Första hjälpen för Östersjön är gipsmjöl på torra land

Sprid gips över åkrarna så minskar jordbrukets fosforläckage till Östersjön snabbt och förmånligt, säger de som driver gipsprojektet vid Vanda å. Sant, men det är bara första hjälpen, ett sätt att bota symtomen då man borde se på näringsläckagets orsaker, säger en agronom.

Fakta

Gäller att välja rätt metod

Gipsbehandling lämpar sig för lerjordsåkrar vars näringsläckage når havet, men inte om vattnet leds ut i insjöar eftersom sulfatet (svavlet) i gips kan försura sjöarna. Industriellt gips är ett rent kalciumsulfat utan tungmetaller. Om jordmånens kalciumhalt är hög kan gips begränsa grödornas förmåga att tillgodogöra sig näring och mineraler. Gips kan minska grödans förmåga att ta upp selen, vilket i så fall måste tillsättas.

Strukturkalk påverkar jordens pH-värde och lämpar sig särskilt bra i sura lerjordar. Kalken har en gödslande effekt medan gipsspridning framför allt är en vattenskyddsåtgärd. Kalkens kemiska struktur kan variera medan industrigips alltid är samma rena vara. Gipsets miljöpåverkan har visat sig vara obefintlig på avrinningsnivå, vilket kan ses som en fördel mot kalk.

Markförbättringsfibrer är en produkt från cellulosaindustrin som lämpar sig för alla jordar och som ökar mängden organiska partiklar i jorden, men som kan begränsa skörden. Organiskt fattiga jordar gynnas av fibrer.

Fyrtio ton gips ligger i en hög som, om det inte var för årstiden, kunde tas för en snödriva på Jussi Myyrinmaas nytröskade kornåker i Nurmijärvi. En traktor börjar sprida ut pulvret över tio hektar av bondens ägor.

Naturen sköter resten. Nästa gång det regnar löser gipspulvret upp sig och sugs in i jordmånen. Där förbättrar det markstrukturen och halverar åkerns läckage av fosfor till ån Lepsämänjoki som rinner ut i Vanda å och vidare i Gammelstadsviken och Östersjön. Samtidigt minskar läckaget av löslig fosfor som är snabbmat för de cyanobakterier som bildade stinkande gröna sjok i skärgården i somras.

Gipsregnet över Jussi Myyrinmaas åker ska hjälpa Östersjön. Bild: Cata Portin

Gipset gör också markstrukturen mera grovkorning. Det minskar på erosionen och läckaget av fasta partiklar. Den lokala vattenskyddsföreningen ska mäta hur mycket klarare vattnet blir och granska hur gipsbehandlingen påverkar åns öringar. De pilotprojekt som utförts tidigare har inte haft några negativa effekter på grundvatten, djurliv eller på skördens omfång eller livsmedelssäkerheten.

Bättre markstruktur kan för all del gynna skörden, men gipsbehandling är i första hand en vattenskyddsåtgärd, och en som bör ha omedelbara verkningar då läckaget från en behandlad åker genast halveras.

– Detta är Finlands främsta och mest betydelsefulla vattenskyddsprojekt för närvarande. Med sommarens algblomningar i färskt minne är det här ett exempel på någonting konkret vi faktiskt kan göra, säger Marjukka Porvari som jobbar för ett renare Östersjön vid John Nurminens stiftelse.

När apatitmalm från en gruva i Savolax behandlas med svavelsyra vid Yaras fabrik i Siilinjärvi uppstår fosforsyra som säljs som gödsel. Biprodukten blir kalciumsulfat, alltså gips, som kan hejda fosforavrinningen från åkrar. Bild: Cata Portin

Kan bli storskaligt

Inom projektet gipsbehandlas 3 500 hektar åkermark i Vanda ås avrinningsområde i höst och nästa höst. Det kostar 1,1 miljoner euro, uppföljningen inkluderad. Det minskar omedelbart fosforläckaget med 2,2 ton om året. Fortsatte man på samma vis framöver skulle minskningen bli omkring 11 ton på fem år, vilket motsvarar ett halvt års fosforutsläpp från Helsingfors stads vattenreningsverk i Viksbacka.

Men John Nurminens stiftelse har större planer än så. Marjukka Porvari säger att det skulle kosta 14 miljoner euro om året under fem år att gipsbehandla alla de leråkrar i södra Finland för vilka gips lämpar sig. Det skulle minska jordbrukets fosforutsläpp i Östersjön med en tredjedel.

Elisa Punttila, projektkoordinator och miljöekonom vid Helsingfors universitet, beräknar att hektarpriset lägger sig vid drygt 200 euro, och då räknar man in kostnaderna för såväl själva gipset som för transport från Yaras gödselfabrik i Siilinjärvi där gips är en restprodukt och för spridningen på åkrarna. För bönderna är behandlingen gratis.

– Gipsbehandlingen är kostnadseffektiv, den kräver inga investeringar på gården och den kan genomföras mellan tröskningen och höstens återstående jordbruksarbeten. Priset för varje kilo fosfor som inte rinner ut i vattendragen blir mellan 60 och 70 euro. Det är klart förmånligare än andra sätt att reducera de diffusa utsläppen, säger hon.

Gipsbehandling har ändå begränsningar. Metoden lämpar sig inte för åkrar som belastar insjöar, men vid kusten där avrinningen går ut i havet fungerar den. Lämpliga åkrar finns det gott om.

– En halv miljon åkerhektar i södra Finlands kustlandskap ger en potentiell minskning på 200-300 ton fosforutsläpp i Östersjön. Det motsvarar nästan hela [Östersjökommissionen] Helcoms mål för Finland, säger Punttila.

Ett pyttelitet test visar att vatten som rinner genom gipsbehandlad jord är betydligt klarare än vatten som rinner genom obehandlad mark från samma åkerplätt. Bild: Cata Portin

Ett tunt lager gips räcker. När det regnar löser det upp sig och sugs in i marken där det förbättrar markstrukturen och bromsar erosion och näringsläckage. Bild: Cata Portin

John Nurminens stiftelse och projektet bakom gipsbehandlingen säger att det finns potential att tillämpa konceptet också i andra Östersjöländer, förutsatt att åkrarna är mottagliga och att det finns ett utbud av gips på nära håll. Behandlingen måste visserligen upprepas med 4-5 års mellanrum, men den kunde minska drastiskt på näringsläckaget.

– Det här kunde funka i Sverige, Polen, Danmark, Estland och kanske i Lettland. Då talar vi om en riktigt stor reduktionspotential på uppemot tvåtusen ton fosfor om året, säger Punttila.

Första hjälpen

HBL skrev tidigare i somras om gipsmetoden, och om att man också kan behandla åkrar med strukturkalk. Juuso Joona, agronom och jordbrukare som inte är inkopplad i gipsprojektet, säger att det stämmer, men:

– Alla markförbättringsmetoder, såväl gips som strukturkalk och markförbättringsfibrer, fungerar under vissa omständigheter och är nödvändiga, men de utgör bara första hjälpen. Det här är att bota näringsläckagets symtom då man borde se till orsakerna.

Joona säger att näringsutsläpp och erosion beror på att jordbruksmarken är i dåligt skick och odlingen ensidig.

– Vi har monokulturer och få fleråriga grödor. Åkermarken i södra Finland är ofta bar från att den skördats på hösten och fram till vårsådden. Om vinternederbörden faller som regn över åkrar där det inget växer rinner mycket näringsämnen ut, säger han.

Juuso Joona menar att det inte finns några snabbvinster om jordbruket ska bli miljöhållbart, även om man nu miljonsatsar på just snabba metoder som onekligen reducerar läckaget och därför behövs.

– Man borde odla mångsidigt och köra med växelbruk och höstsådd. Grödor som vall, höstoljeväxter, höstråg och höstvete håller åkrarna bevuxna så här års. Stubbåkrar duger inte, växtskiktet ska vara levande.

Marjukka Porvari delar Juuso Joonas syn på att gipsbehandlingen är som första hjälpen.

– Men det är nödvändigt med snabblösningar för att genast förbättra Östersjöns tillstånd. Samtidigt måste man bota de bakomliggande orsakerna, säger hon men hon definierar dem lite annorlunda än Joona.

Porvari säger att finländska bönder förut gödslade för mycket, men att man numera gödslar sparsamt exempelvis i Nyland. I sydvästra Finland och södra Österbotten är däremot husdjursproduktionen så intensiv att det uppstår mer naturgödsel än vad de lokala åkrarna rimligtvis kan svälja. Eftersom transport är dyrt har exempelvis kycklingfarmare hoppat av jordbrukets miljöstöd för att kunna dumpa all hönsgödsel på åkrarna.

– Det är de här bakomliggande orsakerna vi måste komma åt, säger hon.

Här får hon medhåll av Juuso Joona.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33