Givna löften ska väl hållas

Bild: Wilfred Hildonen

HBL-artikeln "Regnbågsprästen tänker viga homosexuella trots risk för straff" (25.9) väcker en rad tankar. Här är några allmänna tankar exklusive teologiska. Det teologiska är naturligtvis det viktigaste, men behandlas inte här.

Rubriken kunde lika gärna – och kanske till och med hellre – ha varit "Prästen viger inte homosexuella trots risk för straff". Professorn i civilrätt Urpo Kangas hävdar ju bland annat i den nämnda artikeln att kyrkan i rådande förhållanden måste viga samkönade par. Rimligtvis är det då så att den präst som inte gör det hotas av straff av något slag? Kanske inte av kyrkan men av staten eller samhället som ställer kravet.

Borde det inte då ha varit på sin plats att också intervjua personer som eventuellt hotas av straff av denna orsak och låta dem förklara sitt val trots hotet? Varför lyfta fram endast "den andra sidan"?

Viktigt att notera är att de präster som väljer att, åtminstone inte i rådande situation, viga samkönade par handlar i enlighet med ett löfte de avgivit. Vid ordinationen har den som vigts till prästämbetet avgett ett prästlöfte med bland annat följande innehåll: "Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning ...".

I artikeln sägs att "kyrkan saknar beslut på att tillåta vigslar mellan två personer av samma kön". Skribenten förefaller utgå från att ett sådant beslut borde finnas, men nu saknas. Borde inte utgångspunkten vara de beslut som finns och inte de som inte finns? Och de beslut som finns är entydiga. Det slog biskopsmötet helt nyligen entydigt fast: enligt kyrkan är äktenskapet ett förbund mellan en man och en kvinna. Det är kyrkans lag och ordning och den har prästerna lovat följa. Allt annat är löftesbrott. Varför är det så svårt att acceptera detta? Vill man ha en ändring till stånd har man alla möjligheter att arbeta för förändring. Alternativet kan och får väl inte vara att man börjar bryta mot sina löften?

Ett löftesbrott förefaller emellertid i dag förutsättas om det är som professor Kangas hävdar. Alltså att kyrkan efter att den nya äktenskapslagen trätt i kraft måste viga också samkönade par. Förenklat sagt är det då så att kyrkan säger nej och lagen säger ja. Antingen följer prästen den lag och ordning han lovat följa, eller så följer han den lag riksdagen stiftat.

Bland annat biskop Björn Vikströms tanke att lösa dilemmat genom att kyrkan avsäger sig vigselrätten och att en världslig myndighet sköter alla vigslar är kanske juridiskt sett en framkomlig väg. Men tanken att kyrkan sedan erbjuder alla par kyrklig välsignelse visar att problemet kvarstår. Om vigsel till äktenskap inte är annat än juridik borde kyrkan inte heller nu ha några problem med samkönade par. Men om äktenskapet ur kyrkans synvinkel är mera än juridik blir det problem. Då är det inte längre riksdagsmajoritetens syn på äktenskapet som är det avgörande. Det avgörande är och måste vara vad Bibeln har att säga om äktenskapet.

Om kyrkan inte frångår sin syn på äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna kan kyrkan rimligtvis inte välsigna ett förbund mellan personer av samma kön? Och det oberoende av vem som står för den juridiska biten. Då är vi tillbaka i ruta ett.

Vägen framåt i denna fråga är och kommer säkert att förbli svår. För egen del hoppas jag att vi trots det kunde enas åtminstone om att erkänna självklara fakta bland annat då det gäller kyrkans gällande beslut (vilka jag omfattar) och prästlöftets giltighet. Nu ifrågasätts besluten gång efter gång och presumtiva löftesbrytare lyfts fram och presenteras som något av hjältar.

Stig Kankkonen Esbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Akademen - en modern klassiker

Mer läsning