Giget

Bild: Jenny Lucander

"Förvirrad stod jag i dörröppningen och tänkte vad i helvete är detta? Jag försökte snabbräkna gästerna och kom fram till att det fanns närmare hundra människor i salen, fast påbudet löd att man inte fick samlas inomhus i större sällskap än tio."HBL har i dag glädjen att publicera en nyskriven novell av Kjell Westö.

Impressarion hade varnat mig för vad som skulle ske, det stod till och med i kontraktet. Men jag blev ändå illa berörd när han tog fram ögonbindeln strax efter att vi passerat avtaget mot Finno och Ladusved. Tydligen hade jag innerst inne trott att hans konspiratoriska sätt att presentera uppdraget bara varit ett illa valt skämt. Men nu visade det sig att allt var på allvar. Munskydden gör det svårt att avläsa andras känslolägen, men det gick inte att missta sig på blicken som mötte min; där fanns inte minsta glimt av värme eller humor.

Vi satt i den svarta Mercedesens baksäte, Impressarion och jag. Marskvällen var glåmig och motorledens dikesrenar kantades av vallar av grådaskig snö med inslag av svart. Framme till höger satt Impressarions assistent, en gänglig och tystlåten man som kallades Murtsi. Bilen kördes av en kraftigt byggd person i mörk kostym som inte sagt ett ord under färden: Impressarion hade nyss viskat i mitt öra att chauffören var arrangörernas förtrogne man och hade rykte om sig att kräva respekt.

Ögonbindeln var svart och av ett mjukt material, den var skön att bära men släppte inte igenom en gnutta ljus.

Jag trodde inte att du menade allvar, sa jag inifrån mörkret medan vi fortsatte längs Västerleden och hastigheten ökade markant.

Då Impressarion inte svarade fortsatte jag:

Med hemlighetsmakeriet alltså. Jag trodde det var dina sedvanligt stora åtbörder.

Då trodde du fel, kom det från min vänstra sida med en röst som var lättsam och hård på samma gång. Det är viktigt att du inte vet var du är.

Viktigt för vem då?

För våra värdar, svarade Impressarion med samma låtsat välvilliga röst.

Börjar det inte bli dags att du säger vilka dom är? försökte jag.

Nej, klippte Impressarion av. Det är lika viktigt att du inte känner till deras identitet.

Han petade mig hårt i axeln när han sa det och upplevelsen var obehaglig, hans finger trycktes in i mitt kött på det ömmande ställe där jag blivit vaccinerad dagen innan.

Och vad är det för ett tjafs om stora åtbörder, sa han sekunden efteråt. Inte är du väl sur för det där gamla fortfarande? Eller ... du är väl inte rädd bara?

Jag är varken sur eller rädd, sa jag. Det här är bara så löjligt. Jag kan Västerleden och Femtiettan som mina egna fickor. Den här charaden är onödig, hur ni än gör så kommer jag att veta vart vi kör.

Det tror jag inte alls, sa Impressarion och nu var tonen lättsam på riktigt.


Allt hade börjat med att Impressarion – som förstås har ett förnamn och ett efternamn, men jag föredrar att inte använda dem – skickat mig ett mejl.

Impressarion hör till den sortens fixare som hinner ha tio yrken under en normallång livstid. Vid tiden för giget var han fyrtiofem, alltså femton år yngre än jag, och hade hunnit vara konsertarrangör, teaterchef, skivbolagsdirektör och filmproducent.

En gång för många år sedan hade Impressarion och jag ett gemensamt projekt. Han beställde sångtexter av mig, han skulle skriva musik till dem och ge låtarna till en av sina unga artister, det var medan han drev Hilltown Records. När han fick texterna var han entusiastisk, fina pipor! det här gör vi! redan i år! Men så gick månaderna och åren och jag hörde inte av honom mer, han fimpade hela grejen. Impressarion är den sortens man som gillar att klä sig pråligt långt upp i åren, och ibland tänkte jag på det tragikomiska i att jag aldrig lärt mig att inte lita på fixare med stora löften, dyra uppknäppta skjortor och en tjock guldkedja kring halsen.

Varför satt jag där i baksätet med förbundna ögon, tillsammans med en person som jag inte litade på? Var det inte en grov förödmjukelse jag utsatte mig för? Och på ett så fogligt sätt att jag framstod som ett lamm på väg till ... ja, vart?

