Ger visstidsjobb individen möjlighet till större frihet och ekonomisk tillväxt?

Demonstration. Uberchaufförer marscherade för sina rättigheter i London i slutet av september. Bild: Johan Ekman

Uber, Foodora, Deliveroo. För vissa representerar företagen förknippade med den ekonomi som präglas av visstidsjobb en möjlighet till ekonomisk tillväxt och större frihet för individen. För andra är de synonyma med osäkerhet och lägre löner. Men vad handlar debatten om i grunden? Är det verkligen en helt ny fråga vi talar om?

Allt fler människor arbetar inom den ekonomi som präglas av anställningar på visstid (Gig Economy på engelska). Med den avses jobb som utförs av individer som inte är arbetstagare i ordets egentliga bemärkelse. I stället är de "självständiga" yrkesutövare som finansierar sina egna produktionsmedel (bil, cykel, utrymme, dator etcetera) och själva står för kostnader som uppstår för till exempel sjukledighet eller semester. Personen som utför arbetet kan heller inte räkna med en stabil inkomst för en bestämd tidsperiod i utbyte för sin tid. I stället sker betalningen för enskilt utfört jobb, till exempel leverans av en sushiportion eller en översättning av en kylskåpsmanual.

Deliveroo, ett bolag som anlitar cykelbud, har hittills framgångsrikt kämpat mot Independent Workers Unions (IWU) krav att buden skulle erkännas som arbetstagare i London. Central Arbitration Committee, som bestämmer om rätten för personer att erkännas som arbetstagare, beslöt nyligen att nuvarande lagstiftning inte är enhetlig med cykelbudens krav. Orsaken är att Deliveroo tillåter sina bud att mitt under ett uppdrag byta ut sig själv mot en "underleverantör" samt att ingen dokumenterad sanktion mot ett icke genomfört uppdrag existerar. På andra punkter, det vill säga som kraven på semesterersättning som minimiinkomst, erkände CAC att arbetarna hade rätt. Men utan ändringar i lagstiftningen finns det inte förutsättningar för arbetstagarna att framföra legitima kollektiva krav.

Uber, som fått se sin licens indragen i London på grund av brister i passagerarsäkerheten, har haft det svårare att bestrida chaufförernas krav. I ett domslut från förra året motiverade en av domarna att Ubers påståenden att de representerar 30 000 enskilda bolag som "löjligt". Processen fortsätter i vidare rättsinstanser, och de slutliga domarna har ännu inte fallit.

Också EU-kommissionen utreder möjligheterna till europeisk reglering av visstidsjobben för att stärka den "sociala dimensionen" av EU. Kommissionen har varit speciellt oroad över unga människors rättigheter eftersom frågan till en stor del berör yngre personer som betalat för effekterna av krisen 2008 i form av arbetslöshet.

Visstidsjobb är ett gammalt fenomen. Redan på 1700- och 1800- talet var snuttjobb på den engelska arbetsmarknaden normalt. Industrisamhället ledde dock till nya sätt att organisera arbete: för att effektivt uppnå produktivitetsmålsättningar ändrades arbetsförhållandena. Samtidigt blev välfärdsstaten ett imperativ som föddes ur behov att reglera livsrisker och möjliggöra reproduktion i industrisamhället.

Vad bolag som Uber gör är att, i en epok med nya teknologiska möjligheter, vrida klockan tillbaka genom att organisera arbete på ett annat sätt. Produktionsprocessen i sig är inte ny: en person köper en biltur från plats A till B. Uber bestämmer taxan, mottar betalningen, övervakar personalen och bestämmer hur mycket chauffören får i ersättning för arbetet. Det i sig skiljer sig inte från något annat bolag som erbjuder taxitjänster; vad som skiljer Uber från mängden är att chauffören förväntas axla kostnader som en förare i ett traditionellt bolag inte behöver stå för. Det skapar följaktligen ett rättighetsproblem för arbetstagarna.

Det i sig har konsekvenser för samhället i bredare bemärkelse. Socialt medborgarskap innefattar rätt till arbete, välfärd, förutsägbarhet och skälig inkomst. Om visstidsjobben är här för att stanna blir frågan alltså hur det sociala medborgarskapet ska definieras utgående från dagsläget. Både kompensationen för det utförda arbetet och de sociala rättigheterna måste i sådana fall motsvara de ökade kostnader som den nya formen av arbete betyder för individen. Då talar vi om skälig ersättning för införskaffning av själva produktionsmedlen, ersättningar för utfört arbete som är tillräckligt höga och socialskydd i form av till exempel basinkomst. Annars är visstidsjobben knappas något annat än ett sätt att skyffla över kostnader till arbetstagaren.

Fenomenet kring visstidsjobben är också en utpräglad generationsfråga. Det gäller såväl uppfattningen av "vad som är arbete" och vad som anses "normalt". Ett utmärkande drag för den postfordistiska epoken, det vill säga tiden som följt efter avregleringarna som inleddes på 1970-talet, är den ideologiska förändringen som skett.

Millenniegenerationen har vuxit upp i en värld som kontrasterar starkt med den som deras föräldrar växte upp i. Den första uppenbara kontrasten är att jobb inte längre är en rättighet. Ansvaret att hitta jobb på en allt hårdare arbetsmarknad ligger på den som söker jobb, inte på politiker eller den som förfogar över kapital. Arbetslösheten som ett konstant hot och den mer disciplinära karaktären av social trygghet som betonar "aktiveringsåtgärder" av den arbetslöse reflekterar den förändringen. Den andra kontrasten är att utbildning inte längre garanterar ett ekonomiskt hållbart jobb som upplevs meningsfullt.

Eftersom samhällsideologin är det vi upplever som "det normala" har millenniegenerationen också accepterat i större grad de rådande realiteterna som en form av normalitet. Och det är bara naturligt för det sociala sammanhanget vi lever i reglerar starkt vad för slags alternativ som upplevs möjliga. Oavlönade arbetspraktiker, längre prövotider och prekära anställningsförhållanden blir då en självklarhet. Samtidigt upplevs flexibilitet eftersträvansvärt eftersom det erbjuder ett löfte om mera familjetid och självutveckling. Det är utifrån de omständigheterna som debatten om visstidsjobb bör föras. Vad innebär socialt medborgarskap i dag? Förändringarna – till exempel de teknologiska – vi nu bevittnar är inte progressiva i sig själva. Snarare skapar de samma motsättningar som tagit en eller annan form i tidigare historiska epoker.

Johan Ekman Frilansjournalist

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39