Glesbygd som inte tål dagsljus

Roligt är det ju inte, men ganska gastkramande, skriver Henrik Jansson om Magnus Dahlströms nya roman.

ROMAN

Magnus Dahlström

Hemman

Albert Bonniers förlag 2018

Magnus Dahlström tog plats på den svenska litterära kartan under senare delen av 1980-talet, med sitt växelbruk mellan romankonst och dramatik. Efterhand blev de kliniskt neutrala skildringarna av våld i olika former hans signum, och då han själv som författare avstod från att ta avstånd från de beskrivna handlingarna väckte verken – framför allt det kultförklarade dramat Järnbörd, 1990 – en hel del diskussion och upprördhet.

I DN kunde man läsa att det handlade om "en text som säger ut det som inte kan sägas, trampar mark som inte får beträdas, öppnar dörrar som inte får öppnas – och som ändå inte låtsas finna vare sig sanningar eller förklaringar".

Efter volymen Hem (1996) tystnade han för en lång tid, och när han återkom med trilogin Spådom (2011), Sken (2012) och Psykodrama (2014) hade våldshandlingarna förskjutits från det fysiska till det mentala planet. I aktuella romanen Hemman går han delvis vidare på den linjen, men gränsen mellan de olika våldsuttrycken har ändå i viss mån suddats ut – här utdelas hugg både med ord, tystnad och dödliga vapen.

Glesbygdens mörker

Berättelsen utspelar sig i en avlägsen glesbygd med skog, utspridda gårdar och själsligt mörker, och Dahlströms gestaltningsmodell baserar sig i grunden på en registrering av verkligheten via individernas sinnesförnimmelser. Han använder sig av ett kliniskt kameraöga, men förmedlar dessutom intryck via hörsel-, känsel- och luktsinne.

"Han såg sin egen leverfläckade hand dra handtaget uppåt (...) Luckan gav inget ljud ifrån sig. Han stirrade ned: Mörker. Först mörker, och en främmande lukt som kändes ren och distinkt, frisk men konstgjord (...) Han bländades av lyktan. (...) Det knappt hörbara skramlandet i lyktans handtag var tätt inpå örat, stumt och distinkt. (...) Där nere rörde sig någonting. Någon."

Eftersom Dahlström ur ett utanförstående iakttagarperspektiv mejslar ut scener, men inte ger någon information om varför allt detta sker, laddas texten med ett pärlband av hemligheter. De obesvarade frågorna blir många, och en av de mer brännande är vart de personer som i berättelsens inledningsfas förirrat sig till trakten försvunnit. De har kommit med ett fordon som sedan påträffats övergivet, varefter också själva fordonet försvunnit.

Så det ser inte bra ut alls, och från den här smärtpunkten sprider sig ringar av andra aktiviteter som inte tål dagsljus. Men som i regel gestaltas med så subtila medel att man som läsare får hålla sig alert för att inse att allt inte står rätt till.

Kollektiv snarare än individer

Personskildring och relationsspel blir den här gången inte lika djuplodande och brännande som i den mycket starka återkomsttrilogin, delvis på grund av att gestalterna efterhand blir så många att man får svårt att hålla dem isär.

Det här kan upplevas som en brist, men å andra sidan är det i högre grad ett kollektiv än individer som författaren nu velat lyfta fram. Ett sällskap kantstötta existenser, lika nedslitna som den lite unkna miljö de lever i. Deras replikskiften kan ofta uppfattas som meningslösa och icke-kommunikativa, med frågor som döljer outtalade anklagelser och aldrig besvaras.

Berättartekniskt inkluderar modellen med en strikt registreringsteknik – vars rötter i Sverige går tillbaka till 1960-talets "öppna roman" och Torsten Ekboms formexperiment – också ett slags händelselöshetens estetik.

Här balanserar Dahlström på en tunn lina, då det i vissa skeden kan kännas som om skeendet helt förlorat sin styrfart och reducerats till en dov och hotfull stämning. Denna kan visserligen antyda att något omvälvande snart kommer att ske, men är i sig ännu inte någon handling.

För det mesta lyckas han ändå hålla ihop berättelsen genom ständiga små, ibland knappt märkbara nyanseringar under den gråa fasaden. Fokuseringen på små, yttre detaljer innebär också att dessa förstoras upp, så att de ibland tycks växa till outtalade budskap.

Och mot slutet spricker trots allt den trögflytande ytan i allt högre grad sönder, så att obehaget kan konkretiseras. Roligt är det ju inte, men ganska gastkramande.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00