Glädjeenergi i Göteborg

Bild: Okänd

I bävan inför lördagens väntade oroligheter kring nazistdemonstrationen i Göteborg, och som motvikt till olusten kring bojkott/icke-bojkott-debatten, laddade redaktören upp med att ta del av ett glädjefyllt samtal om älskade texter.

När detta skrivs vet jag ännu inte hur det kommer att bli på lördagen när Nordiska motståndsrörelsens nazistdemonstration, motdemonstrationen med både fredliga och våldsamma antifascister och allehanda antifascistiska kulturmanifestationer drabbar Göteborgs centrum i kvarteren kring bokmässan.

Det är bara torsdag eftermiddag och jag har inlett min Göteborgsvistelse med ett sällsynt lyckat preludium föregående kväll. Jag har hört kulturjournalisten Mikael van Reis och översättaren och författaren Ulf Peter Hallberg tala om sitt gemensamma kärleksföremål, den tyska filosofen Walter Benjamin (1892–1940, bilden).

"En imaginär storebror" kallar van Reis honom, ett studieobjekt och ett arbete att återvända till livet igenom. Om Hallbergs översättning av Benjamins Passagearbetet har ni fått läsa förut och nyutgåvan av Barndom i Berlin får ni läsa om senare. Det harmoniska, rörande och upplivande samtalet mellan två kultiverade herrar – van Reis lite mera vänligt introvert, Hallberg mera utspelande – handlade om, och förmedlade till publiken, en medryckande glädje i att få läsa, och läsa om och om igen, en text och ett språk som på något sätt ger genklang i ens egen själ, det djupt personliga.

"Glädjeenergi" tror jag var ordet van Reis använde om det han fått, under sitt liv som läsande människa, av Benjamins text.

Det här har inte mycket att göra med Benjamins biografi. Han var inte avundsvärd om man ser till de yttre omständigheterna, knappast heller glad. Han var en utfattig intellektuell av judisk härkomst, som begick självmord när han trodde att han på sin flykt från Frankrike till Spanien skulle falla i nazisternas händer.

Men det Hallberg och van Reis talade om var hans intellektuella nyfikenhet på högt och lågt, hans förmåga att leva i språket, att skapa en textvärld som läsare kan knyta an till med både intellekt och känsla, med både glad och tragisk personlig inlevelse.

Följande dag hörde jag Hallberg igen, denna gång i samtal med Sigrid Combüchen om kosmopolitism och om deras respektive favoritstäder. Ännu ett bildat samtal om sådant som gör människan glad. Ofta är det så att det vackraste och mest berörande som sägs om litteratur på en bokmässa sägs av dem som arbetar också med andra texter än sina egna. Översättare lönar det sig alltid att lyssna på, men den här gången handlade det också om lyckan i att får vara skrivpedagog. "Fantastiskt ljuvligt" sade Sigrid Combüchen om de bästa stunderna av sitt skrivarlärarvärv, de riktigt djupa textsamtalen, samt att hon aldrig själv varit så kreativ som under den period hon undervisat andra i skrivande.

Hallberg berättade om sina erfarenheter av att undervisa i litterärt skapande vid Sorbonne och citerade Emmanuel Levinas: "Den som inte undervisar andra har ingen andel i framtiden."

Och detta, påpekade Combüchen, har inte med elevernas biologiska ålder att göra. Hennes elever har varit mellan 20 och 70, "alla unga i sitt skrivande".

[PS på söndag morgon: Det blev mycket mindre illa än mången befarat på lördagen. Få nazister, väldigt många fredliga motdemonstranter, behärskad polisinsats.]

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33