Glöm aldrig det hemska

Jag besökte för en vecka sedan Serbien. Vojvodina närmare bestämt. Huvudorten Novi Sad för att vara helt exakt.

Några dagars vistelse där och livstidsdomen i veckan mot den tidigare bosnienserbiska kommendören Ratko Mladic gjorde kriget i Jugoslavien sig påmint för mig på ett påtagligt sätt.

Jag träffade ortsbor som berättade om hur Natos bomber hade förstört alla tre broar som gick över Donau i staden Novi Sads hjärta och hur de upplevt striderna mellan serber och andra folkgrupper på olika håll.

Då någon berättar krigsminnen har det för min del oftast varit fråga om en äldre person som minns vinterkriget eller fortsättningskriget. Nu var det människor i yngre medelåldern som redogjorde för vad de hade varit med om. Bombningarna ägde rum 1999.

Det var många som var med om mycket värre, blodigare och råare saker före bombningarna, då tidigare landsmän i Jugoslavien krigade mot varandra som serber, bosniaker, kroater, slovener, kosovaner eller albaner. Utan utomstående ingripande kunde det ha slutat ännu värre. Om det över huvud taget hade slutat.

Trots närheten både geografiskt och tidsmässigt förefaller det som om många har glömt bort det som hände på Balkan för bara 20-25 år sedan. Det får vi inte göra trots att den sista och kanske värsta av krigsförbrytarna nu är dömd och utöver Mladic också 82 andra. Hemskheterna i det forna Jugoslavien är en viktig historielektion och påminnelse om vart nationalism i sin värsta etniska form kan leda.

Samtidigt borde de extrema nationalistgrupper som verkar i snart sagt alla EU-länder i dag en gång för alla förbjudas. Historiska skräckexempel finns det alldeles tillräckligt av för att motivera det.

Stödet för Serbiens krigståg i grannrepublikerna under Jugoslavienkriget var just i Vojvodina ganska svagt. Många insåg inte varför man inte kunde leva tillsammans, sida vid sida med folk av olika ursprung och med ett annat språk.

Vojvodina är en annorlunda region i Serbien. Området är nu liksom under Jugoslavientiden en autonom provins. Vojvodina är en smältdegel där det finns inte mindre än 26 etniska folkgrupper och sex officiella språk. Det förklarar åtminstone delvis den mindre ogina inställningen till andra folk.

Serbiens nuvarande starke man är president Aleksandar Vucic. Landet balanserar mellan öst och väst, och söker både EU:s och Rysslands gunst. Vucics och den övriga ledningens mål är i alla fall att bli EU-medlem.

Men Serbiens nationalism är djupt rotad och den lösning på konflikten med ett självständigt Kosovo som EU kräver svider. Det finns också tecken på att Vucic försöker samla mer makt på demokratins bekostnad. Åtminstone i Vojvodina hoppas många att EU ska kräva mer för ett serbiskt medlemskap än bara en överenskommelse med Kosovo. Ett krav på att Serbien är en demokratisk rättsstat utan diskrimineringspolitik borde vara en självklarhet också från EU:s sida.

Tommy Westerlund Ledarskribent

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00