Svaret är lika givet som frågorna nyss: det här var i slutet av de stängda åren. Ni vet vad jag talar om – den långa period då allt stängdes ner av folkhälsoskäl, inte bara konsertsalarna och musikbarerna utan också biblioteken och kulturhusen, helt enkelt alla de platser en sådan som jag behöver för att tjäna sitt uppehälle. Jag är både författare och musiker, så jag hade inte mist alla inkomstkällor; det gick fortfarande att skriva och ge ut böcker. Men min senaste bok var tre år gammal, jag hade inte haft ett läsarmöte eller en spelning på tjugo månader och min förläggare sa att publiken börjat glömma mig. Jag behövde pengar och hade nappat på Impressarions förslag trots att upplägget väckte min motvilja redan när jag läste hans mejl. För själva arbetsuppgiften verkade så löjligt enkel, jag skulle bara läsa några valfria stycken ur någon eller några av mina romaner. Så stod det i kontraktet, och jag hade godkänt hundratals liknande kontrakt under årtiondenas lopp. Men här stipulerades också att jag gick med på att förses med bindel under de sista milen av ditresan, och att jag skulle ledas in i huset – i kontraktet kallat Lokalen – med bindeln på, och samma procedur skulle sedan upprepas när jag skjutsades tillbaka till Helsingfors.


Impressarion fick rätt. Jag vet visserligen i vilken korsning Mercedesen tog av till vänster. Det är en väg som leder ner till havet och till ett spa, där mitt förlag en vinter gav mig en lyxig weekend för att min senaste bok sålt bra. Men mycket snabbt vek bilen av från den bekanta vägen, nu till höger, och några kilometer senare var det dags igen, och snart ytterligare en gång, och ännu en. Småningom blev jag tvungen att erkänna för mig själv att jag inte hade en aning om var vi var.

Och så var vi framme.

Motorn slocknade, dörrar öppnades och någon, antingen Murtsi eller chauffören, tog ett tag om min arm och hjälpte mig ut ur bilen. Jag stod där på osäkra ben och försökte vänja mig vid att vara i friska luften utan att se, men efter bara några sekunder var Impressarion där igen. Kom nu! sa han och började leda i väg mig från bilen, men jag slet mig ur hans grepp och sa:

Jag tycker inte om det här. Vart i helvete är vi på väg?

Det är en bit kvar till lokalen, sa Impressarion med rösten hos en förälder som talar till ett truligt barn. Enligt överenskommelsen får du ta av dig bindeln först när vi kommit inomhus.

Han ryckte otåligt i min rockärm och jag började motvilligt gå dit han drog mig. Efter ett par minuter eller så började det krasa under våra fötter, vi gick nu på grus. Vi traskade kanske en halv minut över gruset, sedan tvingade Impressarion mig att stanna och sa:

Du har en trappa framför dig, det är sju trappsteg. Sen är vi vid dörren och ringer på och blir insläppta.

När vi tagit oss uppför trapporna måste han ha tryckt på en ringklocka, för snart hörde jag steg som närmade sig, och i följande moment öppnades en dörr i min omedelbara närhet. Några sekunder gick utan att någon yttrade något, sedan sa Impressarion med underdånig röst:

Ja, vi är här nu. Lite försenade, men på plats.

Så det här är han? undrade en djup mansröst.

Javisst, sa Impressarion. Jag lovade hämta honom och här är han.

Nu börjar det räcka, sa jag. Får jag sluta med det här ovärdiga skådespelet och ta av mig bindeln nu?

Kliv in genom dörren först, sa Impressarion och gav mig en knuff framåt, knuffen kändes omild.

Jag hörde dörren gå i lås bakom mig och i samma ögonblick måste jag ha passerat mannen som öppnat för oss, för en mix av rakvatten, energidryck och vitlök nådde mina näsborrar. Plötsligt förstod jag hur ömklig jag måste ha tett mig, som en som gör vad som helst för pengar, och otåligt slet jag av mig bindeln.

Jag befann mig i en stor entréhall, minst tjugo meter lång och med en takhöjd på sex eller sju meter. De vita väggarna pryddes av enstaka stora och nonfigurativa dukar i starka och mörka färger. Längst bort i det ekande utrymmet fanns en stor öppen garderob med flera helfigursspeglar, och i garderoben hängde tiotals och åter tiotals paletåer, ulstrar och pälsar. Bredvid garderoben fanns en bred marmortrappa som via en avsats krökte sig upp till följande våning.

Vad fan är det här? frågade jag Impressarion. Alla dom här ytterrockarna? Det är väl fortfarande förbud mot att samlas fler än tio? Eller har dom höjt det till tjugo? I varje fall så är det jävligt många fler rockar än så.

Bråka inte, för du är Alice nu och det här är Underlandet, sa Impressarion torrt och tillade snabbt:

Och kom ihåg att du har förbundit dig till obetingad diskretion. Det står i kontraktet det också. Plus att du förbinder dig att uppträda för en begränsad men ospecificerad publik.

Jag övervägde min situation några sekunder. Ju fler av de märkliga formuleringarna i kontraktet som konkretiserades, desto mer växte mitt obehag. Men jag var i sällskap med Impressarion, och jag visste att trots alla hans risktagningar så höll han sig inom lagens råmärken och smutsade aldrig ner sina händer. Och uppdraget var välbetalt för att vara ett författargig, nästan en högernolla mer än det vanliga gaget.

Deras kontrakt är fullt av skitformuleringar, sa jag sedan. Men fine, jag gör det. Fast jag vill inte vara med om några olagligheter. Eller brott mot restriktionerna heller, för den delen. Du följer väl med upp?

Tyvärr, sa Impressarion men lät inte alls beklagande. Murtsi och jag är inte bjudna. Jag är bara förmedlaren, så våra vägar skiljs här. Du följer med honom upp. Lycka till!

Han nickade åt dörrvaktens håll när han sa det där sista. Vaktens ögon ovanför munskyddet var blå och forskande, men hans apparition överraskade mig: trots den mullrande basrösten var han liten och spenslig. Han gjorde en gest som visade att jag skulle följa honom till garderoben, och jag hade inget annat val än att lyda.

Ni hänger av er här borta, brummade den spenslige när vi skyndade mot garderoben. Sen går vi upp, man väntar på er.


Jag är van vid att komma till främmande ort, van vid att anpassa mig till nya situationer. Men det jag såg där uppe fick mig först att tappa fattningen.

Festsalen var större än jag väntat mig – att vi kommit till ett representationsutrymme och inte till ett privathem hade jag gissat redan i entrén, och nu verifierades gissningen, det var som att stiga in i en konferensmiddag eller en branschgala.

Det var högt i tak här uppe också, och väggarna bestod mestadels av fönster, salen liknade ett jättelikt akvarium. Kvällsmörkret var redan kompakt, det gick inte att ana sig till landskapet där utanför, men jag gissade att vi befann oss på en klippa eller kulle. Längst bak i salen stod några långbord, man hade ätit en festmåltid och munskyddsförsedda servitörer dukade nu av, medan gästerna stod i små grupper och konverserade. Loungemusik spelade på låg volym, men jag kunde inte avgöra om den kom från en ljudanläggning eller spelades av en levande orkester.

Så snart mina ögon vant sig vid dunklet fästes min uppmärksamhet vid gästerna. Men inte vid deras aftonklänningar och snitsigt skurna kostymer, och inte heller vid elegansen i deras hållning och poser.

Utan vid deras masker.

Som inte var munskydd i stil med dem som jag och dörrvakten hade. I stället bar gästerna maskeradmasker av varje upptänkligt slag. Där fanns åtskilliga Guy Fawkes, och där fanns Harlekiner och Colombinor och andra figurer ur commedia dell'arte. Där fanns flinande clownmasker och där fanns sorgsna Pierrots både med halskrås och utan. Jag såg två storväxta Frankenstein, medan en kvinna med snäv kjol och nätstrumpor valt Marilyn Monroes ansikte. Jag såg minst tre gasmasker av den otympliga sort som användes under världskrigen, och jag såg givetvis masker vars ursprung jag inte kunde härleda alls. Och så fanns där de spetsiga, fågelnäbbsliknande doktorsmaskerna från den europeiska pestens tid, och de var många, jag räknade till ett halvt dussin av dem.

Förvirrad stod jag i dörröppningen och tänkte vad i helvete är detta? Jag försökte snabbräkna gästerna och kom fram till att det fanns närmare hundra människor i salen, fast påbudet löd att man inte fick samlas inomhus i större sällskap än tio. Vad höll dessa människor på med, och varför? Och jag själv? Hur hade jag kunnat vara så naiv, eller så fjättrad i förnekelse, att jag inte förstått att kontraktet Impressarion lade fram skulle försätta mig i en position där jag skulle riskera både min egen och andras hälsa? Och som om inte detta var nog så väckte allting där inne – de välklädda människorna, det diskreta sorlet, loungemusiken – min gamla skräck både för att uppträda och för att frottera mig med eliten, vilken elit det än vara må.

Medan jag stod där gick den spensliga dörrvakten fram till en av gästerna med fågelmask och sa något i dennes öra. Sekunden efteråt kom pestdoktorn gående mot mig med den långsträckta näbbmasken vippande framför ansiktet. Sedan sträckte han fram handen till hälsning. Jag tittade på handen och mindes att jag inte skakat hand med eller över huvud taget vidrört någon människa på halvtannat år, inte ens mina vuxna barn eller min far hade jag nuddat vid.

Mannen i fågelmasken lät sig inte störas av min tvekan, han drog bara undan handen och sa:

Välkommen! Och jag hoppas du inte tagit illa vid dig av de lite udda arrangemangen. Det är märkliga tider, och var och en garderar sig på sitt sätt. Vi har samlats för att ha lite trevligt, men under rådande omständigheter kan vi tyvärr inte hoppas på förståelse för vårt gemyt. Men vi är glada att du är här!

Visst, sa jag lamt. Vill ni att jag ska börja genast?

Låt oss vänta en kvart, sa Fågelmannen och i hans röst fanns den självklara auktoriteten som bara återfinns hos riktigt rika människor och hos sådana som innehaft höga poster, ett slags trygg förvissning om att allting som av en naturlag ska falla sig såsom de vill.

Är du hungrig, förresten? fortsatte han. Gå ut i köket och ta dig en matbit innan du börjar!

Jag mötte hans blick och gjorde reflexionen att han tog sin doktorsroll på allvar, för det stod en doft av lavendel och pepparmynta kring honom; båda hörde till de örter som de forna pestdoktorerna fyllde näbbmasken med när de besökte patienter, det antogs att örterna hindrade läkaren från att bli smittad. Jag undrade om han också visste att pestdoktorerna i regel var kvacksalvare och charlataner. Men det visste han säkert, han verkade vara en man som höll reda på saker och ting.

Nej tack, jag klarar mig, avböjde jag.

Bra, sa mannen. Då gör du dig hemmastadd och så börjar vi om en liten stund. Ta dig ett glas och mingla lite, du kommer att märka hur efterlängtad du är!


Jag hällde upp ett glas vatten och ställde mig längst in i salen, försökte göra mig så osynlig jag kunde. Jag hade fått syn på orkestern nu, de stod i ett mörkt hörn en bit ifrån mig. De bar munskydd, alla utom gitarristen som stod framme vid mikrofonen och fungerade som vokalist när så krävdes. Jag kände honom, han hette Jarkko och vi hade gjort flera spelningar tillsammans. Våra blickar möttes och efter att vi nickat åt varandra tyckte jag att Jarkko skakade försiktigt på huvudet, som om han velat säga att han ångrade att han hamnat här han också.

Jag vill helst vara i fred minuterna innan jag ska upp på scen, men den här gången gick det inte. Först en Guy Fawkes, sedan en gasmask och till sist en Colombina kom fram till mig för att säga att de läst mina böcker. Vi tycker det är så fantastiskt att du ville komma, sa Guy Fawkes. Ska du läsa ur nån av dina roligare böcker? undrade Colombinan. Jag plågades inombords, jag ville skrika jag vill inte vara här, jag ville inte alls komma, ni förnekar ju lidandet för fan! Men jag nickade bara, och till Colombinan sa jag att jag inte skrivit några roligare böcker.

Det började också gå upp för mig att jag antagligen visste vilka flera av gästerna var. Att bära mask är en sak, men är du tillräckligt känd kan också rösten och sättet att röra sig avslöja dig. Colombinan som kom fram till mig hade rösten hos en tevestjärna som nyligen fått be om ursäkt för diverse utfall på Twitter. En Frankenstein som höjde sitt glas och skålade med mig på håll hade habitusen hos en känd debattör som studerat vid samma fakultet som jag på 1980-talet. Och så vidare. Mer kan jag tyvärr inte säga, för om jag börjar slänga omkring mig namn utan bevis så löper jag risk att ställas inför rätta.

För att inte känna igen fler människor ställde jag mig vid fönstret och tittade ner. Det var inte så kolmörkt som jag trott, och jag hade haft rätt i min förmodan att vi befann oss uppe på en klippa. En brant och upplyst trappa slingrade sig ner till stranden, bryggorna och det gigantiska båthuset var upplysta också de, och i det kalla skenet från strandlyktorna såg havsisen gulaktig ut, som om den redan börjat ruttna.

Jag kände en knackning på min axel. När jag vände mig om såg Fågelmannen lugnt på mig och sa:

Dags att sätta i gång nu.

Jag följde honom till ett podium som iordningställts mitt i salen, en spotlight lyste upp platsen. Jag tog fram en bok ur ränseln, tog av mig munskyddet och stack det i bakfickan, steg upp på podiet och gick fram till mikrofonen. Strålkastarljuset var vasst och hett och jag kände mig omringad av de skugglika gestalterna som fyllde salen, men jag harklade mig och presenterade mig med osäker röst, och började sedan läsa:


När jag var barn visste jag att framtiden skulle bli fredlig och ljus ...



Kjell Westös novell Giget kan också höras i författarens egen inläsning på Sveriges Radio

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning