant alternativ. Trots vår nidbild av staden som en plats utan värme eller mänsklighet är det just staden som kan omfamna mångfalden, bli platsen där de annars malplacerade kan finna sin plats, vara den arena där människor ges en andra chans.

Så varför inte tala om vikten av en levande urbanitet? Vi oroas över de utmaningar som byar i glesbygden har, men anser att mindre städer skall klara sig själva. Vi kämpar som besatta när landsbygdens infrastruktur ifrågasätts, men rycker på axlarna vad gäller städers problem med att ha fungerande global infrastruktur. Vi oroas över hur landsbygden utarmas, men utgår från att de urbana utslagna bara är en naturlig följd av stadens krassa logik.

Detta är såväl farligt som fel. Städer är inte onda, och landsbygden inte automatiskt moraliskt överlägsen. Städer lider inte av en arvssynd som skall betalas till tredje och fjärde led. Tvärtom. Storstäder bär på mänsklighetens största potential, och förtjänar även de det goda livet.

Alf Rehn professor

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning