Sommaräventyret: Gijon – och alla tiders mirakel

Bibliskt. I Gijon går alla på vattnet Bild: Stefan Lundberg

– Ge mig pengarna, ge mig pengarna! Tjugofem euro. Genast! Betala eller försvinn.En liten tomtegubbe med solglasögon räcker fram sin uppfordrande näve i pensionatets dunkla trappuppgång. Ankomsten till Aviles börjar inte bra.

Bild: Julius Uusikylä

Jag har åtta timmar, trettiofem kilometer, en gästfri amerikan och två, kanske tre, mirakel bakom mig. Jag är trött, och i stället för att vända på klacken sträcker jag fram tre tior åt gubben.

Yrvaken och utan frukost har jag lämnat den skräniga campingplatsen utanför Gijon strax efter åtta tillsammans med mina nuvarande vandringsvänner, tyska Sandra och polska Michal.

Hon drygt fyrtio, han drygt tjugo. Vi har delat "bungalow" med två brittiska och en fransk cyklist, som fortsätter att snarka när vi drar i väg.

Hjärtat bankar förväntansfullt för jag vet att nu, äntligen, får jag bevittna scenen för det kanske största miraklet ett möte mellan den katolska och evangelisk-lutherska världen gett upphov till.

Vi har vandrat i nittio minuter när vi når fram till El Molinón, Gijons stolthet, stadens moderna fotbollsstadion. Nittio minuter. Talet nittio är magiskt – som minuterna i en fotbollsmatch.

Det framstår som självklart att pilgrimsleden stryker just förbi El Molinón. Hela leden till Santiago de Compostela kantas av mirakel som inträffat de senaste tvåtusen åren. Miraklet på El Molinón är av färskt datum. Den 22 mars 2013 fick världen bevittna det till synes omöjliga.

När jag en halv timme senare ser morgontidiga Gijonbor vandra på vattnet på den berömda playan utanför staden förvånar det mig inte det minsta. Här är allting möjligt.

För drygt tre år sedan skränade dåvarande idrotts- och kulturministern Paavo Arhinmäki värst framför den hundrahövdade finska hejarklacken när Teemu Pukki i 77:e minuten satte 1–1 i VM-kvalmatchen mot regerande VM- och EM-mästaren Spanien. På hemmaplan. Perparim Hetemaj hade chansen att sänka Spanien en stund senare när han stod ensam med målvakten, men högre makter tyckte att det finska fotbollsfolket fått manna och honung nog.

Mirakulöst. Här skedde alla tiders under. Bild: Stefan Lundberg

Vill glömma

– Jag är glad att jag är asturier och inte spanjor, säger en säkerhetsvakt som går morgonrundan runt den ultramoderna El Molinón-stadion när jag frågar om han känner till miraklet.

Svaret är typiskt. Man är spanjor när Spanien vinner, men asturier när det går åt skogen. Lite som vi är finlandssvenskar eller finnar. Beroende på ...

– Jag såg matchen med min son. Det var hemskt.

– Såg du vår kultur- och idrottsminister Paavo ...

– Snälla du, jag vill inte minnas, inte ens tänka på det där. Jag känner inga finnar. Visste inte ens att ni spelar fotboll. Vad hette han som gjorde målet? Litmaaaanen?

Jag lämnar stackarn i fred och tänker på Hetemaj. Han kunde ha blivit ett helgon, så nära var det då.

Mina kamrater följer förvånade med samtalet, men veckorna på Camino del Norte har vant dem vid det mesta.

Vi intar frukost på den berömda playan som ligger mitt i Gijon. Det är ebb och vattnet drar sakta ut. Människorna ser ut att gå på en spegelyta och två fotbollsplaner har snabbt anlagts på vattnet. Tyskan och polacken är begeistrade. De ser det bibliska i skådespelet.

Talvivaara på spanska

Det ska bli en lång het dag. I ett par timmar vandrar vi förbi någonting som ser ut som världens största rostiga järnverk. Det har gjort ett så stort sår i den asturiska jorden att man undrar om staden borde bli vänstad med Talvivaara.

Småningom lämnar vi industrierna bakom oss. Vi vandrar längs lantliga by- och skogsvägar. Svetten forsar och vattenförrådet börjar sina när vi når fram till Santa Eulalias kyrka som Alfonso III lät bygga år 905.

Man orkar inte ens häpna över årtalen mera. Allt här har skett för tusen år sedan, utom Pukkis mål.

Just i det ögonblicket dyker Robert upp.

– Följ med så ska jag visa er en ny restaurang med världens mat, lovar mannen, som är en 72-årig San Francisco-bo som slagit sig ner i denna lilla gudsförgätna by.

Orsakerna är två: en spansk kvinna och den gamla hippiehemstadens förborgerligande.

– Om tjugofem år kommer denna nordliga del av Spanien att ha ett Medelhavsklimat, refererar han en färsk klimatrapport.

Hippiefläkt. Robert, 72, dök upp ur tomma intet och gav de trötta vandrarna en fräsch fläkt från 70-talet. Bild: Stefan Lundberg

Egentligen hade vi nöjt oss med en kall öl, men vi äter en lång, glad och pratsam lunch tillsammans med vår nya vän. Krögaren underhåller med att hälla upp cider på asturiskt vis så att hälften rinner ut på golvet.

– Asturien bryr sig inte mycket om pilgrimer som ni, säger Robert, men i Galicien får ni ett fint mottagande i de små söta byarna.

Efteråt insisterar Robert på att få bjuda oss på lunchen. Dagens tredje mirakel?

Med magarna fulla av asturisk välpalvad kossa och rödvin vaggar vi som kameler under våra packningar vidare mot Aviles.

Helvetets förmak?

Den heta sena eftermiddagen blir ingen höjdare. Kilometer efter kilometer ser vi hallar av rostig korrugerad plåt som turvis skyler gödselfabriker, metallkrossar och kemikaliska anläggningar. Som förhistoriska varelser slukar jättekranarnas knipkäftar halva bilar och ser ut att spotta ut bultar och däck genom andra mungipan. Allt till tonerna av smällar, gnissel och gnäll. Smutsiga koltruckar dammar ideligen förbi, men några människor ser vi inte.

Eldarna från höga skorstenar, lukten av bränt gummi och en slö stinkande flod förstärker intrycket av att vi befinner oss i helvetets förgårdar. Vägen är seg som tuggummi och ingen bar eller butik är öppen denna söndagseftermiddag.

Äntligen når vi fram. Mina vänner går till härbärget och jag knallar till det lilla pensionatet för att skriva min rapport.

Den ovänliga pensionatsvärden på Pension de la Parque har mage att hävda att mitt rum nu kostar 30 euro, inte 25 som jag bokat det för. De sista resterna av motståndskraft håller på att ta slut, men så ryter jag till och får femman tillbaka.

Jag hoppas Robert har rätt visavi Galicien.

Havsfrukter. Pasta är sällsynt, men vid den spanska nordkusten är det fisk och skaldjur som gäller. Bild: Stefan Lundberg

Flod. På dagen njuter Gijonborna strandliv och på kvällarna av de dramatiska flodvågorna. Bild: Stefan Lundberg

Grant i Gijon. Hamnkvarteren i Gijon är måleriska. Bild: Stefan Lundberg

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning