Getabocken som vaktar kållandet

Norrmannen Anders Besseberg har varit ordförande i det internationella skidskytteförbundet IBU sedan 1992.Bild: Lehtikuva/Heiko Junge

Korruptionsmisstankarna slänger en mörk skugga över skidskyttevärlden.

– Värdelöst.

Det var ungefär så en pålitlig antidopningskälla beskrev IBU:s antidopningsprogram för mig för några år sedan. Då hade precis Rysslands Irina Starych och Jekaterina Jurjeva samt Litauens Karolis Zlatkauskas och Tysklands Evi Sachenbacher-Stehle åkt fast för dopning.

Sedan dess har bland annat de ryska OS-medaljörerna Olga Zaitseva, Yana Romanova och Olga Vilukhina blivit diskade av den internationella olympiska kommittén IOK för sin roll i en misstänkt dopningskonspiration under OS i Sotji 2014. OS-guldmedaljören Anton Sjipulin blev portad från OS i Pyeongchang av samma orsak.

Enligt den ryska visselblåsaren Grigorij Rodchenkov var hela det ryska skidskyttelaget i Sotji involverat i ett systematiskt dopningsprogram. Under VM i Hochfilzen i fjol genomförde österrikisk polis en räd mot det kazakstanska landslagets hotell. Det har alltså osat katt redan länge inom en av Europas populäraste vintersporter.

– Ibland misstänker man ju vissa nationer, sade den dåvarande chefstränaren för det svenska herrlandslaget Marko Laaksonen för fyra år sedan.

Det blir bara värre. Det ser nämligen också ut som att det internationella skidskytteförbundet IBU:s ledning varit involverat.

I veckan genomförde österrikisk en gryningsräd mot IBU:s kontor i Salzburg. I Norge genomfördes en husrannsakan hos den norska IBU-presidenten Anders Besseberg.

Besseberg, 72, misstänks ha tagit emot mutor för att mörklägga ryska dopningsfall. Enligt norska VG:s källor handlar det om uppemot 65 dopningsfall sedan 2011. Av 22 ryska skidskyttar som deltog i världscupen eller IBU-cupen 2016-2017 ska 17 ha varit inblandade i dopning.

Rodtjenkov berättar själv för NRK att IBU hjälpte till med att sopa suspekta blodprover under mattan. Precis som andra stora grenförbund har det internationella skidskytteförbundet ett system med biologiska pass och blodscreening – ovanliga blodvärden kan leda till en avstängning eller grundligare utredningar. När det gällde de ryska idrottsutövarnas avvikande blodvärden hände ingenting alls. Ingen uppföljning, inga sanktioner.

Rodtjenkov lever i landsflykt i USA. Han är före detta chef för det numera suspenderade antidopningslabbet i Moskva. Men det är inte enbart hans ord mot Ryssland.

Den internationella antidopningsbyrån Wada kom nyligen över en gigantisk databas som skapats av den ryska antidopningskommittén. Uppenbarligen har dessa uppgifter också delvis legat som grund för polisundersökningen.

Skandalen påminner en hel del om friidrottens kris för några år sedan, då det framkom att internationella friidrottsförbundet IAAF:s ledning mörklagt ryska dopningsfall i åratal. Precis som så många andra internationella grenförbund har både IBU och IAAF saknat transparens, demokrati och allt vad good governence hetat. Besseberg har styrt och ställt i IBU sedan 1992. Hans nära band och frekventa nöjesresor till Ryssland har på sin höjd väckt lite förvåning bland kollegorna. Åtminstone har han insett att hans tid är ute och uppgav att han inte ställer upp för omval.

Skadan är redan skedd. Skidskytte har förlorat en del av sin trovärdighet. Precis som friidrotten. Precis som hela det internationella antidopningssystemet.

Rysslands misstänkta dopningsprogram ser dock inte ut att ha varit särdeles effektivt. Norge, Frankrike och Tyskland har varit de mest framgångsrika länderna under de senaste åren. Vilka garantier har vi för dem? Åtminstone fungerar de nationella antidopningsorganisationerna bättre i de sistnämnda länderna – och i framför allt Frankrike är polismyndigheterna numera verkligen på hugget när det gäller dopningsbrott.

Ett av problemen inte bara inom skidskytte, utan också inom andra idrottsgrenar är att de internationella idrottsförbunden har alltför stort inflytande över antidopningsarbetet. I praktiken är det IBU, IAAF, FIS (skidsport), UCI (cykling), FINA (simning) och Fifa (fotboll) som ansvarar för systemet med biologiska pass. Getabocken vaktar kållandet, med andra ord. De internationella grenförbunden vill säkert ha fair play, men det är dålig PR att ha för många dopningsfall.

Förra året avslöjade ryska hackare att den brittiska friidrottsstjärnan Mo Farah och ett femtiotal andra friidrottare blivit flaggade av IAAF för suspekta blodvärden. Farahs blodvärden ansågs vara mycket suspekta och sannolikt ett tecken på dopning. Senare hade Farah dock normala blodvärden igen och friades. Suspekta blodvärden kan bero på en hel rad olika faktorer, som höghöjdsvistelse och resor. Suspekta blodvärden är alltså inte alls samma sak som dopning – det är skäl också att komma ihåg då det gäller de misstänkta biologiska profilerna i skidskytte.

Men genomförde IAAF någonsin en grundlig utredning? Kanske. Men det går att säga med ganska stor säkerhet att Wada skulle ha undersökt alla cirka femtio fall ordentligt. Wada skulle också ha synat de ryska skidskyttarna i sömmarna.

I vintras uppstod en märklig situation, då IOK avstängde en drös med ryska idrottsutövare – som dock var fria att tävla i världscuperna. IOK hade inget annat än indicier, men det är också beskrivande för hur oklart det internationella antidopningssystemet är.

Undrar hur mycket mer den ryska dopningsskandalen kommer att svälla. Wada har fortfarande inte hunnit gå igenom hela den enorma, läckta databasen. Den tyska dopningsjournalisten Hajo Seppelt skriver på Twitter att 9 000 suspekta blodprover, tagna av 4 500 ryska idrottsutövare som bäst utreds inom 60 olika idrottsförbund. Håll i er.