Gileads döttrar är mest av allt en besvikelse

Det är imponerande att Margaret Atwood lyckas plocka upp sin roman Tjänarinnans berättelse från 1985 och skriva en färsk bladvändare som passar in 2019. Men Gileads döttrar smakar mer tv-manus än litteratur, skriver litteraturpoddarna Kaneli Johansson och Hanna Ylöstalo.

35 år efter den hyllade Tjänarinnans berättelse kommer fortsättningen Gileads döttrar. Den flerfaldigt Nobelpristippade Margaret Atwood säger att samtidens politiska realiteter, tillsammans med den stora mängd brev hon fått av läsare runtom i världen som undrat hur det egentligen gick för Gilead, inspirerat henne till att fortsätta berättelsen.

Helt ovidkommande är säkert inte heller den popularitet som tv-serien The Handmaid's Tale åtnjutit, dess första säsong baserar sig på Tjänarinnans berättelse. Genom tv-serien har Atwood nått nya läsare och vidgat sin fanbas. Läget för en fortsättning har alltså varit minst sagt gynnsamt.

När vi inför det åttonde avsnittet av podcasten Samtal med vänner läser Gileads döttrar faller det sig naturligt att prata om tv-serien. Gileads döttrar utspelar sig 15 år efter den första bokens slutscen, vilket lämnar över ett decennium av tid för seriens manusförfattare att fylla, innan de prydligt kan avsluta med Atwoods egen fortsättning (för självklart har produktionsbolaget redan köpt rättigheterna).

I en tid där välgjorda tv-serier kvalat in som högkultur och relevanta inslag i samhällsdebatten är den här sortens samarbeten mellan text och bild ett spännande intermedialt experiment. Hierarkin mellan ursprungstext och tolkning suddas ut och i stället bidrar båda gemensamt till att skapa en helhet. Atwood når ut till en större publik medan tv-serien får en stjärna för litterär kvalitet – det låter ju bra?

Problemet uppstår när samarbetet sker på bekostnad av ettdera verket. Den första säsongen av The Handmaid's Tale är lyckad. Utifrån en fristående, mästerlig bok, lyckas serieskaparna fylla ut det suggestiva och regissera fram en filmisk, dystopisk värld. Den första säsongen går nära romanen. Genom Offreds repliker, som är direkta citat, och den klaustrofobiska känslan i hennes rum återskapas romanens stämning.

De följande säsongerna förenklar däremot berättandet och håller tittaren fången med effektsökande våld och allt banalare intrig. Typiskt.

Det är förvisso imponerande att Atwood lyckas plocka upp historien från 1985 och skriva en färsk bladvändare som passar in 2019. Men Gileads döttrar smakar mer tv-manus än litteratur. I "författarens tack" skriver Atwood att boken uppkommit genom frågor hon fått av läsare, och sitt första tack riktar hon till serieskaparna. Är det inte fel plats att skriva en roman på? Den direkta parallellen mellan tv-serien och boken urholkar läsupplevelsen och Gileads döttrar håller långt ifrån samma nivå som Tjänarinnans berättelse.

Fotnot: Podcasten Samtal med vänner kan höras på HBL.fi, liksom på Soundclout, Itunes och Acast.

Kaneli Johansson , Hanna Ylöstalo

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning